Norsk avhandling: Kvinnor och idrott mellan världskrigen – en nedslående historia

Helena Tolvhed
Historiska institutionen, Stockholms universitet

Kerstin Bornholdts avhandling i historia inleds med en skildring av historiens första olympiska 800-meterslopp för kvinnor, genomfört i Amsterdam 1928. Spännvidden i vittnesuppgifterna är påfallande: där någon skakas av åsynen av kvinnor som utmattade kollapsar efter att ha passerat mållinjen, ser andra en helt normal trötthet efter genomförd tävling. Den förhärskande bilden kom dock bli den att ett flertal av deltagarna var utpumpade intill medvetslöshet. Föga hjälpte det att en kvinnlig läkare, Hede Bergmann, efter ett möte med de kanadensiskor som orsakat allra mest upprörda känslor kunde förmedla att de hade kastat sig till marken inte av utmattning, utan i besvikelse och frustration över den egna otillräckliga tävlingsinsatsen. Inte heller det faktum att samma kanadensiskor dagen därpå erövrade guldet i 100-meterstafetten tycks ha haft någon betydelse. Skandalen var ett faktum och skräckbilden ”Amsterdam 1928” etablerad för lång tid framöver. Det skulle dröja ända till 1960 innan kvinnor återigen tilläts springa så långt som 800 meter i olympiska sammanhang.

Det är ett både suggestivt och pedagogiskt sätt att inleda en studie av medicinisk debatt och kunskapsproduktion kring kvinnors idrott och gymnastik i Danmark, Norge och Tyskland, ca 1925-1940. Prologen illustrerar hur tolkningsföreträde ofta har förlagts hos manlig expertis medan kvinnors egna upplevelser av idrottsutövning och den egna hälsan vägt lätt i bedömningen. Avhandlingen erbjuder också rikligt med exempel på hur kvinnliga läkares utsagor om kvinnors hälsa och kroppsliga förmågor underordnades de manliga kollegernas, och det trots att kvinnliga läkare på grund av tidens sedlighetskrav och konventioner för umgänge mellan könen hade betydligt större möjligheter till både öppenhjärtliga samtal och avklädda kroppsundersökningar.

Bornholdts avhandling hålls samman av det mediciniska perspektivet och de genusteoretiska utgångspunkterna, med gymnastiken och idrotten som exempel i varsitt omfattande empiriskt kapitel. Teoretiskt avstamp tar hon i Joan W. Scott och Judith Butler, och fokus är den diskursiva kampen om makten att definiera kvinnokroppen. Det är en kamp som  står mellan mediciniska experter på olika vetenskapsområden, med viss inblandning av pedagoger. Det material som undersöks omfattar såväl fackmässiga dokument och litteratur från fysiologer, läkare och gynekologer som mer populära tidskrifter och handböcker kring hygien, idrott och gymnastik.

Som Bornholdt konstaterar var mellankrigstiden en formativ period för den alltjämt idag starkt genuspräglade idrotten. Rapporter skrevs, konferenser hölls och kommittéer bildades för att utforma riktlinjer för kvinnors idrott. Var idrotten alltför ansträngande och riskfylld för dem? Hur långa distanser klarade kvinnor egentligen av att springa? Ledande manliga läkare, sammanfogade i internationella nätverk, hävdade auktoritet att definiera absoluta gränser för vad kvinnokroppar klarade av att prestera. Förespråkarna för damidrott argumenterade emot, hävdade att den vetenskapliga bevisningen för att kvinnors kroppar tog skada var svag och att frågan om vilka fysiska aktiviteter som var lämpliga borde avgöras på grundval av individuella – snarare än könsbundna – förutsättningar. Inte minst var det, som det inledande Amsterdamexemplet visar, friidrotten som befann sig i skottlinjen.  Det var först vid 1920-talets slut som kvinnor i blygsam skala började utöva friidrott i Norge och Danmark, vilket var betydligt senare än i Tyskland (och även Sverige).

