Viktig, empiritung forskning som dock saknar koppling till idrottsfysiologin

Torsten Buhre
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

För mig som idrottsfysiolog har det varit spännande att ta mig an begreppet ”träning”, eftersom det ligger så nära min akademiska skolning. Historieforskaren Leif Yttergren har ett tvådelat syfte med sin bok Träna är livet. För det första att göra en analys av träningsrekommendationer för medeldistanslöpare mellan åren 1880 och 1995. För det andra att beskriva hur träningens lärprocesser har sett ut i Sverige och vad det är som har lärts ut och varför. Yttergren menar att all träningslitteratur innehåller ett par centrala problemställningar: Hur ska man bli bättre? Hur ska träningen bedrivas? Varför blir någon bättre än någon annan? Dessa frågor genomsyrar också olika delar av hans egen bok, i större eller mindre utsträckning. Framför allt fokuseras de två första problemen, medan det tredje, i mitt tycke, behandlas mer bristfälligt. Var det träningen, tränaren eller andra faktorer som gjorde att just Gunder Hägg blev bäst i världen? Yttergren ger en alternativ förklaring, men empirin räcker inte till för att bära den.

Bokens författare har ambitionen att presentera en modell för hur en idrottsgrens träning kan studeras historiskt – men även i nutid. Som exempel står friidrotten. Tillsammans med de teoretiska begreppen ”sportifiering” och ”professionalisering” analyseras källmaterialet, som består av dokument från svenska friidrottsförbundets arkiv, träningsdagböcker från aktiva, instruktionsböcker, vissa facktidskrifter samt intervjuer med före detta aktiva, tränare och ledare.

Det inledande kapitlet sätter det teoretiska ramverket. Därefter behandlas tre för friidrotten centrala personer i var sitt kapitel: Viktor Balck, Ernie Hjertberg och Gösse Holmér. De representerar tiden från 1880 och fram till 1958, det vill säga den period i svensk medeldistanslöpning som kan ses som den mest framgångsrika, inte minst på grund av Gunder Hägg. Den empiriska genomgången behandlar hur man tränade, men framförallt fylls den av filosofier och rekommendationer om hur man skulle förhålla sig till sig själv när man tränade. Därtill beskrivs i kapitlen hur man inom idrottsrörelsen allt mer strävade mot att distanserna sig från det Lingska arvet, vilket handlade om att idrotta med måtta för att undvika överansträngning. I kapitel fyra blir skiftet från mer centralstyrd friidrottsträning, specifikt medeldistanslöpning, till träning som en mer decentraliserad företeelse allt mer uppenbar. Då står Gösta Olander och den nya så kallade naturmetoden i skarp kontrast till Gösse Holmérs systematiska tillvägagångssätt med GCI i bakgrunden.

År 1958 licensierades 22 tränare i Sverige. Den centrala frågan var inte längre vad man skulle klara av för att bli legitimerad, utan vem som skulle legitimeras. Detta tolkar jag som att det fortfarande fanns (ännu finns?) en okunskap om hur träningen skulle bedrivas, att legitimationen snarare baserades på tränarens framgång med avseende på att få fram segerrika atleter, än på den kunskap som krävdes för att på ett holistiskt sätt kunna utveckla pojkar och flickor, män och kvinnor genom att fysiskt, psykiskt och socialt förändra deras prestationskapacitet och beteende? Här hade det varit intressant med en diskursanalys kring maktförhållandena inom svensk idrott under den gyllene epoken. Någon sådan genomför inte Yttergren.

Perioden 1959 till 1995 behandlas i det femte och avslutande kapitlet under rubriken ”Intervall- och mängdträning och Gärderud”. Här presenteras återigen vad som skedde under träning, med utgångspunkt tagen i fyra fallstudier av medeldistanslöpare (Ulf Högberg, Martin Ekholm, Malin Ewerlöf och Ann-Marie Nenzell). Riktningen mot mer individuell tolkning av hur träning skulle bedrivas fortsätter. Vägen till framgång uppfattas vara att genomföra samma, eller tro sig genomföra samma, träning som de idrottare i världen som är mest framgångsrika i vinst- och placeringshänseende. De internationella influenserna sätter sina tydliga avtryck i tränarutbildningen. Trots vissa försök till professionalisering av den svenska tränarkadern gick det fortfarande bra att verka utan licens (ja, utan utbildning). Det är alltjämt de uppfattade ”framgångarna” som räknas.  Yttergren understryker att detta är märkligt, betraktat i ljuset av de framsteg som görs inom det breda idrottsmedicinska fältet. Snarare än att medeldistansträningen blir mer homogen och komplex bygger modellen för hur medeldistanslöpning ska tränas i Sverige alltså fortsatt på tränarnas och de aktivas egna tolkningar och övertygelser. Och så ännu år 1995 när undersökningen når sitt slut. Ulf Högberg får stå som typfall. I inledningen av sin karriär använder han sig nästan uteslutande av den så kallade intervall-metoden, för att senare övergå till den av Arhtur Lydiard utvecklade mängdtränings-metoden. Yttergren påpekar att Högbergs tillämpning av Lydiards metod därtill var ytterst snäv.

