Förtjänstfull populärhistorik kompletterar bilden av svensk damfotboll

Jonny Hjelm
Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet

Det svenska prästerskapet upplevde under 1960-talet hur de trängdes undan, hur deras ord inte längre beaktades. Detta oroade då pop, nakenhet och vänsterrörelse, och mycket annat nytt, sköljde över landet. I Öxabäck, Västergötland, oroades prästen Lars Andersson 1968 över ortens damfotbollslag och dess framgångar. I Sveriges största kvällstidning Expressen förklarade han att ”här i prästgården är vi inte glada åt damfotbollen. Ingen ska tro att publiken kommer för att se på fotboll. Den kommer för att se på flickor. Fotboll är för hårt för flickor. Att Öxabäck blivit föregångare på det här området är i n t e roligt.”

Öxabäckprästens ord har återgivits i flera artiklar och böcker som behandlat den svenska damfotbollens framväxt under 1960-talet. Jag har själv gjort det, även muntligt vid föredrag jag hållit. Det brukar locka fram skratt, men också förskräckta kommentarer om hur förstockade människor förr kunde vara. Det ger en fläkt av 1960-talets trångsynthet, tidsandan. Det är därför inte förvånande att Daniel Svensson och Florence Oppenheim, i sin populärhistoriska skildring av Öxabäcks uppgång och fall, också valt att ta med prästcitatet. Men de skriver också att ”prästens påstådda hat mot damfotbollen inte var så stark som kanske har framstått i media”. Prästen Andersson var mest oroad, sägs det, över att många matcher spelade på söndagar. Och kanske var det så. Själv tänker jag på det gamla ordspråket ”att tala är silver, tiga är guld”, men tvärtom om man vill bli ihågkommen av historieskrivare.

Svenssons och Oppenheims Etta på bollen. Historien om Öxabäcks damlag består av fyra delar (som jag tolkar innehållet). I den första, och längsta delen, berättas kronologiskt och utan krångligheter om damfotbollslagets historia, från starten 1966 till nedläggning 1999. I nästa del porträtteras närmare 15 framstående spelare och ledare medan del tre – kapitlen 26-31 – innehåller mer övergripande resonemang om varför just Öxabäck kom att bli ett tidigt damfotbollsfäste i Sverige. Här finns också en diskussion om jämställdhet och om de ekonomiska utmaningar som mötte en landsbygdsklubb som Öxabäck. Bokens avslutande del innehåller en kronologisk sammanställning över viktiga händelser samt utförlig statistik rörande Öxabäck IF:s damlag.

Svenssons och Oppenheims bok är en trevlig bekantskap, som givetvis inte ska bedömas med vetenskaplig måttstock. De som tidigare fördjupat sig i svensk damfotbollshistoria, vilket nästan alltid inkluderar en tämligen utförlig redogörelse av damlaget i Öxabäck, kanske inte finner så väldigt mycket nytt. Det gäller särskilt lagets första fem-tio år, och om starten och svårigheterna att övertyga omgivningen, inklusive Västergötlands FF, om värdet i att också tillåta kvinnor spela fotboll på ett seriöst och organiserat sätt. Jag uppskattar här författarnas beskrivning av bygden, att det under 1960-talet fanns relativt många industrier, och att många av den första generationens damfotbollsspelare i Öxabäck var industriarbetare. Bra är också den tidsmässiga ”återkopplingen” som författarna gör till 1930-talet, och den relativt starka damidrott som då ska ha funnits i Öxabäck med omnejd. På den punkten ges en del information som inte tidigare varit allmänt känd.

Den kronologiska delens bästa avsnitt – eller kanske mest intressanta då den är minst bekant – är skildringen av de sista tio åren, om nedgångsfasen, och det både abrupta och lite sorgliga slutet 1999. Här beskrivs initierat och tämligen detaljerat kampen för att behålla elitfotbollslaget och om turerna de allra sista åren. Denna bok har i så måtto inget ”happy end”. Början till slutet var degraderingen till division ett 1998, vilket bidrog till en ansträngd ekonomi. Eller rättare sagt, en redan dålig ekonomi försämrades ytterligare. I detta skede samlade några ledare ihop en större summa pengar som man satsade på hästar. Svensson och Oppenheim citerar en av de som intervjuats: ”Vår häst ledde på upploppet men blev slagen med en halv längd.” Öxabäckledarna hade vinnarna i de övriga loppen, men missade alltså den sista. ”Oturligt förstås, men samtidigt får man konstatera [skriver författarna] att det har gått ganska långt om ekonomin hänger på högst eventuella spelvinster.” Ja, här är man benägen att hålla med till hundra procent.

Svensson och Oppenheim har, trots bokens något lokalpatriotiska ton, bemödat sig om att skriva in Öxabäck IF:s damlag i en större damfotbollshistorisk kontext. Det är bra då det är en ambition som ofta saknas i populärhistoriska verk. Författarna gör exempelvis klart att svensk damfotboll inte ”uppfanns” i Öxabäck; en både populär och vanlig tes bland många sportjournalister. Seriöst satsande damfotbollslag hade funnits tidigare under exempelvis 1950-talet. Vid 1960-talets mitt fanns det också, vilket författarna nämner, initiativ på andra håll i landet, kvinnor som ville spela seriös fotboll.

Till en av bokens förtjänster hör de många bilderna som inte bara lättar upp läsningen utan också är verkligt informativa. En del har figurerat i damfotbollshistoriska sammanhang tidigare, andra är helt nya (i alla fall för mig). Här finns exempelvis en helt underbar bild på när två dansanta spelare, Ralf Edström och Anne Andersén, buggar en glad kväll 1976 i Holland i samband med att laget bjudits ned dit (där Edström då var proffs).

I en bok som denna finns givetvis också rätt så många anekdoter av skiftande karaktär. De flesta fyller en funktion då de ger en inblick i vad som hände bakom kulisserna men också berättar om glädje och sorg på ett sätt som inte idrottsvetenskaplig litteratur brukar inrymma. Samtidigt kräver anekdotberättandet, urvalsprocessen, en viss ”fingertoppskänsla”. Strukits borde berättelsen om den hängivne supportern under 1970-talet, beskriven som en ”tanig gubbe” och ”byfåne”, som får en hård boll i bakhuvudet och då ”stöp som en fura i backen”. En skönhetsfläck.

Svensson och Oppenheim väljer att lyfta fram Kerstin Johnssons (född Andersson) insatser, inte bara vid bildandet av laget utan också senare, inte minst vad det gäller hennes arbete med det damfotbollsmuseum som invigdes i Öxabäck 2002. Det är bra och viktigt, då damfotbollspionjärer som Johnsson först fått kämpa för att få spela fotboll, sedan fått kämpa för att värna damfotbollshistorien. Dubbel orättvisa kan man säga. Överhuvudtaget bidrar bokens skildring av minnesvården, och de äldre spelarnas tillbakablickande och reflekterande kring Öxabäcks historia, till att höja läsvärdet.

Utgivningen av Etta på bollen betyder att damfotbollens historia fått ett populärhistoriskt tillskott. Sedan tidigare finns bland annat böcker om Malmö FF:s och Umeå IK:s damfotbollslag. Förhoppningsvis kommer det fler framöver. Det finns många intressanta lag att skriva om.

Copyright © Jonny Hjelm 2015