Kapitlet om idrott visar hur aktörernas olika situering, perspektiv och kunskapsproducerande metoder ledde dem fram till olika slutsatser i damidrottsfrågan. Somliga hade emellertid makten att göra sin syn till den dominerande, och i enlighet med synen på kvinnan som styrd av de ömtåliga reproduktionsorganen var det gynekologin som ofta vägde vetenskapligt tyngst. Detta var en helt manlig profession – kvinnor hade små möjligheter till specialistutbildning och ägnade sig vanligen åt allmänmedicin – präglad av en kunskapshegemonisk tradition där patientens egna uppgifter vägde lätt. Grunden för auktoritetsanspråk i diskussionen var, visar Bornholdt, medicinisk expertis i kombination med kön. Detta trots att resonemangen ofta uttalat gled mellan (inte sällan felaktiga) fysiologiska rön och sociala argument som varnade för maskulinisering, osedlighet och – i slutändan – samhällsupplösning. Kvinnors kroppsansträngning var inte estetiskt tilltalande, således inte etiskt och således inte hälsosamt. Även personliga böjelser vad gäller skönhet och ”kvinnotyp” förefaller ha spelat roll: någon uppskattade den slanka, moderna och självständiga kvinnan, andra föredrog mer hull och värnade om en mer traditionell hushålls- och omsorgsorienterad kvinnlighet. Att kvinnor hade att beakta manliga preferenser framstår som en given utgångspunkt.

Spännande och illustrativ för hur könsordningen genomsyrade strukturer på alla nivåer är Bornholdts jämförelse av två nätverk för medicinisk forskning. Den första är Medical Women’s International Association, som 1934 avhöll konferens i Stockholm med temat kvinnors fysiska fostran. Här sammanfördes kvinnliga läkare från hela världen, och erfarenheter från kliniska studier gjorda i Europa, USA och Japan jämfördes och debatterades. Även om några tävlingskritiska inlägg förekom var konferensens slutsatser tydliga: fysisk aktivitet var bra för kvinnor och underlättade såväl menstruation som förlossning. Men då League of Nations Health Office’s Committe on Physical Education sammanträdde 1937 bortsåg man helt från dessa resultat, och ingen av deltagarna från Stockholm deltog. Bornholdt bedömer rapporten från detta möte som exceptionellt negativ i sin syn damidrotten, som framställdes som skadlig och maskuliniserande.

Bornholdt konstaterar att så gott som varje text om kvinnors idrott måste förhålla sig till frågan om moderskap. Det handlade då inte enbart om att skydda kvinnokroppen, utan även om att idrotten kunde leda till att kvinnor föredrog den moderna självförsörjande livsstilen framför familjebildning. Men avhandlingen visar även spännvidden i perspektiven – att det också fanns läkare, av båda könen och framförallt i Tyskland, som såg positivt på att idrotten stärkte kvinnor för det moderna arbetslivet. Dessa såg, visar Bornholdt, kvinnokroppen och kvinnligheten som historiskt föränderlig. Även dessa förhöll sig dock till moderligheten, genom att hävda att en vältränad kropp underlättade graviditet och förlossning.

Även redskapsgymnastiken ansågs på vissa håll som alltför ansträngande för kvinnor, och under 1920-talet begränsades möjligheterna till utövning. I Tyskland övergick också vid denna tid kvinnors begynnande integrering i gymnastiken, enligt en ”enkönsmodell” som utgick från könens likhet, i framväxten av en separat kvinnogymnastik. Denna ”tvåkönsmodell” blev, som bekant, dominerande även i Skandinavien. Bornholdts omfattande kapitel om gymnastik visar hur kvinnor, med en för genushistorikern bekant tankevurpa, genom kvinnogymnastiken skulle skolas i den femininitet som samtidigt föreställdes vara naturlig. Det inneboende kvinnliga skulle med hjälp av rytmik och gracila rörelser få hjälp att blomma ut.

Men Bornholdts delstudie av gymnastiken framstår för mig inte som lika intressant som studien av idrotten. Många av inslagen i den förvisso ambitiösa empiriska genomgången känns igen från bland andra Jens Ljunggren, Pia Lundkvist Wannerberg, Lena Laine och Else Trangbæck. Linggymnastikens traditionella hållningsgymnastik stod mot den större dynamik som präglade den tyska Turnen, rytmisk gymnastik men även tävlingsidrotten. De långa avsnitten om tidens brokiga gymnastiska landskap, med en mångfald av inriktningar och influenser över nationsgränser, får i mina ögon i alltför hög grad breda ut sig utan att resonemangen lyfts och relateras till grundperspektiven. Analysens många trådar och dikotomier – individ-kollektiv, manligt-kvinnligt, hållning-rytmik, mekanistisk vetenskap-holistisk filosofi och så vidare – borde i större grad ha samlats upp, sammanfogats och tydliggjorts.

