More
    Home Book reviews Initierad och stämningsfull dokumentation som dock missar den större bilden

    Initierad och stämningsfull dokumentation som dock missar den större bilden

    0

    John Berg
    Musikhögskolan i Malmö


    Göran Bergmark & Mats Tallkvist
    Det var en gång en idrottsplats
    256 sidor, inb., ill
    Skellefteå: Ades Media 2025
    ISBN 978-91-989916-0-4

    När idrottshistoria dokumenteras görs det ofta ordentligt, något det finns flera exempel på. År 2003, i samband med Riksidrottsförbundets 100-årsjubileum, gjordes en satsning för att märka ut 100 idrottshistoriska platser runt om i landet. Går man ännu längre tillbaka, till 1990-talets början, ser man hur det vid tiden nybildade Riksidrottsmuseum (då Riksidrottsmuseet) gjorde försök att samla in idrottshistoriska artefakter över hela landet. Bland mer sentida exempel finns Torbjörn Anderssons bok Fotbollens kuriosakabinett (2021), som även den tar sig an idrottens materiella kulturarv ur ett nationellt perspektiv. Med tanke på att idrotten är vår största folkrörelse är det kanske inte så konstigt att skribenter tycks hemfalla åt detta kvantitativt orienterade sätt att teckna historia. När någonting finns representerat över hela landet, och dessutom enligt vissa bestämda mönster, är det givetvis svårt att göra mindre urval.

    Det var en gång en idrottsplats följer traditionen av storskaliga geografiska ambitioner och ger åtminstone på ytan sken av att inte vilja missa något, även om författarna Göran Bergmark och Mats Tallkvist i förordet ödmjukt konstaterar att bokens urval inte utgått från en ”geografiskt rättvis fördelning” utan i stället är resultatet av ett personligt urval – ”färgat av våra rötter, vårt engagemang och våra möjligheter”. Icke desto mindre har författarna de facto rört sig över hela Sveriges yta och dokumenterat och beskrivit 65 idrottsplatser i olika stadier av förfall.

    Boken börjar i Skåne där vi får stifta bekantskap med platser som Snälleröds IP, Ignaberga IP och Röddinge IP. Resan fortsätter sedan i ett sicksackmönster svagt uppåt genom Blekinge, Halland och Småland, vidare till Öland och tillbaka till Västergötland. Mellersta delarna av Sverige hastas förbi med betydligt färre nedslag, vilket sannolikt beror på det som adresserats i förordet, nämligen att författarna är bördiga från Småland respektive Västerbotten. Slutligen nås Norrbotten, bokens slutpunkt, med idrottsplatser som Kainulasjärvi IP, Lovikka IP och idrottsplatsen i Laver som helt enkelt benämns som ”Fotbollsplan”.

    På övervuxna gräsplaner står byggnader som en gång varit biljettkassor eller korvkiosker, fulla av liv och rörelse, men som numera bara klarar av att stå upp av ren viljestyrka.

    En majoritet av idrottsplatserna är, som boktiteln antyder, knappast längre att betrakta som idrottsplatser. Platserna där människor i generationer parkerat sina bilar, ätit korv med bröd och spelat fotboll är övergivna och övervuxna. När människorna och föreningarna av olika skäl inte kunnat fortsätta har naturen tagit tillbaka platserna. Ibland har skälen varit ekonomiska, som när Ignaberga IF tvingades att dra in vatten till klubbstugan för 180 000 kronor – pengar som inte fanns – vilket omöjliggjorde vidare verksamhet. Men allt som oftast har epokerna tynat bort successivt till följd av brist på spelare eller att eldsjälarna som hållit platserna i trim inte längre funnits kvar. På Nordantjäls IP i Ångermanland ska den sista säsongen för herrlaget ha spelats 1992. Därefter hade utflyttningen från den lilla orten slagit så pass hårt att det inte längre gick att få ihop ett helt lag. Det finns också mer sentida exempel på när intresset helt enkelt minskat utan någon närmare förklaring, som på Hagavallen i Östra Frölunda där ingen spelat fotboll sedan 2017.

    Som läsare är det spännande att få följa med in i omklädningsrum där ingen bytt om på många år och där allt bara lämnats som om det vore en vanlig onsdagsträning i oktober. Här drabbas man av känslan av att tiden stått stilla, att sista person bara låst dörren och sedan aldrig kommit tillbaka. På övervuxna gräsplaner står byggnader som en gång varit biljettkassor eller korvkiosker, fulla av liv och rörelse, men som numera bara klarar av att stå upp av ren viljestyrka. I buskage hittas matchklockor och sponsortavlor från en svunnen tid. Genom framför allt kameran lyckas författarna med den ambition de gett uttryck för i förordet, nämligen att inte bara dokumentera platserna utan även ”stämningen, berättelserna och det kulturarv som idrottsplatserna bär på”.

