Högst aktuell MR-bok bidrar till debatten om förhållandet mellan idrott och politik


Karin Zackari
Avd. för mänskliga rättigheter, Lunds universitet


Hans Erik Næss
Idrett, politikk og menneskerettigheter
208 sidor, hft
Bergen: Fagbokforlaget 2021
ISBN 978-82-450-3814-9

År 2021 utsågs ordet ”sportvaske” till årets nyord i Norge. Det norska språkrådet tog fasta på att det redan ganska utbredda substantivet sportvaskning (från engelskans sportswashing) mer och mer började användas som verb på norska. Begreppet används globalt för att ringa in de olika sätt på vilka framförallt stater men även individer, företag eller organisationer använder sig av idrottsevenemang för att skapa en bättre offentlig bild av sig själva. Att stå värd för ett stort idrottsevenemang skänker viss legitimitet, men kan också ta fokus från social ojämlikhet, korruption, och brott mot mänskliga fri- och rättigheter.

I boken Idrett, politikk og menskerettigheter förklarar sociologen Hans Erik Næss begreppet sportwashing och spårar dess genombrott till tiden kring 2015. Då fastslog FN:s rådgivande mänskliga rättighetskommittée (HRSAC) att mänskliga rättigheters efterlevnad borde vara ett lämplighetskriterium för att få arrangera ett större idrottsevenemang.1 Historiken från FN:s digitala bibliotek visar att rapporten, från att knappt ha laddats ned alls innan 2018, nådde en topp i antalet nedladdningar i mitten av 2021. Inte så konstigt kanske, då stora och globala idrottsevenemang förläggs till auktoritära stater, såsom hockey-VM i Vitryssland 2021, vinter-OS i Kina och fotbolls-VM i Qatar 2022. Samtidigt som Næss använder sportwashing menar han att begreppet är otillräckligt för att förstå fenomenet som sådant. Inte heller är det tillräckligt för att förstå diskrepansen mellan idrottsorganisationers å ena sidan uttalade strävan att leva upp till mänskliga rättigheter, anti-korruption och motverka annat maktmissbruk, och å andra sidan deras oförmåga att leverera på områdena.

Næss är verksam som førsteamanuensis (associate professor) vid Høyskolen Kristiania och har skrivit om både organisationssociologi och idrott. I den här boken tar han utgångspunkt i att förklara hur idrott, politik och mänskliga rättigheter hänger samman oavsett föreställningar och ideal om idrotten som en ”neutral och opolitisk” gemenskap. Den uttalade ambitionen med boken är dessutom att peka ut en riktning för hur idrottsorganisationer ska kunna stärka sin roll i en politiserad värld genom att revidera sin organisationsstruktur och de principer som de bygger på. En av de viktigaste poängerna för Næss är att politiseringen av organisationer såsom Internationella olympiska kommittéen (IOC), det europeiska fotbollsförbundet (UEFA) och det internationella fotbollsförbundet (FIFA), dels är oundviklig, dels påverkar deras roll i samhället.

Næss pekar bland annat på 1990-talet som en brytpunkt och det rimmar väl med den våg av institutionalisering av mänskliga rättigheter som sköljde över stater i både nord och syd.

Idrottsorganisationer, stora som små, bidrar själva till politiseringen genom att t.ex. skriva under på FN:s hållbarhetsmål 2030, mänskliga rättigheter och anti-rasism. Därtill tar enskilda idrottsutövare allt oftare politisk ställning både på och utanför arenorna, vilket boken ger flera exempel på. Här återfinns den norske fotbollsspelaren Lars Bohinen som vägrade delta i landskampen mot Frankrike 1995 på grund av Frankrikes kärnvapenprovsprängningar i Stilla havet, eller #FIBAAllowHijab som startade som en kampanj i sociala medier när internationella basketförbundet (FIBA) förbjöd kvinnliga utövare att bära huvudduk under match. FIBA ändrade senare sitt beslut. De senaste åren har fotbollsspelare som symboliskt gått ner på knä för att visa avståndstagande mot rasism debatterats. Sociala medieplattformar har öppnat för enskilda idrottsutövares ”self-branding”, där ett politiskt ställningstagande kan locka till sig sponsorer som vill associeras med en framgångsrik idrottare som signalerar särskilda värden.