Ett uttalat empiriskt och teoretiskt syfte med avhandlingen är att låta konstruktivism möta materialistiska och fenomenologiska perspektiv, utifrån påpekandet att kroppar inte byggs endast av diskurs utan också har en materialitet. Det är en principiellt lovvärd ambition som dock – kanske med nödvändighet i den historiska studien? – i stor utsträckning stannar på det teoretiska planet. Avhandlingen visar emellertid att förändrade uppfattningar om kroppen gick hand i hand med förändrade kroppspraktiker. Bornholdt gör den välfunna poängen att detta är ett görande av, inte nödvändigtvis en följd av, moderniteten. I sin korta ”Final considerations” diskuterar Bornholdt utifrån en nutida utsiktspunkt betydelsen av historien: är det en entydig framgångshistoria vi ser, där emanciperade kvinnor idag kan välja mellan olika aktiviteter, allt ifrån gymnastik till friidrott och boxning? Med filosofen Iris Marion Young lyfts problematiserande resonemang, om hur historien alltjämt ger avtryck i kroppsliga rörelsemönster, som i Youngs välkända exempel ”tjejkastet”. Mot bakgrund av historien kan vi förstå detta som uttryck för repeterade inlärningsakter och disciplinerande diskurser om femininitet snarare än som någonting essentiellt kroppsligt. Samtidigt har historien präglats av sammanblandningen mellan det som är och det som blir, där kroppsliga tillstånd förståtts som natur snarare än som (följder av) kultur. Bornholdts avhandling visar på ett förtjänstfullt sätt att det också har funnits en hel del röster som talat emot och exponerat denna betydelseglidning – också innan Simone de Beauvoirs berömda devis om att ”kvinna” är ett någonting som blir till snarare än är.

Idrottskvinnan utmanade gränsen mellan könen genom att framstå som en hotfull ”mellanform” mellan idealtyperna man och kvinna. Det var kvinnors uppgift, resonerar Bornholdt med den tyska socialhistorikern Karin Haussen, att i ett samhälle statt i förändring balansera moderniteten genom att upprätthålla gamla levnadssätt och genusbalansen i det privata. Från hållning till rörelse, från statisk till dynamisk, var ett skifte från tradition till modernitet. Idrottskvinnans utmaning av femininitetens gränser, resonerar Bornholdt i det korta avslutande kapitlet, nödvändiggjorde därmed ett stärkande av ”kärnan” i form av kvinnogymnastikens utveckling och utbredning, som en slags skyddsplats för en konventionell kvinnlighet.

Detta är en tänkvärd slutsats, men frågan är om det egentligen behövdes en ny empirisk studie av kvinnogymnastiken för att komma fram till den? Visst har gymnastiken spelat en stor roll i människors liv, erbjudit social gemenskap och format (köns-)identiteter. Men som genusforskare framstår idrotten för mig som ännu mer spännande, givet de växlar som drogs på damidrotten som en rent samhällsomstörtande verksamhet. Jag hade hellre sett en utvidgad undersökning av idrotten som rört sig längre fram i tiden. Vilken roll hade medicinen i att mellankrigstidens första ”damidrottsvåg” sjönk undan för att sedan inte komma tillbaka som en ”andra våg” förrän i kvinnorörelsens kölvatten på 1970-talet? Ökat fokus på befolkningsfrågan hade rimligen stor inverkan här, och nazismen gör förstås det tyska fallet exceptionellt.

Bornholdts avhandling är både empiriskt gedigen och teoretiskt stringent. Den rymmer goda analyser, även om empirin ibland blir långrandig och det avslutande, uppsamlande kapitlet är väl kort. Avhandlingen är ett gott exempel på att den bästa idrottshistoriska forskningen oftast görs sådär lite ”från sidan”, med en problemorienterad ingång som placerar idrotten i ett större sammanhang, snarare än – som ofta har varit fallet i både svensk och internationell idrottshistoria – med ambitionen att ”skriva en idrotts totala historia”. Detta är sannerligen värt att begrunda i all humanistisk och samhällsvetenskaplig idrottsforskning.

Copyright © Helena Tolvhed 2013
Recensionen har publicerats i Idrott, Historia & Samhälle 2012