    Boken är med andra ord grafiskt tilltalande och innehåller även stora mängder text och information. Berättelserna handlar om eldsjälarna, om lagen i de lägre divisionerna, om rivaliteterna mellan lag från närliggande orter och om idrottsplatserna som samlingspunkter. Den handlar också om dråpligheterna, skratten och underdogmentaliteten. En annan talande aspekt är känslan för, och noggrannheten med, detaljer. Det är väl känt att idrottshistoriska verk ofta lägger stor vikt vid sifferuppgifter och att återge varje händelse med exakthet. Tillsammans med de storslagna geografiska ambitionerna, som redan påtalats, är detta ytterligare ett bekant tecken på vilken typ av litteratur det rör sig om.

    Torpsbruks IP, Torpsbruk i Alvesta kommun. (Bilden från idrottsplats.se, copyright©www.idrottsplats.se)

    För att fördjupa förståelsen kring detta finns det skäl att vända sig till vad man skulle kunna kalla idrottens historiografi. Ur ett kulturarvshistoriskt perspektiv går detaljfokuseringen, liksom humorn, att härleda till åtminstone mitten av 1980-talet. Vid den tiden började idrottens kulturarv på allvar uppmärksammas åtminstone inom idrottens egna kretsar. Under decenniets senare del öppnades de första svenska idrottsmuseerna, i princip samtliga på initiativ från idrottshistoriska föreningar som velat dokumentera och bevara minnen, och endast i undantagsfall genom satsningar från högre ort. Inifrånperspektivet, som alltså kommer sig av att idrotten själv stått – och står – för sin historieskrivning, har skapat en säregen ton i hur idrottens förflutna presenteras. Synsättet genererar stora volymer. På idrottsmuseerna manifesteras detta ofta i form av montrar med allsköns föremål – pokaler, plaketter, bruksföremål – medan litteraturen, precis som Det var en gång en idrottsplats, i stället innehåller oerhörda mängder skriftlig information som i första hand är av intresse för redan invigda. Även om boken är välskriven, rolig och intressant, är det svårt att se hur just detta verk skulle kunna locka en ny läsekrets. Någon ansats att öppna upp ämnet görs inte.

    Idrottsplatser finns överallt i hela landet och är ofta slående lika varandra. Den berömda ”rektangeln i ovalen”, som Jan Lindroth en gång benämnde denna konformistiska företeelse, är själva symbolen för folkrörelseidrott. De öden som vissa idrottsplatser gått till mötes har givetvis både unika och platsspecifika anledningar. Dessa anledningar redogörs noga för i boken – en idrottsplats i taget, varje fall för sig. Tyvärr innebär uppräknandet och djupdykningen i enskilda fall att den större bilden går förlorad. Som läsare lämnas man närmast med känslan att idrottsplatser i största allmänhet lever under hot om att en dag överges och tillåtas förfalla. Så är absolut inte fallet. Dock är det ett faktum att just detta upplevda hot ofta fungerat som bränsle i frågor som rört idrottens kulturarv. Hotet om att inte få finnas kvar har i högsta grad använts för att mobilisera idrottsrörelsen att ta strid för bevarandet av det byggda kulturarvet, men också för att belysa vad man upplevt som en maktobalans mellan idrotten och ”den riktiga” kulturen. Ett sentida exempel är Virdavallen i Alvesta vars läktare var på väg att rivas, men där eldsjälar gick samman, uppvaktade Länsstyrelsen och till slut lyckades få läktaren byggnadsminnesförklarad. Hotet om förstörelse, som i det här fallet var reellt, omvandlades till något konstruktivt. Bland de undersökta platserna i boken förefaller det mestadels vara olyckliga omständigheter som legat bakom förfallet, vilket ger en känsla av att ingen idrottsplats går säker. Det var en gång en idrottsplats innehåller mer än tillräckligt för att en initierad diskussion om vilka förutsättningar som faktiskt råder för Sveriges idrottsplatser skulle kunnat föras. Den chansen tar man dock inte.

    Kritiken till trots är det viktigt att avslutningsvis framhålla att Det var en gång en idrottsplats erbjuder en kreativ och annorlunda vinkel jämfört med annan idrottslitteratur, vilket gör den intressant. Därtill kommer bokens underhållningsvärde, för att inte tala om det omfattande dokumentationsarbete som författarna lagt ner. Det förtjänar respekt.

    Copyright © John Berg 2026


    LEAVE A REPLY

    Please enter your comment!
    Please enter your name here

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

    @media print { @page { size: A4 !important; } }