”Too little, too late”

Idrott och globala trender är namnet på en Malmö högskolas kurser i Idrottsvetenskap, i vilken undertecknad är kursansvarig, och där bland annat Hans Westerbeeks och Aaron Smiths böcker Sport Business in the Global Marketplace och The Sport Business Future ingår som bas och inspiration för studenternas inlärning och diskussioner rörande idrottens utvecklingstrender och dess potential när det gäller framtida konsumtionsmönster och tillväxtsektorer. Kursen skulle onekligen fördjupas via en mer grundläggande ”sociologisk” bok kring idrottens globalisering. Med detta sökande som bakgrund och motiv tog jag mig an uppgiften att läsa och recensera ”Globalization and Sport”. Kort sagt, boken är intressant, men är den användbar – helst som en fördjupning – på en kurs om ”globala trender”?

Vid en första anblick ser det bra ut. I antologin finns auktoriteter som Thomas Hylland Eriksen, George Ritzer och William W. Kelly. För övrigt verkar redaktörerna ha samlat en skara av forskare med olika utgångspunkter, varvid hälften kan kopplas till en idrottsvetenskaplig tradition, medan den andra halvan har sina akademiska gärningar inom sociologi, antropologi eller socialantropologi, med väldigt begränsade erfarenheter av idrottsvetenskaplig forskning. Det låter, som sagt, lovande och spännande. Det kan onekligen vara intressant att läsa vad ”rena” sociologer eller antropologer har att säga om idrotten, och vad de kan tillföra diskussionen om idrottens globalisering, i form av olika teoretiska verktyg, hämtade från respektive kunskapsfält, och härvidlag vara den fördjupning som kan utveckla förståelsen av ”idrottens globala trender”. Men – tyvärr – jag blir snabbt rätt besviken. Bokens omfång och karaktär erbjuder inte fördjupning. Här ska nio bidrag samsas på etthundratrettio sidor, och eftersom Barry Smarts ”Not playing around”, tagit tjugotvå sidor i anspråk ligger resterande åtta texter på i genomsnitt tretton/fjorton sidor, inklusive noter och referenser. Förvisso har den globala världen blivit allt snabbare, och vetenskapen och dess publikationsformer påverkas uppenbart av denna utveckling. Men någon gräns för ytligheten bör väl finnas; cirka tio till tolv sidor – om vi tar bort noter och referenser – för att beskriva en forskares tankegång om idrottens globaliseringsprocess låter, i mina öron, väldigt magert.

Okej, låt mig inte bestämma bokens och de olika bidragens kvalitet utifrån sidantalet, utan att först närma mig innehållet på ett mer nyfiket och mindre fördomsfullt sätt. Det första bidraget är redaktörernas introduktion till sin antologi, vari de presenterar det grundläggande konceptet, nämligen ”transnational dimensions”, och poängen med att bjuda in både ”sports specialist” och ”mainstream social scientists” för att därmed få både ett vidgat perspektiv på globalisering och idrott, och en specialiserad analys av idrott och globalisering. Giulianotti och Robertson menar att studier av globaliseringsprocesser i stort har missat sportens betydelse på den globala arenan, vilken de å andra sidan själv tillmäter stor betydelse i egenskap av sportens ”dual role as a long-term motor and metric of transnational change” (s. 1). Texten, som även introducerar de olika författarnas bidrag, är på knappt fyra sidor. Det är med andra ord en ganska mager introduktion, tycker jag i varje fall. Barry Smarts text, det vill säga den längsta, talar om att fotboll är mer universell än FN, och talar initialt om tennis som den första ”globala” sporten och om den Olympiska rörelsens globala drivkrafter. Därefter sätter Smart fokus på sportskons historiska och globala utveckling, från bland annat Dassler (som Jesse Owens använde 1936 under Berlin Olympiaden) till uppdelningen 1948 i Adidas och Puma. Texten behandlar även globala idrottsstjärnor, den globala mediebevakningen och global sponsring, för att avslutningsvis fastslå – föga förvånande – att sport idag är en seriös global affärsverksamhet. Texten behandlar många olika områden, och blir därigenom rätt banal. Vill man veta mer om ”globaliseringen” av idrottsstjärnor är Smarts bok The Sport Star sannolikt ett betydligt bättre alternativ, och ett arbete som betydligt mer ger heder åt Smarts bidrag till idrottssociologin.

