Moa Svans bokhyllning till det svenska fotbollslandslaget

Torbjörn Andersson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Vissa böcker betecknar något av milstolpar trots att de inte riktigt nått ut i den allt bistrare svenska bokoffentligheten. Vissa böcker har också oturen att inte få den draghjälp som förväntats. Till denna kategori hör komikern och programledaren Moa Svans bok Det riktiga landslaget, som kom ut lagom till förra sommarens VM i fotboll i Kanada. Det är väl bäst att jag tillägger att det handlar om damernas VM-turnering – trots att Moa Svans bok går ut på att en gång för alla kullkasta alla genuskodade formuleringar i stil med dam-VM, damfotboll och damlandslag.

Moa Svans alster är en milstolpe såtillvida att det är den första svenska fotbollsbok som lägger ett feministiskt och lesbiskt perspektiv på sporten. Hon är en supporter som inte döljer sin sexuella identitet. På så sätt faller den väl in i den tidsanda som inneburit att spelare efter spelare – inte minst på landslagsnivå under de senaste 7-8 åren – kommit ut som lesbiska. Att hon kan sägas ha haft otur beror på att landslaget presterade en rätt blek och andefattig fotboll i VM, varvid den potentiella festen för svensk del kom av sig. På så vis tappade nog boken åtskilliga läsare. Och det är synd för det är en engagerad och driven text, där attityden är grejen, minst lika mycket som själva sakinnehållet. Tidigt klargörs: ”Min agenda är inte hemlig. Jag vill peta ner gubbarna från pinnarna de sitter på överallt inom svensk fotboll.” Och vidare: ”Jag vill inte bara ha jämlikhet. Jag vill ha övertaget.” Man kan lugnt konstatera att om svensk kvinnlig fotboll hade haft fler hard core-fans som Moa Svan så hade läget för sporten varit ett annat.

I sin text gör hon lite av varje, men framförallt en kritisk medieanalys. Därutöver ges även en bakgrundshistorik samt olika reflektioner över vardagslivet som supporter. Hon skriver om och intervjuar sina superhjältar – Therese Sjögran, Caroline Seger, Nilla Fischer med flera – och kommer dem också nära på ett sätt som blivit allt svårare i den alltmer välbevakade och klaustrofobiska herrfotbollen. Vissa berättelser känner nog läsaren igen – som när Sveriges meste landslagsspelare Sjögran totalt marginaliserades i den årliga tv-sända fotbollsgalan – men likväl tål det att åter höra en berättelse där Zlatan Ibrahimovic mer är skurk än hjälte. Hennes syn på herrlandslaget liknar den totala trötthet som många amerikaner kom att känna under 1990-talet över sina bortskämda manliga sportstjärnor i amerikansk fotboll, baseboll och basket, en trötthet som ledde till att USA:s damlandslag i fotboll kunde bäras fram på en plötslig stormvåg av sympati åren runt millennieskiftet. Man representerade något autentiskt i en förkonstlad omgivning.

Att vara en supporter av kvinnlig fotboll är inte lätt. Moa Svan får tillbringa åtskilligt med tid på att leta rätt på en sportbar som visar svenska landslagets bortamatcher. ”Många stunder sitter du ensam på en mörk bar och längtar efter att sitta på en läktare omgiven av tusentals fans som känner exakt som du.” Det är nog klart lättare att följa någon nordengelsk herrklubb i näst högsta serien. Globaliseringen är i detta fall enkönad. Ändå framgår att situationen blivit bättre under senare år – vilket inte hindrar att sporten omges av ett rätt omfattande tidstypiskt näthat. Under 1990-talet var damfotbollen fullständigt perifer jämfört med idag. Stiltjen upphörde först med Umeå IK:s uppsving runt år 2000. Ändå är dagsläget inte bättre än att kända svenska sportjournalister inte känner igen några av världens allra största spelare, såsom Tyresö FF:s Christen Press (som Moa Svan själv vid ett tillfälle stavar fel på som Kristen Press). Fast det är inte bara hemmavid som allt fotbollssnack förr eller senare mynnar ut i tal om Zlatan. ”Det är som att prata film utanför Sveriges gränser och försöka undvika Ingmar Bergman. Det är omöjligt.”

Vad jag saknar i Moa Svans engagerande bok är en längre analys av varför den publika uppbackningen är så pass låg. Varför finns det inte tusentals Moa Svan som följer landslag och klubbar? Hon om någon hade kunnat ge intressanta perspektiv på denna knäckfråga. De stora turneringarna lockar uppenbarligen en stor eventpublik som lockas av festen, gemenskapen och sporten. En väg framåt, menar hon, är att sluta heja på herrlandslaget. Det ligger något i resonemanget: vill man börja ändra på något i sportens värld är steg ett att stänga av tv-knappen. I nuläget är snedbalansen mellan herr- och damallsvenskan sådan att bara den årliga polisbevakningen för Stockholmslagens herrmatcher hade täckt lönerna för samtliga damallsvenskans spelare. Hon har många spännande tankar om hur damallsvenskan kan utvecklas ekonomiskt, som att öl bara borde få säljas där och inte på de bråkiga herrmatcherna. Men man undrar ändå varför så många drar sig för serielunken? Varför har den starka svenska feminismen överlag varit så pass ointresserad av att knyta sig till sportens värld? Utomlands var ju många suffragetter redan för hundra år sedan sportintresserade. Nu är det givetvis inte upp till Moa Svan att besvara just denna fråga. Hon har definitivt gett sitt läsvärda och kompromisslösa bidrag.

Copyright © Torbjörn Andersson 2016