Läsvänlig, gedigen och underhållande sportfilmsstudie

Tags:

Print Friendly, PDF & Email

Birger Hedén
Litteraturvetenskapliga institutionen, Lunds universitet


Margareta Rönnberg Att träna och tävla är komiskt: Sport enligt svenska fiktionsfilmer 1930–2015 350 sidor, hft. Visby: Filmförlaget 2015 ISBN 978-91-977614-3-7

Margareta Rönnberg
Att träna och tävla är komiskt: Sport enligt svenska fiktionsfilmer 1930–2015
350 sidor, hft.
Visby: Filmförlaget 2015
ISBN 978-91-977614-3-7

Titeln på den här boken låter provocerande, inte minst för alla oss med ett väl grundlagt sportintresse, men den har fog för sig. Av de 53 svenska filmer det handlar om från perioden 1930–2015, som karakteriseras som fiktionsfilmer med sport som viktig ingrediens, utgörs hela 90% av komedier! Detta trots att i alla fall en tredjedel av filmerna karakteriseras som sportfilmer, där alltså tävling och träning är huvudsaken och borde antas vara av mer allvarligt slag. Men nej, ett av få exempel på det är Den hårda leken (1956), som också är titeln på en roman av Olle Länsberg.

Margareta Rönnberg, tidigare professor i filmvetenskap, har ägnat mycket forskning ur ett kritiskt och gärna just provocerande perspektiv åt flera områden inom barnkulturens domäner. Och nu har hon alltså med, skulle jag vilja säga, liv och lust tagit sig an en av sportens mindre uppmärksammade sidor.

I första sidans inledning slår hon fast att sport liksom film är ett uttryck för moderniteten, med början kring sekelskiftet 1900. Hon påpekar att en av flera gemensamma nämnare är att bägge har en (betalande) publik, och en annan är skapandet av stjärnor och hjältar: ”Man kunde därför anta att gestaltad sport också tidigt var ett frekvent ämne på biodukarna, men så visar sig faktiskt inte vara fallet. Inte heller under resten av 1900-talet.”

Varför är det då så gott om komik i de här filmerna. Ett enkelt svar är att sport har varit ett tacksamt tema i filmer med Nils Poppe (Fabian Bom), Åke Söderblom och Åke Grönberg (Biffen och Bananen), John Elfström (Åsa-Nisse) och Lasse Åberg (Stig-Helmer), alltså komedier. I komedier är det ju dessutom självklart att man mer eller mindre godmodigt driver med samhälleliga företeelser som annars behandlas med visst allvar – poliser, militärer, direktörer, byråkrater osv, men alltså också idrottsutövare. Det har dessutom visat sig att komedier med sport dragit mer publik än dramer med sport. Samtidigt är inslaget av komedier betydligt mindre i det internationella sportfilmutbudet.

Det mer komplicerade svaret, eller snarare svaren, ges i de fyra kapitel som följer efter introduktionen och före det avslutande som, vitsigt med tanke på ämnet, bär rubriken Slutställning. Rönnberg sparar för övrigt inte på humor och språklig leklust till läsarnas fromma, inte bara i sin framställning, utan också i rubrikerna:

brudar-och-bollarII Tidig(t) manlig dominans
”Kungen av manliga sporter” åtminstone fiktionsetta – parodisk patriotism i merparten fotbollsfilmer

III Tilltagande ”komediering” med rekordmän
Sportiga, heterosexuella, hegemoniska medelklassmän? Åsa-Nisse och Stig-Helmer som sportutövare

IV Kvinnor finns också med på ett hörn
Sentida kämpar på det filmiska genusmittfältet. Rallybrudar & Allt flyter från samma år

V (O)sportsligt fostrade barn
Sport i barnfilmer kontra sport i barnskildringar

Och det redan nämnda sista kapitlet Slutställning preciseras:
Att träna och tävla är komiskt – eller ”sjukt”? Komedi som kommentar till uppblåsta hjälteberättelser

Gemensamt för de flesta sportkomedierna är att kritiken ofta varit negativ eller mycket negativ. Föga förvånande eftersom detta också har gällt svenska filmkomedier i allmänhet, inte minst de tidigare; man behöver bara erinra sig begreppet ”pilsnerfilm” som blev ett tillhygge i filmkritiken på 30-talet. Å andra sidan har den nedgörande kritiken i många fall varit väl befogad. Som exempel på hur det kan se ut nämner jag Brudar och bollar eller Snurren i Neapel (1954), där några rätt överåriga spelare (Åke Söderblom bland andra) blir proffs i Neapel och med hjälp av svenskarna vinner laget ligaguldet. I bakgrunden finns både Kvinnan, Rivalen och Kassabrist samt till idrott något ogint inställd fader (kvinnans). Detta är återkommande inslag i sportkomedierna redan från början.

För boken kommer förhoppningsvis att ingå i undervisningen på filminstitutioner runt om i Sverige.

Men publikframgångarna har alltså varit odiskutabla, vilket är ett skäl för att tänka sig att synen på idrott kan ha fallit åskådarna på läppen. Inte minst beror detta på att det så ofta handlar om hjältar i underläge, ibland klassmässigt, ibland i formen av amatörer mot proffs. Men det är också en fråga om makt där pengar spelar stor roll, framförallt i de tidigare filmerna. Ändå är det ofta direktörerna som ”förlorar” och sportutövaren som ”vinner”, till exempel genom att få flickan mitt för näsan på den rike, antingen denne är gammal eller ung.

På det hela taget visar det sig att hjältedyrkan eller överdriven nationalism, i de former som kan återfinnas i verklighetens journalistik mer eller mindre tydligt i olika medier under den studerade perioden, snarast lyser med sin frånvaro i alla dessa komedier. Det är alltså inte heller något som skulle kunna påverka publiken.

Vad jag saknar i denna annars så gedigna och underhållande bok är ett par register. Det finns visserligen en förteckning av samtliga svenska filmer som utgör primärmaterialet, men tyvärr inga sidhänvisningar till var de nämns i boken. Och personregister finns inte alls.

Med tanke på att undersökningen, den första i sitt slag, utgör en självklar utgångspunkt för den som vill gå vidare på det forskningsfält som Margareta Rönnberg så omsorgsfullt kartlagt, är det en brist. I en kanske kommande andra upplaga kan dock detta rättas till.

För boken kommer förhoppningsvis att ingå i undervisningen på filminstitutioner runt om i Sverige.

Och det hade varit en förtjänst om en det funnits en sammanfattning på engelska, utöver det goda sammanfattande avslutningskapitlet på svenska. För det här är verkligen en pionjärinsats. Enligt författaren finns nästan inget skrivet om de här 53 sportfilmerna. Och internationellt ser det inte så mycket bättre ut, en handfull böcker och ett tjogtal artiklar om motsvarande filmkategori i länder som Tyskland, England och USA.

Mycket gott finns att säga om innehållsförteckningen, som råder viss bot på en del av ovanstående påpekade brister. Däri finner man under de sex kapitlen inte mindre än drygt hundra (!) underrubriker som ger en riktigt god vägledning till bokens syfte, bakomliggande teorier, analyspunkter och filmernas handling.

Förhoppningsvis når den här innehållsrika, väldokumenterade avhandlingen med sitt läsarvänliga tilltal många inte bara film- och/eller idrottsintresserade utan alla med nyfikenhet på kulturella samhällsföreteelser.

Copyright © Birger Hedén 2016

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message