I ljuset av ovanstående konstaterande hade det varit bra om Yttergren genomfört en analys av hur väl de olika träningsplanerna, som finns tillgängliga i källmaterialet, stämde överens med de generella träningsprinciperna i den samtida idrottsfysiologiska litteraturen.[1] Det hade, menar jag, kunnat stärka kopplingen i analysen mellan de teoretiska och de praktiska perspektiven av hur träningen skulle bedrivas och i verkligheten bedrevs. Forskning under 1990-talet visade tydligt att olika individer svarade olika på samma typ och mängd av träning, något som beror på skilda genuppsättningar.[2] Detta bidrog också till en ökad förståelse av den allmänna idrottsliga problematiken kring att definiera vad en talang är. Två talanger inom samma idrottsgren har olika styrkor, men är i prestationen ändå jämbördiga. Yttergrens ambition är att förstå komplexiteten i framgångskonceptet. Denna förståelse hade kanske kunnat fördjupas ytterligare med en mer ingående jämförelse mellan teori och praktik, mellan forskningens idé om god träning och mer erfarenhetsbaserade slutsatser.

Anders Gärderud förekommer flitigt i det avslutande kapitlet, både i rollen som utövare och i rollen som tränare/förbundskapten. Han var helt uppenbart en stark aktör inom svensk friidrott. Men märkligt nog finns inte Gärderud med i källmaterialet. Min övertygelse är att han har haft en betydande del av ansvaret för medeldistanslöpningens utveckling i Sverige. En analys av hans inflytande över det misslyckade Kodak-projektet torde till exempel ha varit intressant att få belyst.

Boken igenom refererar Yttergren till de olika delarna i den i första kapitlet beskrivna modellen, som innefattar sammanlagt åtta kriterier vilka alla har en direkt eller en indirekt koppling till hur träning bedrivs. I mina ögon hade analysen i respektive kapitel vunnit på om han istället för att rada upp de faktorer som tycks stämma överens med kriterierna, diskuterat hur man i olika perioder och kontexter valde att tolka faktorernas inverkan på framgångsrik träning. Här hade Yttergren förslagsvis kunnat använda sig av Bronfenbrenners modell om micro-, meso-, exo- och macro-system för att måla upp sambanden och visa på likheter och skillnader i utvecklingen.[3] Vilka förklaringsvariabler som kan betraktas som beroende, och vilka som kan betraktas som oberoende, hade då kunnat resoneras kring i avslutningskapitlet.

I Yttergrens avslutning problematiseras inledningsvis begreppet professionalisering på ett bra sätt. Emellertid borde det han till stor del nu säger mellan raderna i mitt tycke skrivas fram ännu tydligare för att kunna bidra till utvecklingen av kompetensen hos den svenska tränarkåren: Svenska tränare uppfattar sig själva som professionella, men många av dem uppfyller inte de kriterier som bör uppfyllas för att yrket ska anses vara professionaliserat. I den andra delen av konklusionen tar sig Yttergren an modellen med de åtta kriterierna för framgång; organisering, influenser, professionalisering, kunskapssyn, filosofi, tränarrollen, målgrupp, samt yttre och inre faktorer. Min kommentar rör, som tidigare nämnts, samverkan mellan praktik och forskning. Yttergrens intressanta reflektion om att olika experter inte framhåller tränaren eller träningsmetoderna som en avgörande faktor för fram- eller tillbakagång för svensk medeldistanslöpning understryker, enligt min tolkning, just tränarnas bristande kompetens. Att förklara något som tillfälligheter och ren slump är detsamma som att säga att vi inte vet varför något sker. Det är väl okej, men först måste vi väl i alla fall systematisera vad vi vet och försöka skapa modeller för förståelse; det vill säga på ett vetenskapligt sätt.   Inom svensk friidrott tycks ofta gissningar och tyckande fått fylla kunskapsluckorna – och gör det kanske än idag? Det är, minst sagt, oroväckande. Med detta alltså inte sagt att erfarenhetsbaserad praktik är sämre än vetenskapligt grundade resultat, utan snarare att de två bör närma sig varandra för att tillsammans finna och formulera såväl de relevanta problemen som de alternativa lösningarna.

Med det olympiska mottot ”citius, altius, fortius” för ögonen lyder det allmänna tipset om framgångsrik träning ”ju mera desto bättre”. Men detta leder inte alltid rätt. Det visas på ett övertygande sätt i Folke Rydéns dokumentär Medaljens baksida.[4] Samtliga medverkande svenska elitidrottare inom friidrott säger att priset man betalar i form av skador är värt känslan man upplever när man står på toppen av världen. Men frågan vi som föräldrar, anhöriga och kanske också ansvariga idrottsledare ställer oss är en annan: Vilken är chansen att våra älskade barn, barnbarn och adepter verkligen når toppen – och vilken är risken att de slås ut på vägen, aldrig får den där framgångskänslan och istället lider av fysiska skador och psykiska men resten av livet?  Idrotten tycks vara beroendeframkallande, i synnerhet elitidrotten. Frågan om vi vill att våra barn ska träna så mycket som det anses krävas för att lyckas, när måttet på framgång är medaljer och världsrekord, kanske också kan problematiseras vetenskapligt: Hindrar kunskap om effekterna av ett beroende någon från att välja att inte bli beroende av just detta?

Yttegrens bok är tung empiriskt och presenterar många insiktsfulla alternativa förklaringar. Framförallt utgör den ett viktigt bidrag till litteraturen på området som väcker ytterligare frågor som behöver bearbetas för att skapa ännu mer förståelse och förklaring till den idrottsliga komplexiteten.

Copyright © Torsten Buhre 2013