Dansk klubbfotboll får akademisk behandling

I Danmark har fotbollsintresset närmast exploderat sedan en inhemsk superliga startade 1992. Det engagemang som tidigare nästan uteslutande handlade om att följa det danska landslagets matcher – ni kommer väl ihåg roliganerna? – har kompletterats med ett intresse för klubbfotboll. Egentligen kanske kompletterats är fel ord att använda, eftersom det i viss mån är frågan om en annorlunda, mer internationellt influerad och trendig supporterkultur, som gör sig lustiga över de simpla roliganerna.

Parallellt med detta har media kastat sig över klubbfotbollen, sponsorer och kommunledningar, likaså. En fotbollsboom har skapats, där köpenhamnsklubbarna Bröndby IF och FC Köpenhamn lett utvecklingen och dragit ifrån resten i sådan grad att man numera framstår som Skandinaviens ledande klubbar (Trondheims Rosenborg är enda konkurrenten). Det räcker bara med att se på det hypermoderna danska arenabeståndet för att inse att Sverige akterseglats av ett land med en långt mindre befolkning.

Vad ligger då bakom denna hastiga utveckling? Och hur ser framtiden ut? Detta är några av de frågor som behandlas i forskarantologin Professionel fodbold.

Till att börja med kan konstateras att boken är efterlängtad. Rent akademiskt har nämligen inte mycket stått att läsa om dansk fotboll tidigare. Som antologier brukar vara är den mycket bred. Här behandlas inte bara förväntade ämnen som medias roll, utan även mer ovanliga infallsvinklar som kommuners fotbollsengagemang och fotbollen som arbetsmarknad. Till nytänkandet hör också att använda olika former av databearbetat statistiskt material, till exempel för att visa att ett fåtal klubbar under senare år tenderar att dominera alltmer. En utflykt i norsk fotbollshistoria ges även, vilket äger sitt givna intresse, då klara likheter finns mellan norsk och dansk utveckling. Sverige har däremot – som i så mycket annat – vandrat en egen väg.

Som tur är öppnar boken med en lång inledning av redaktörerna Rasmus K. Storm och Jacob Magnussen, varigenom en röd tråd i de emellanåt något disparata texterna vävs ihop. Styrkan i detta är att man inte bara, som brukligt är, mekaniskt berättar om de olika bidragen, utan man för in kompletterande fakta och infallsvinklar redan från start, där så behövs.

Jag tänker inte gå in på alla de olika bidragen utan mer lyfta fram några intressanta exempel, som visar vilka påtagliga skillnader som finns mellan dagens danska och svenska klubbfotboll.

En första skillnad är historisk och består i att dansk (liksom även norsk) fotboll kommersialiserades väldigt sent. Amatöridealet levde kvar än längre än i Sverige (1967 mot 1978). När Superligan väl infördes 1992 var klubbfotbollens kris – inte minst publikt – djupare än i Sverige. En följd av detta tycks ha blivit att en snabb – och lyckosam – chockmodernisering inleddes. Från att ha släpat efter Sverige hamnade man plötsligt före. Tidningars, TV:s, sponsorers och kommuners engagemang blev starkare än i Sverige. Traditioner kastades överbord. Mest påtagligt belyses detta av FC Köpenhamns tillkomst. Klubben skapades till superligans start genom en sammanslagning av två anrika klubbar, KB – den anrikaste av dom alla – och B.1903. FCK blev innerstadens svar på förortslaget Bröndby, som sedan en tid tillbaka dominerat klubbscenen. Med FCK klev kapitalet och trendigheten in i fotbollen och rivaliteten med det långt mer folkliga Bröndby (som också skapats genom en klubbsammanslagning 1964) blev drivkraften för hela uppsvinget. Att FCK vann serien direkt innebar att klubbsammanslagningar blev en möjlig väg framåt och många sådana har följt under årens lopp; klubbsammanslagningar som i det långt mer traditionstyngda Sverige vore en omöjlighet. Intressant är att detta underlättats av att kommunledningarna varit långt aktivare och påhittigare än i Sverige med att profilera sig genom fotbollen.

Klubbsammanslagningsscenariot har inneburit att man i Danmark omgrupperat fotbollens geografi. Därför förvånar det inte att några bidragsgivare funderar över om det inte vore logiskt att öka rationaliteten ytterligare genom att införa ett rent amerikanskt system med en stängd liga, som söker att maximera profiten till gagn för samtliga klubbar. En sådan skulle kunna mildra de problem som uppkommit med FCK:s och Bröndbys alltför kraftfulla dominans av klubbfotbollen. I nuläget hänger inte landsortsklubbarna med, eftersom befolkningsunderlaget och sponsorintäkterna inte räcker till för att konkurrera med de två mediagunstlingarna i huvudstaden. Situationen skiljer sig här markant mot Sverige. En forskare visar genom ett stort databearbetat material att allsvenskan faktiskt är den minst centraliserade serien av de 15 europeiska serier som jämförts. Grunden till vårt sentida fotbollsuppsving ligger alltså delvis i jämnheten och svårigheten för stockholmsklubbarna att dominera över resten.

Att dansk klubbfotboll kraftigt förändrats har dock inte inneburit att man kommit närmare den europeiska klubbfotbollen i styrka. Tvärtom har man tappat mark över tiden, även om många bidragsgivare tycks hysa en viss optimism om att detta går att jobba ikapp. Paradoxen är emellertid att detta faktum inte verkar bekymra fotbollsanhängarna. Tittarsiffror i TV visar nämligen att dansk klubbfotboll står sig mycket gott i jämförelse med Champions League-matcher. På det hela taget mår alltså klubbfotbollen i Danmark bra. Samtidigt måste jag som svensk läsare av antologin säga att jag definitivt föredrar den svenska mer traditionsinriktade synen på fotbollen. Min förhoppning är att jämnheten fortsätter att vara ett signum för allsvenskan och att klubbsammanslagningar med nya arenabyggen långt från städernas centrala delar inte blir modet för dagen. För också i Sverige verkar fotbollsentusiasterna vara nöjda med den magra kost som bjuds på planen. Vi är inte ens speciellt bekymrade över att lilla Danmark dragit ifrån oss på alla plan i kommersiellt hänseende.

©  Torbjörn Andersson 2006 

	Köp boken från Samfundslitteratur.dk
	Kjøp boken fra Samfundslitteratur.dk
	Køb bogen fra Samfundslitteratur.dk