Snävt urval av sporter och länder i Stillahavsregionen

Hans Bolling
Historiska institutionen, Stockholms universitet

Stilla Havet är enormt. Det sträcker sig från Berings sund till Antarktis och från den amerikanska kontinentens västkust till Asiens östkust och Australasien och upptar ungefär en tredjedel av jordens yta. Det är också fullt av platser som relativt sent påverkades av s.k. västerländsk civilisation. Detta sammantaget innebär att det vilar en viss mystik kring platser som exempelvis Påskön, Tahiti och Rarotonga. Även utan någon djupare kunskap om idrott och kroppskultur i detta vidsträckta område är det rimligt att anta att där finns mycket att hämta för nyfikna forskare. Fiji har ju nått stora framgångar i rugby med OS-guldet i Rio de Janeiro 2016 som juvelen i kronan, den sedan decennier så populära ”äventyrssporten” bungyjump har sina rötter i Vanuatu, och Okinawa har sin karate, en kroppskulturell export som har överträffat till och med vår egen Linggymnastik.

Det var med sådana tankar jag tog mig an antologin Sport in the Pacific: Colonial and postcolonial consequences. Det var dock idéer som inte delas av antologins redaktör C. Richard King, vars syfte med Sport in the Pacific är något helt annat. Urvalet av oceanisk idrott är starkt begränsat vad gäller såväl aktiviteter som platser. Antologin innehåller sju empiriska uppsatser. Fem av dem uppmärksammar olika varianter av rugbyspelet och geografiskt behandlar två uppsatser Nya Zeeland, två behandlar Australien och tre behandlar USA. De säger oss alltså framför allt något om var i världen engelskspråkig idrottforskning bedrivs samt en del om var i världen människor från Oceanien har kommit att bosätta sig. Men med tanke på Stilla Havets utsträckning kunde man ha hoppats på vidare vyer.

Forskning kan emellertid bedrivas ur en mängd olika perspektiv och det är få av dem som är ointressanta. Om det inte spontant tycks lockande så kan nästan alltid en skicklig forskare visa på och argumentera för dess relevans och därmed göra den rolig. Här misslyckas dock antologiförfattarna i sin kommunikation. Att använda sig av historia är ett hantverk som kräver vissa färdigheter. Ibland händer det – oftast då personer utan egentlig skolning tar sig an företeelser ur ett historiskt perspektiv – att de valda utgångspunkterna blir överordnade och empirin endast används för att bekräfta den tes som ska drivas: om kartan inte stämmer överens med verklighet så är det verkligheten det är fel på.

Gäller detta Sport in the Pacific? Det verkar så, men det finns inget lätt sätt att avgöra. Även om boken är utgiven i Sport in the Global Societys serie Historical Perspectives, så finns ingen möjlighet att avgöra vilken skolning författarna till de empiriska kapitlen har då de inte presenteras. Den ende som presenteras är redaktör King, som varande professor i jämförande etniska studier. I prologen till boken meddelar King att syftet är att ”compare the significance of modern sport in understudied contexts, directing attention to the movement of people and sporting practices exploring the importance of borrowing, appropriation, diaspora, racism, and imperialism”.

Att samhällen är orättvisa och att en varierande – men ofta väsentlig – del av dess orättvisor är beroende av vilken grupp personer råkar födas i är oomtvistligt. När det gäller till exempel Nya Zeeland kan ingen person som sett filmen Krigarens själ sväva i ovisshet om det. Men de flesta medverkande har svårt att dölja sin passion/sitt patos när de tar sig an sina forskningsproblem. Självklart är det inget fel i att vara passionerad över sitt forskningsprojekt, men det skorrar en smula när formuleringar som ”och ibland till och med av medlemmar av ’the mainstream media’”. Detta förhållningssätt till massmedier har inte i det vetenskapliga samtalet att göra. Det minner mer om hur USA:s inte tillräckligt misskände president brukar uttrycka sig.

De två mest intressanta uppsatserna är de som inte handlar om någon form av rugby. I en uppsats om idrott och migration uppmärksammar John Maynard aboriginers idrottsdeltagande i främmande miljöer, de erfarenheter de haft och de bemötanden de mött. Dessa hade, enligt Maynard, en betydande roll för att förändra uppfattningen och förståelsen av aboriginska personer i ett vidare australiensiskt sammanhang. Idrotten spelade alltså en roll inte enbart som en arena där människor uppträde utan den bidrog även till att utveckla och utsätta utövarna för en mängd idéer, inte minst politiska ideologier. Det ges även tydliga exempel på framstående idrottsutövare och vilken roll de tilldelats i media, i tider av framgång idrottsmän, i tider av motgång urinvånare.

I den andra uppsatsen uppmärksammar Jim Nendel surfsporten under 1900-talets början, hur den förvandlades från en forntida hawaiiansk idrott, som med sina inhemska rötter och sin stil hade ett översinnligt väsen, till en kommersiell tävlingsidrott. Vi har alltså här att göra med ett fall av appropriering. Nendel följer surfing från Hawaii till USA:s västkust, bland annat genom den moderna surfingens fader Duke Kahanamoku som för idrottshistoriskt intresserade svenskar nog är bäst ihågkommen som en av Stockholmsolympiadens stora stjärnor där han vann guldmedalj på 100 meter frisim. Artikelförfattaren lyfter även fram populärkulturens betydelse för att förvandla surfningen och utarma inhemska kulturer.

Sport in the Pacific är tyvärr inte en bok där vi får lära oss speciellt mycket om idrott i Stilla havsregionen. Förutom kapitlen som tar upp idrottsmigranter och surfsporten har redaktören valt att rikta sökljuset mot den anglosaxiska idrotten i de före detta engelska kolonierna Nya Zeeland, Australien och USA. Vad förväntas vi då lära oss av boken? Jo, att idrott i Oceanien inte kan förstås utan en ingående kunskap om imperialism och dess konsekvenser. En sanning som inte går att jäva, men tyvärr är vad den förklarar fortfarande en empirsikt öppen fråga. Den läsare som tar sig an boken med syfte att lära sig mer om förtryckta grupper, kolonialism och postkolonialism kan dock tänkas finna större utbyte av Sport in the Pacific.

Copyright © Hans Bolling 2018