Den tredje texten, av David L. Andrews och George Ritzer, är den mest teoretiskt ambitiösa, och syftar till att belysa ”the constitutive inter-relationship between the global and the local” (s. 28). Författarparet hävdar att sporten är ett bra exempel på hur globaliseringsprocessen inrymmer och integrerar det lokala (identitet och socialisering) och det globala (affärsverksamhet och organisering), och de talar om ”the process glocalization” och dess släkting, ”hybridization”. De tillför ytterligare ett begrepp, som dock är lite svårförståligt, nämligen ”the grobal”, men som enkelt uttryckt tycks avse ett mer imperialistiskt perspektiv, varvid ”nations, corporations, organisations, and the like… impose themselves on georgarphic areas” (s. 30). NFL Super Bowl and FIFA Men’s World Cup kan härvid betecknas som ”grobal sport”. Det här femtonsidiga bidraget, ”The grobal in the glocal”, är rätt intressant och utvecklande, och framstår som antologins höjdpunkt. Thomas Hylland Eriksens bidrag, om den transnationella idrottens ekologi, blir jag tyvärr inte riktig klok på. Texten tycks dock vara driven av någon form av darwinistisk utvecklingslogik, i resonemangen kring olika idrotters möjliga överlevnad i globaliseringsprocessen. Gaelisk fotboll ägnas en del uppmärksamhet, eftersom sportens och dess nationella uttrycksformer tycks överleva globaliseringsprocessen, trots sportens mycket tydliga lokala karaktär. Det är möjligt att darwinismen är en gångbar strategi i analysen av idrottens förändringsprocesser, men dessvärre fördunklas THE:s resonemang av ett stort antal anekdoter. – Han vill kanske visa läsaren att han är ”idrottskunnig”. Vi får veta att han besökt Indien och upplevt cricketens betydelse, samtidigt som fotbolls-EM pågick i en annan del av världen, och att båda idrotterna och deras publik samtidigt var relativt ovetande om varandras olika evenemang. Dessutom berättar THE att hans son inte gillar Zlatan, eftersom han spelar (eller spelade) i Juventus, som hans son tydligen inte gillar. Jaha! Förvisso är idrottsvetenskaplig litteratur ofta behäftade med anekdotiska resonemang, men det bör finnas gränser.

”Recovering the social” är redaktörernas eget bidrag, i vilken de presenterar och diskuterar militanta – hardcore – supportrar i Europa, Latinamerika och i Asien, och deras mode – Lacoste, Armani och Sergio Tacchini. De talar även om migration och om fotbollens kosmopolitiska karaktär, varvid de hävdar att ”football, …, is a core feature of transnational social relations” (s. 75), vilket bland annat tar sig uttryck i transnationella organisationer, internationella intresseföreningar (NGOs) och styrande institutioner. Fotboll, hävdar författarparet, förespråkar social universalism och kosmopolitism, men den präglas samtidigt av en komplexitet vad gäller globaliseringens effekter, och kan utmynna i homogenisering såväl som en heterogen utveckling, i chauvinism likväl som universalism. Vi talar här om en ganska välskriven artikel, men författarna bjuder inte på några större nyheter.

Är baseball en global sport, frågar sig William W. Kelley.  Ja, svarar författaren, precis som fotboll och cricket. Men baseball kan samtidigt ta sig olika utryck i olika kulturer, trots dess karaktär av ”the American Game”. Det finns i Japan en ”samurajstil” inom baseball, som har växt sig stor som ”kulturell identitet”: ”It’s baseball, but not the same baseball Americans know”, är ett citat som Kelley hämtat från en amerikansk sportskommentator, och som illustrerar kulturskillnader i den glocala sporten. En halvspännande artikel, som faktiskt passar formatet på tolv sidor. Därefter är det tid för cricket, och Chris Rumford menar att det, i detta sammanhang, även kan finnas fog för att tänka om vad gäller riktningen på globaliseringsprocessen, eftersom cricket av indier har blivit ”indigenized” och därmed kan uppfattas som ”more Indian than English”. På senare tid har vi även sett en framgångsrik ”Pakistani Style” (en fuskvariant, enligt engelsmännens uppfatnning om riktig cricket, se Fraser, 2005. Dessa kulturella yttringar tolkar Rumford som tecken på att spelet lämnat ”the imperial centres of cricket” (s. 104). Resonemanget är intressant och kan säkert utvecklas till en monografi, framöver.

Holländare, spelare nr. 14 och deras ”totalfotboll” behandlas av Frank J. Lechner, som ett uttryck på behovet av nationell identitet i det globala spelet, samtidigt som Lechner tycks mena att bilden av ”totalfotboll” i grunden är en myt, samtidigt som bilden ”feeds Dutch national self-definitions” (s. 118). Intrycket är: Inget nytt under solen! Georg Weah är temat för det sista bidraget, som är författat av Gary Armstrong, som också skrivit en rad intressanta idrottssociologiska böcker, däribland en mycket givande bok om huliganism. Därför blir nog besvikelsen än större under tiden som jag tar mig igenom Armstrongs artikel, ganska förbluffad. Det rör sig i grunden om en hyllning till fotbollsspelaren George Weah, och till hans världsvana, popularitet bland den liberiska befolkningen, och politiska ambitioner och kampanj i Liberia, ett land skakat av svåra inbördeskrig och omfattande korruption. Texten och dess karaktär kunde nästan vara hämtad från Rekordmagasinet på 50-talet, med dess dygd. Nej, detta duger inte! Och nu är antologin slut. Hej och hå!

Summa summarum: Jag blev rätt besviken på den här boken, eftersom jag tycker antologin hade alla förutsättningar, nämligen ett intressant tema och en spännande blandning av författare, såväl idrottsvetare som ”rena” samhällsvetare. Men slutprodukten är inte i min smak, och jag kommer inte att sätta den i händerna på mina studenter på kursen ”idrott och globala trender”.