Referensrik biografi om sport och mänskliga rättigheter: Bill Russell, basketkung

Hans Bolling
Historiska institutionen, Stockholms universitet

I samband med sommarens VM-tävlingar i friidrott i Moskva, och med vinter-OS i Sotji för dörren, har idrott och mänskliga rättigheter än en gång kommit att diskuteras. IOK:s ordförande Jacques Rogge har krävt att vinterlekarna i Sotji ska vara öppna för alla trots den kontroversiella antihomolagen som trätt i kraft i Ryssland. Han säger sig inte tillåta diskriminering av något slag i samband med OS. Hans svenska motsvarighet Staffan Lindeberg har dock varnat svenska idrottsutövare för att genomföra ”politiska manifestationer” likt den Emma Green Tregaro genomförde i Moskva under OS.

Bland de idrottsutövare som tog ställning mot den ryska lagen fanns också den nordamerikanske 800 meterslöparen Nick Symmonds, som när han stödde NOH8-kampanjen i vintras konstaterade:

This civil rights issue will be the defining legal movement of our generation. To deny someone the rights afforded to others based on their gender or sexual orientation defies logic and is completely un-American,

En person som inte uttalade sig om mänskliga rättigheter i samband med friidrotts-VM var Bill Russell. Jag har kommit att se mig själv som idrottshistoriskt allmänbildad och även om basketboll inte tillhör de idrotter som jag ägnat mest tid så är basketbollhistoriens största legendarer – James Naismith, Wilt Chamberlain, Kareem Abdul-Jabbar, Larry Bird, Leif Yttergren och Michael Jordan – inga obekanta storheter för mig. Det var, skam att säga, Bill Russell när jag började läsa Aram Goudsouzians biografi King of the Court: Bill Russell and the Basketball Revolution.

Vem är då Bill Russell? Bill Russell skulle kunna beskrivas som basketbollsportens motsvarighet till Jackie Robertson, men med en rejäl dos av Muhammad Ali och inget av Jesse Owens eller Joe Louis. Russell var inte den förste afroamerikanen som spelade i NBA, men han var den förste superstjärnan och han förändrade sporten i USA på ett sätt som troligtvis ingen annan. Han är den professionella nordamerikanska lagidrottens mest segerrike spelare genom alla tider. Under en trettonårig karriär i Boston Celtics vann han elva NBA-titlar, två av dem som spelande tränare. En god bild av hans storhet som basketspelare ges av att han blev utsedd till ligans mest värdefulle spelare fem gånger, men till startspelare i allstarlaget endast tre gånger. Innan han inledde sin NBA-karriär hann han dessutom med att vinna OS guld i Melbourne 1956 och två NCAA-mästerskap.

Det är dock inte alla titlar som gör Bill Russell till en intressant person vars biografi inte bara idrottsintresserade, utan även de skyr idrott som något trivialt och lättsinnigt kan finna intressant att ta del av. Det är just frågan om idrott och mänskliga rättigheter, människovärde, Russell var nämligen en idrottsutövare som från mitten av 1950-talet till slutet av 1960-talet engagerade sig i medborgarrörelsen. För de som inte är intresserade av modern historia är det väl värt att påminna om att det var först 1955 som Rosa Parks vägrade att ge upp sitt bussäte till en vit man, 1963 som Martin Luther King hade en dröm och 1965 som Jim Crow-lagarna avskaffades, lagar som innebar att Bill Russell och andra icke-vita människor kunde förvägras tillträde till samma restauranger och hotell som sina lagkamrater när de spelade bortamatcher i den amerikanska södern.

Hur har då Goudsouzian lyckats i sitt arbete? King of the Court är först och främst en biografi över basketbollspelaren Bill Russell och det är hans idrottskarriär som styr framställningen. Varje säsong i NBA ges ett kapitel och författaren är så besjälad av spelet att flera matcher refereras, vilket för läsare som inte är oerhört intresserade av NBA-slutspel blir tråkigt och känns umbärligt. Men förutom det rent idrottsliga betonar Goudsouzian även specifika teman i de kronologiskt presenterade kapitlen, vilket utgör bokens absoluta styrka och är oumbärligt.

Inalles består King of the Court av 18 kapitel och även om det finns mycket positivt att säga om boken finns en stor brist: jag saknar Mr. Russell. Istället för att, i många fall med bagatellartat och tillrättalagt resultat, lägga möda på att försöka skildra den undflyende Russells privatliv skulle Goudsouzian ha kunnat skriva en betydligt mer fokuserad bok om idrott och mänskiga rättigheter och basketbollssportens utveckling från perifer arenaidrott till ett av de tre stora lagbollspelen i Nordamerika. Bill Russells liv och karriär utgör en utmärkt fond för en sådan berättelse. Under hela Russells karriär var det också ishockeylaget Boston Bruins och inte Boston Celtics som var de stora idolerna i Boston Garden, trots att Celtics tog nio av tio NBA-titlar under 1960-talet medan Bruins missade slutspelet åtta år av tio och inte nådde någon titel.

Det Goudsouzian säger bör tas på djupaste allvar. Det finns ju som alla vet biografier och biografier. Goudsouzian menar allvar, litteraturlistan sträcker sig över 39 sidor, vilket dock överskuggas av hänvisningarna som omfattar 90 sidor noter. Att han trots ett nitiskt arbete inte lyckas fånga personen Russell får skyllas på objektet dels då det inte medverkat, dels på dess komplexitet: ”Russell had inconsistencies: he wanted love and emitted hate, he wanted peace and proclaimed anger, he wanted respect and projected arrogance.” Ett personlighetsdrag som tycks ha påverkat Goudsouzians möjligheter att närma sig objektet för sin studie.

Det är också tråkigt att ett så gediget arbete inte har förpackats bättre. Boken är rent fysiskt bara skräp. Även om böcker inte är inbundna ska man som läsare inte behöva acceptera att inlagan faller ut innan man hunnit läsa färdigt boken. University of California Press placeras härmed i skamvrån.

Vad har då Bill Russell att göra med mästerskapstävlingar som hålls i Ryssland? Ingenting! – men med tanke på hur det nordamerikanska samhället har utvecklats sedan Russell var aktiv finns hopp för Ryssland och även för än värre förtryckarregimer. Det kan inge en smula hopp när vi förfasas över bristen på mänskliga rättigheter runt om i världen, inte att vi ska acceptera ett status quo utan att samhällen har en förändringspotential till det bättre. På 1960-talet var det inga idrottsutövare som hävdade att det var helt oamerikansk att förneka människor rättigheter på grund av kön eller sexuell läggning; Stonewallupproret skedde ju 1969. Det är dock hög tid att idrottsrörelsen erkänner inför sig själv att det inte är en opolitisk handling att stillatigande acceptera förtryck. Det är den stora lärdomen vi kan dra av King of the Court. Bill Russell är kanske inte en förebild i alla avseenden som människa men han stod upp för sitt värde som människa och vek inte undan bara för att strukturer såg ut som de gjorde. Det är därför Aram Goudsouzians biografi över Bill Russell förtjänar en stor läsarskara.

Copyright © Hans Bolling 2013