Politiseringen av idrotten kommer således från flera håll men boken visar särskilt på den politisering som just mänskliga rättigheter för med sig. Å ena sidan förstås mänskliga rättigheter som politiskt medel eller verktyg, å andra sidan som en rad värderingar omformulerade till juridiska avtal och konventioner. Idrottsförbund och organisationer tycks ha anammat mänskliga rättigheter som universella och neutrala värderingar, en neutralitet som är en omöjlighet även inom idrotten. Just bristande förståelse inom idrottsorganisationer om vad neutralitet innebär återkommer Næss till på flera ställen som ett grundläggande problem. Även om FIFA, IOC och andra förklarar sig principiellt neutrala så är de i praktiken politiska på grund av deras stora nätverk av olika intressenter. Många av dem missade dock chansen att ta kontrollen över den ökade politiseringen av idrotten som sattes i rullning vid slutet av kalla kriget, menar Næss. Han argumenterar för att problemet står att finna i bristande institutionella förutsättningar och en alltför stark tro på att historiska rötter gav organisationer, såsom IOC, tillräcklig legitimitet för att stå emot påtryckningar när världen förändrades.

Kinesiska paramilitära poliser patrullerar nära Nationalstadion eller Bird’s Nest i Peking två veckor före starten av de olympiska spelen 2008. © REUTERS/Claro Cortes

Mänskliga rättigheter har inte bara åberopats i kampanjer mot enskilda stater utan även i debatter om idrottsutövarnas autonomi. Franska cyklisten och världsmästaren Jeannie Longo tog tillsammans med en grupp andra idrottsutövare Världsantidopningsbyrån (WADA) inför Europadomstolen för brott mot den europeiska människorättskonventionen artikel 8, rätten till privatliv. Orsaken var de regler som infördes 2004 som kortfattat går ut på att elitidrottare ska rapportera var de befinner sig, året runt, för att underlätta oannonserade dopingkontroller. Europadomstolen fann att ingen kränkning av artikel 8 begåtts av WADA då inskränkningen av idrottarnas privatliv som anti-dopningsåtgärden innebar ändå ansågs vara i det allmännas intresse. Transidentitet och könstestning i idrottssammanhang är en annan kontroversiell fråga som visar på att ett uttalat stöd för mänskliga rättigheter också ställer krav på organisationers praktik.

Boken ger dessutom en del inblickar som bidrar till mänskliga rättigheters globala historia. Næss pekar bland annat på 1990-talet som en brytpunkt och det rimmar väl med den våg av institutionalisering av mänskliga rättigheter som sköljde över stater i både nord och syd. Jag saknar ändå här källor som stärker påståenden om att organisationer som Amnesty international innan kalla krigets slut inte ”vært spesielt aktive med å kritisere idrettsarrangementer for å se en annen vei når det gjaldt menneskettighetsbrudd.” (s. 55) Strax innan fotbolls-VM i Argentina 1978, antog Europaparlamentet en resolution som kritiserade människorättsbrott i samband med idrottsarrangemang. Resolutionen fick inget större genomslag, men det är ändå värt att notera att den antogs i en tid då mänskliga rättighetsorganisationer förde ett mycket aktivt påverkansarbete mot tortyr, mord, förföljelse och försvinnanden i latinamerikanska diktaturer. Startskottet för mänskliga rättighetskampanjer i idrottssammanhang förlägger Næss till 1993 då Human Rights Watch inledde en kampanj mot att Peking skulle stå värd för OS 2000, med bakgrund i krav på demokratireformer i Kina och massakern på Himmelska fridens torg 1989 (ett tryckfel som anger 1991 bidrar kanske här till uppfattningen att historia hanteras lite valhänt).

Det teoretiska ramverket är noggrant beskrivet och fyller sin funktion för att knyta ihop boken från början till slut, och den kan säkert finna en plats i metodundervisning utan direkt koppling till organisationssociologi. Samtidigt är det just det inomvetenskapliga som bidrar till att boken som helhet haltar och är svår att ta till sig. Det är uppenbart att Næss har överblick och siktet inställt på det sista kapitlet som ska lösa upp knutarna. Trots återkommande referenser till problemformuleringen som ska hjälpa läsaren så går jag vilse i strukturen och hakar upp mig vid var och varannan parentes. Jag saknar ett index och får bläddra mycket för att återfinna de avsnitt som hänger ihop teoretiskt och inte bara tematiskt. Boken är högst aktuell och skulle kunna bidra till det ökade intresset för debatten om idrottens och politikens förhållande. Det går även att tänka sig hur den kan vara till hjälp för mänskliga rättighetsaktivister att slipa på sina kampanjstrategier. Den hade dock tjänat på ett mer pedagogiskt ambitiöst redaktörskap. Får man önska så skulle jag också vilja läsa en stringent artikelversion på engelska.

Copyright © Karin Zackari 2022


[1] Final Report of the Human Rights Council Advisory Committee on the possibilities of using sports and the Olympic ideal to promote human rights for all and to strengthen universal respect for them, HRSAC, 2015

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.