Efter 9/11: Cricket i New York

I.

Idrotten har sin plats i skönlitteraturen. En snabb genomgång av det som ligger och skvalpar i minnet ger intryck av att idrotten främst fungerar som problem eller dramaturgisk nerv, som i Nick Hornbys Fever Pitch där kärleken till Arsenal står i vägen för en varaktig och vuxen kärleksrelation eller i The Football Factory av John King där identitet och brutalitet binds samman i beskrivningen av huliganerna i periferin av Chelseas supporterbas.

II.

I Joseph O’Neills Nederland har idrotten tillskrivits en betydligt ljusare roll. Romanen har redan blivit en mindre klassiker och skildrar stämningarna av skräck, förlust och resignation bland Manhattans medelklass efter angreppen den 11 september 2001. I Nederland är det börsanalytikern Hans van der Broeck som försöker lappa ihop sitt liv när allt rasar runtomkring. Arbetet som aktieanalytiker på Wall Street är tomt, tungt och laddat efter att tvillingtornen har fallit. Hans hustru står inte ut i det mentala järngrepp som råder i terrorangreppens efterdyningar. Hon flyttar till sina anhöriga i London och tar den gemensamma sonen med sig. När familjen lämnat den osannolikt kostsamma lägenheten i Tribeca, flyttar Hans till Chelsea Hotel och blir en färglös resonansbotten mot det klassiska rocknroll-hotellets mera färgstarka klientel. Han hade lätt kunnat tyna bort av sorg och saknad om han inte av en tillfällighet återupptäckt sin barndoms passion – cricket.

För sådant som för de flesta av oss är starka minnen, första skoldagen, kyssen eller jobbet eller resor tillsammans med den älskade, tycks inte lämna några beständiga spår i Hans’ medvetande. Det enda som inte tonar bort är bästa cricketögonblicken. Under långa ensamma nätter kan han alltid plocka fram minnet av en rasande slagserie eller avgörande lyra i Rotterdam och Haag. Cricket är kittet i identitetsbygget och livskronologin. Men framförallt är cricket den meningsskapande faktorn i en annars meningslös tillvaro.

Genom sporten träffar vår huvudperson sin sidekick och romanens primus motor, Chuck Ramkinsson. Chuck, en visionär, entreprenör/fifflare, kommer från Trinidad och ser som sin livsuppgift att introducera cricket i den amerikanska kulturen. Terrorismen kan inte mötas så länge inte amerikanerna kan se världen som den är. Med New York Cricket Club vill Chuck skriva ett nytt kapitel i amerikansk historia. Cricket, med sina invecklade regler och rutiner fungerar som en snabbkurs i demokrati, menar han. Cricket tvingar människor att dela fält med fiender i flera dagar. Den sortens närhet förändrar ens uppfattning om andra. Genom att skapa en gigantisk arena för cricket i New York, en ny nationalsport med nya seriesystem, vill Chuck hitta nya sätt för människor att förstå varandra och överbrygga kulturella motsättningar – han vill fixa den jäkla soppa han menar råder i landet.

III.

Idrottshistorikern Brian Stoddart har undersökt cricket och dess historiska roll på de Karibiska öarna.[1] I Stoddarts essäer beskrivs cricket som ett sätt att stärka och upprätthålla de vita koloniala värderingarna som en hegemonisk ordning. Genom spelet internaliseras brittiska kulturella värden, moraliska koder, attityder och symboler i det kolonialiserade samhället.

Den cricket Chuck Ramkinsson vill introducera för att rädda det amerikanska samhället har skalats av sina koloniala konnotationer. Det är en ärlig och uppriktig tilltro till människors godhet (och ja, också till en lönande affärsidé) som får honom att framhålla cricket-spelets anda av gemenskap och respekt. Alla människor visar sina bästa sidor när de spelar cricket. Vad är det första som händer när Indien och Pakistan sluter fred? – De spelar cricket!

I en uppmärksammad artikel i New York Review of Books kritiserade författaren Zadie Smith de instrumentella funktioner som konstruktionen av romanfiguren Chuck Ramkinsson innebär.[2] Det är Hans van der Broeck, europén, som är berättarjaget, samtidigt som det är Chuck Ramkinsson som för handlingen vidare. Ramkinsson får representera den medryckande visionen, utan att riktigt tas på allvar. Ramkinsson är svart, spontan, ohämmad, en naiv och oförstörd drömmare. Ramkinssons visioner dokumenteras av van Broeck, den vite lågmälde tänkaren och realisten. Så återupprättas den klassiska dikotomin mellan vilden och civilisatören.

Zadie Smiths kritik har fog för sig. Den innebär också att drömmen om cricket som räddaren i nöden förfaller till ett berättartekniskt grepp. Nederland är en skickligt iscensatt roman, men också lite feg. En riktigt modig författare hade vågat fullfölja en galen dröm utan kompromisser och rationaliserande distans.

IV.

Malmö har två lag i SCF (Swedish Cricket Federation), Malmö Cricket Club och Malmöhus CC. Spelarnas namn och bilderna på lagens hemsidor vittnar om bakgrunder lika varierande som Hans van der Broecks och Chuck Ramkinssons lagkamraters.

Att denna lilla stad i Europas utkant kan uppbringa två cricketlag är fascinerande, men efter att ha läst Nederlandkänns det helt logiskt. Malmö är landets kreativa centrum. En industristad på väg mot en ny identitet, stor inflyttning och en galopperande bostadsmarknad. Otaliga etniska grupper sätter sin prägel på olika delar av staden. Malmö är helt enkelt Sveriges New York. Och cricketen är här för att rädda oss – eller?