Kulturstinn coffee table-bok för fotbollens finrum

John Berg
Institutionen för samhälle, kultur, identitet Malmö universitet

Etthundratrettio år av svensk fotboll har gett upphov till ett närmast oändligt och oöverblickbart materiellt eftermäle och inga ordentliga insatser har egentligen gjorts för att skapa ordning i kulturarvet – förrän nu. I Fotbollens kuriosakabinett: Svensk fotbolls kulturarv i ord och bild har historikern Torbjörn Andersson tillsammans med fotografen Edvard Koinberg genomsökt Sveriges idrottsmuseer, länsmuseer, nationalbibliotek och privata samlingar på jakt efter fotbollsrelaterade lämningar som affischer, matchprogram, reklam och konst, men också bruksföremål i stil med fotbollar, skor, tröjor, supporterprylar, brädspel, tablettaskar och mycket mer. Fynden har nogsamt fotograferats och utgör det huvudsakliga innehållet i boken, vars syfte – som anges av undertiteln – är att berätta den svenska fotbollens kulturhistoria i ord och bild.

Boken är fysiskt stor, på gränsen till coffee table-format, och redan omslaget ger läsaren en föraning om en rikligt illustrerad publikation. Denna föraning visar sig stämma. Efter ett inledningskapitel där syfte, metod och avgränsningar presenteras börjar så en fotbollshistorisk genomgång i en tappning som mig veterligen aldrig tidigare gjorts. Genom ett tjugotal teman ger Andersson och Koinberg olika perspektiv på svensk fotbollshistoria så som exempelvis läktarkultur, globalisering, nykterhet, kultur och reklam, allt i en blandning av texter och bilder av fotbollens materiella lämningar. De båda uttrycksformerna förstärker varandra – i texterna tillåts såväl djupgående resonemang som vissa sidospår medan bilderna bidrar med fokus, konkretion och en känsla av att komma nära inpå historien. Stundtals är det riktigt påtagligt. Även för den som inte har någon personlig relation till Degerfors IF kan det nästan svindla att betrakta en högupplöst bild föreställande den röksprutande ”vulkan” som under sena 1950-talet blev en viktig del av lagets läktarliv – men som numera är ett härjat metallföremål som liknar allt annat än en vulkan. Det är också intressant att läsa om hur fotbollsskornas utveckling, från ABC-fabrikerna i Kungälv till multinationella Adidas, kan länka samman fotboll med samhällets globalisering. Utan att för den delen teoretisera vidare kring materialitet visar Andersson just hur föremål kan laddas med betydelse och fungera som bärare av berättelser, men också – på ett mer allmänt plan – hur det till synes lilla och oansenliga kan infogas i en vidare samhällshistorisk kontext. I detta ligger bokens styrka. När föremålen hamnar på bild i en bok, en bra bit utanför sina ordinarie sammanhang, framträder de på många sätt ännu mer.

Genom ett tjugotal teman ger Andersson och Koinberg olika perspektiv på svensk fotbollshistoria så som exempelvis läktarkultur, globalisering, nykterhet, kultur och reklam, allt i en blandning av texter och bilder av fotbollens materiella lämningar.

Boken är välskriven och rapp. Det höga tempot gör läsningen rolig och fängslande, särskilt i kombination med bildmaterialet som på nästan varje sida tar mer plats än själva texten. Nackdelen med bokens hastighet är att vissa exempel skyndas förbi eller drunknar i mer eller mindre kuriösa utvikningar. Ibland uppstår mättnadseffekter när flera i stort sett likadana föremål eller fotografier tar plats på samma sida. Omvänt finns exempel som gärna fått ta mer plats – exempelvis den av Riksidrottsmuseum magasinerade nazistflaggan från landskampen mellan Sverige och Tyskland år 1941, ett oerhört laddat föremål som kan ge upphov till en mängd etiska diskussioner om bevarande. Det ska dock sägas att det höga tempot bör ses som bokens stora förtjänst. För den som vill fördjupa sig än mer finns flertalet andra publikationer att välja bland.

Fotbollens kulturhistoria kan sägas vara Anderssons expertämne, inte minst genom doktorsavhandlingen Kung Fotboll!(2002) och det tvådelade verket Spela fotboll, bondjävlar! (2011, 2016). Fotbollens kuriosakabinett är således ett trovärdigt och solitt verk. Kombinationen av texten och de avfotograferade artefakterna reser dock frågor om vad som egentligen har varit styrande i arbetet. I bokens inledning skrivs att urvalet av föremål präglats av ett slags underfundighet, där det udda och oväntade – kuriositeterna – premierats framför det välkända och berömda, liksom devisen ”ju äldre desto bättre”. Ändå kan jag inte låta bli att undra om vissa föremål valts ut för att passa en redan existerande historieskrivning som Andersson haft stor del i att författa. Vad har valts bort? En mer kritisk diskussion om bokens urval hade kunnat städa undan dessa funderingar, men det resonemang som förs är samtidigt befriande enkelt – det är på många sätt roligare att beskåda landslagsstjärnan Sven Rydells närmast antika fotbollsskor från 1930-talet än Zlatan Ibrahimovics dito från 2012.

Fotbollens kuriosakabinett är en bok som fyller funktioner såväl för den fotbolls- som kulturarvsintresserade läsaren. Den balanserar mellan allvar och lekfullhet, om man så vill mellan ett akademiskt och populärhistoriskt tilltal, men likväl med en stringens och skärpa värdig ett historiskt verk.

Avslutningsvis bör några ord sägas om fotbollens ställning inom det officiella kulturarvet. Andersson uttrycker en önskan om att fotbollens kulturarv ska värderas högre och att privatsamlare bör skänka sina prylar till museer och arkiv. Tanken är god och skulle sannolikt innebära att färre föremål gick förlorade, men den kan problematiseras, inte minst med föreliggande bok i åtanke. Den särprägel av föremål som legat till grund för Fotbollens kuriosakabinett bygger i hög grad – men inte enbart – på lokal identitet, amatörism och underifrånperspektiv. Detta innebär förvisso att fotbollens kulturarv ständigt lever med begränsade resurser och stundtals bristfällig hantering, men det innebär också ett mångsidigt kulturarv där passion ges utrymme framför gallring och rationalisering. Även om fotbollen, liksom idrotten i stort, i viss mån säkert hade mått bra av att i högre grad ingå i det officiella kulturarvet kan det leva gott också hos passionerade privatsamlare och dedikerade idrottsmuseer.

En väg att gå, vid sidan om att överlämna material till museer och arkiv, vore att initiera fler samarbeten mellan kulturarvssektorn och de entusiaster som faktiskt står för innehållet och kunskaperna. Genom samverkan skulle ideella kulturarvsaktörer kunna erhålla resurser för att exempelvis vårda och tillgängliggöra sitt material för en bredare publik, samtidigt som respekten för privatsamlarnas breda kunskaper skulle kunna bibehållas. Som en insats för tillgängliggörande av kulturarv kan Fotbollens kuriosakabinett betraktas som ett lysande exempel.

Copyright © John Berg 2021

Några uppslag ur boken: