Robert Svensson
Örebro universitet
Medverkande i Workshopen
- Daniel Alsarve, Örebro universitet
- Torbjörn Andersson, Malmö högskola
- Hans Bolling, Gymnastik- och idrottshögskolan
- Björn Horgby, Örebro universitet
- Jens Ljunggren, Stockholms universitet
- Johan Norberg, Malmö högskola
- Kirsti Pedersen Gurholt, Norges idrottshøgskole
- Mikael Quennerstedt, Örebro universitet
- Paul Sjöblom, Stockholms universitet
- Bill Sund, Stockholms universitet
- Robert Svensson, Örebro universitet
- Helena Tolvhed, Stockholms universitet
- Johnny Wijk, Stockholms universitet
- Nils-Olof Zethrin, Sveriges kommuner och landsting
Med ojämna mellanrum träffas vi forskare i Sverige (företrädesvis historiker men också idrottsvetare och forskare inom pedagogik) som inriktar oss på idrottshistoria. Senast det begav sig var under Svenska historikermötet i Stockholm i maj 2014. Huvudfokus då låg på en antologi, till vilken flera av oss skulle bidra med artiklar, där berättelsen om den svenska idrotten som demokratisk folkrörelse problematiseras. Idén till antologin hade vuxit fram under de föregående idrottshistoriska träffarna. Vi hade nämligen snart konstaterat att 1) den etablerade bilden av svensk idrotts historia måste nyanseras och 2) vi borde på ett eller annat sätt göra det tillsammans. Vad som presenterades och diskuterades i Stockholm var de olika antologibidragen.
Under workshopen för idrottshistorisk forskning som hölls 22-23 oktober i Örebro presenterade Jens Ljunggren, en av redaktörerna för antologin, det färdiga resultatet. Antologin har under arbetets gång förvisso förvandlats till ett temanummer i Idrott, historia och samhälle men ämnet är detsamma och presentationen grundade sig på introduktionen till temanumret. I texten placeras och förhålls de olika bidragen in i och till temana folkrörelsetesen, föreningsdemokrati och styrningsteknologier. Förutom Jens presenterade Björn Horgby, som skrivit ihop med Christer Ericsson, och Paul Sjöblom sina färdiga artiklar. Björn pratade om på vilket sätt styrningen inom elitidrottsföreningar har förändrats och i artikeln diskuteras förändringarna utifrån ett antal idealtypiska styrmodeller. Paul redogjorde för sin analys av vad den korporativa förvaltningsmodellen har betytt för hur relationen mellan staten och idrotten har gestaltats och hur idrotten har styrts.
Med temanumret snart i tryck (håll utkik!) kan punkt sättas för denna (första) gemensamma ansträngning, och därför handlade årets workshop mer om de olika forskarnas individuella projekt, undantaget Björn och Paul då. Därmed inte sagt att punkt är satt för diskussionerna om svensk idrott som folkrörelse. Till exempel presenterade den nyligen disputerade Nils-Olof Zethrin, utifrån sin sammanfattande artikel i årets tredje nummer av Svensk idrottsforskning, sin avhandling Mellan masskonsumtion och folkrörelse. Idrottens kommersialisering under mellankrigstiden. I den visar han hur aktörer inom idrotten under mellankrigstiden var starkt marknadsorienterade och att idrott var ett kulturfenomen som vilket som helst och som sådant del av en masskonsumtion. Det vill säga, ”armslångt avstånd” till en marknad, något en folkrörelse normalt innebär, var det inte fråga om. Johan Norberg diskuterade hur det ekonomiska stödet till RF från svenska spel har förändrats. Detta ”spelberoende”, som Johan välfunnet benämner det som, faller inom ramen för ämnet ”idrottsrörelsens förhållande till staten” vilket även det är en viktig fråga när det handlar om att definiera idrotten i Sverige som en folkrörelse eller inte.
Ännu en gång slogs det fast att vår forskning bör inrikta sig på alla dessa nivåer, och att vi måste vara tydliga med vilken nivå vi uttalar oss om.Bill Sund, å sin sida, presenterade en essä i vilken han studerar och sedan jämför Metall och Svenska fotbollförbundet med motiveringen att de är två av de stora folkrörelserna i Sverige. Diskussionerna som följde på dessa presentationer kom följaktligen att handla om vad svensk idrott är och vad den inte är, och på vilken nivå den är vad. I samtalet framträdde, om än mer eller mindre explicit och i varierande omfattning, några välbekanta ”dikotomier”: Elit och bredd, retorik och praktik, dam och herr, form och innehåll samt RF-ansluten och icke RF-ansluten idrott. Ännu en gång slogs det fast att vår forskning bör inrikta sig på alla dessa nivåer, och att vi måste vara tydliga med vilken nivå vi uttalar oss om. Som en naturlig fortsättning tangerades ämnet på vilket sätt just historisk forskning kan bidra till definitionsdiskussionen; hur historievetenskapen kan bidra till en förståelse för vad idrott är. Kort sagt och aggregerat den nötta men ständigt aktuella, intressanta och stimulerande frågan: Varför historia? Något tydligt, enhetligt svar kunde kanske inte nedtecknas men Paul Sjöblom och Johan Norberg menade att det inom såväl politiken som idrottsrörelsen faktiskt finns en efterfrågan på historiska kunskaper – idrottshistorisk forsknings placering på styrelsen för Centrum för idrottsforsknings prioriteringslista till trots.
Vad som är intressant att bedriva forskning om, och varför, var således uppe på bordet. Med en idrottsdidaktiker som rumskamrat gör jag reflektionen att den tredje av de didaktiska frågorna saknas, och det är hur. Under workshopen lös de metodologiska frågorna med sin frånvaro. Mitt eget bidrag, Att analysera svenska fotbollförbundets tränarutbildningsmaterial – ett metodpaper med empirisk illustration, kan sägas utgöra undantaget. Texten uppmanade till en diskussion om hur mina analyssteg och -frågor fungerar på mitt källmaterial.
Om ett tema var ”svensk idrott som folkrörelse?”, var ”kvinnor, idrott och politik under decennierna runt sekelskiftet 1900” ett annat. Hans Bolling lade fram en artikel från sin och Leifs Yttergrens kommande bok om kvinnliga gymnastikdirektörer. Den specifika artikeln är en deskriptiv studie av de kvinnor som såg till att kvinnlig gymnastik blev en punkt på OS-programmet i Stockholm 1912. Det enda men mycket välkomna internationella bidraget kom från Kirsti Pedersen Gurholt från Norges Idrottshøgskole. Hon uppehöll sig vid kvinnor som varit drivande i kvinnosaksfrågor och deras förhållande till friluftsliv. Även om den historiska samtiden såg dessa kvinnors bergsklättrande som en kuriositet menar Kirsti att deras idrottande kan ha påverkat deras handlingsutrymme inom politiken. Triaden kvinnor, idrott och politik behandlas även i Helena Tolvheds senaste bok På damsidan. Bland annat studeras det separatistiska och feministiska idrottsförbundet Svenska Kvinnors Centralförbund för Fysisk Kulturs verksamhet och opinionsbildning för att öka kvinnors tillgång till fysiska aktiviteter. Det var dock inte detta Helena pratade om på workshopen i Örebro. Istället redogjorde hon för sina resultat från sin pågående forskning om konstruktionen av femininitet och maskulinitet i hälsomagasin. En fråga som restes var vilken, och vems, definitionen av hälsa som Helena använder, eftersom det i hög grad påverkar vad som lyfts fram ur tidningarna.
En presentation som inte faller inom något av de identifierade temana var Torbjörn Anderssons. Utgångspunkten i hans studie av svensk bandy är ett starkt förhållande mellan bandy och nostalgi – en nostalgi som delvis innehåller naturromantik och nationalism. Diskussionen som följde handlade bland annat om vikten av att lyfta fram nostalgins föränderlighet.
Förutom de olika presentationerna diskuterades som avslutning på workshopen, trots att de flesta av deltagarna alltså är historiker, framtiden. För det första bedömdes dessa idrottshistoriska träffar vara väldigt givande och därför bestämdes det att de bör återkomma med mer jämna och institutionaliserade mellanrum. Johan Norberg sträckte sig genast efter stafettpinnen och bjöd ner oss till Malmö den 20-21 oktober nästa år. För det andra insåg vi att det var få (närmare bestämt en) doktorander närvarande och dessutom att de doktorander som är inriktade på idrottshistoria knappt känner till varandra. Detta måste det bli ändring på. För det tredje ansåg vi att vi borde formalisera oss som grupp, och efter ett förslag från Mikael Quennerstedt beslöt vi att vi skulle börja betrakta, presentera och etablera oss som en forskningsmiljö, ty som sådan skulle vi bli mer synliga. Dels på det sätt att en samlad kör som sjunger det historiska perspektivets lov hörs och syns mer än en enskild röst. Tillsammans blir det lättare att argumentera för hur historiska kunskaper bidrar till en förståelse för fenomen och handlingar i dagens samhälle. Därigenom kan vi öka våra chanser att få forskningsmedel. Som tydligt definierad grupp blir det också lättare att få till stånd samverkan med andra forskningsområden och vetenskapliga discipliner. En kommitté sattes ihop bestående av en representant från varje lärosäte. Några förslag på namn på forskningsmiljön diskuterades men inget beslut togs. I detta ärende har vi således anledning att återkomma.
Copyright © Robert Svensson 2015
