Kamp, prestige och doping i en av världens största tävlingar

Bill Sund
Professor Emeritus, Stockholms universitet

Tour de France, populärt kallat Touren, som cyklats årligen alltsedan starten 1903, med självklara avbrott för åren 1915–1918 och 1940–1946, är utan tvekan genom dess frekvens, systematik och publika omfattning en av världens största, regelbundet återkommande tävlingar. Hittills har många skribenter i nästan lika många länder ägnat loppet sitt intresse, och mängder av böcker, huvudsakligen populärt och biografiskt hållna, har kommit ut under årens lopp – och allt detta synes fortsätta. I Sverige är dock inte läget så. Eftersom cykelsporten, intresset och även kunnandet av hävd är mycket större i Danmark än i Sverige när det gäller landsvägscykling, så var det helt logiskt och följdenligt att en dansk, nämligen kulturredaktören Joakim Jakobsen, blev den som skapade viktiga skandinaviska populära verk om Touren. I Sverige är motionscyklingen på tydlig uppgång, men ännu är det långt kvar till perioden efter kriget när cykelsporten var stor och populär. Det var ju också, bör man påminna sig, danska tränare med sina taktiska kunskaper om sporten som ledde till svenska framgångar. De togs till Sverige genom cykelfabrikanterna Monark och Crescents försorg under amatörepoken,

Jakobsens cykelkompetens

Jakobsen har således tidigare kommit ut med boken Le Tour, första utgåvan 2004, och sedan bearbetningen Tour de France. Historien om verdens hårdeste cykelløb, som kom 2012 och som följts av flera utgåvor. Nu har den emellertid kommit ut i svensk översättning med den helt givna titeln Tour de France. Historien om världens största cykellopp och med nyskrivna delar om de mest kända svenska storåkarna i loppet som fullföljt det, alltså Gösta ”Fåglum” Pettersson och Fredrik Kessiakoff. Dessutom uppmärksammas Göran Karlsson, den förste svensken i loppet 1960, Sven-Åke Nilsson med den rödprickiga bergspriströjan 1980, Magnus Bäckstedt med etappsegern 1998, och Thomas Löfkvist med den vita ungdomströjan 2008.

Jakobsen går systematiskt och noggrant igenom loppet år från år med början 1903 fram till 2013, vilket är klart imponerade. Hans källor, som redovisas, är framför allt de stora franska sporttidningarna L’Auto, som länge också arrangerade loppet och byggde sin stora årliga upplaga på Touren, och L’Équipe, som sedan övertog denna roll när L’Autos tid var över efter kriget, samt den viktiga cykelhemsidan L’Association Mémoire du Cyclisme. Däremot gjorde han inga intervjuer förutom den med cyklisten Ole Ritter och då om hans kamp med legendaren Eddy Merckx 1975. Jakobsen bygger givetvis även tacknämligt på den tillgängliga och omfångsrika litteraturen om loppet. En mycket bra sak med boken som gör den användbar är bilagan med statistik, alltså bland annat uppgifter om vinnare, innehavare av gula ledartröjan, den gröna poängtröjan, den rödprickiga bergspriströjan och den vita ungdomströjan. I boken finns också inlagt för varje år sammanfattande, viktiga och spännande uppgifter om snitthastighet och så vidare. Under startåren låg den kring 25 km/tim, men redan 1930 var den uppe i nära 30 km/tim för att sedan successivt öka till 34 km/tim år 1948. I vår tid ligger den kring 40 km/tim. Givetvis går det inte att jämföra dessa siffror rakt av eftersom bansträckning et cetera har ändrats under årens lopp. Dessutom redovisas och analyseras förstås speciella händelser som dopingavslöjanden och cyklisternas protester genom strejker et cetera. Doping- och antidopingproblematiken behandlas som sig bör utifrån tillgängliga fakta över tiden om arrangören, cyklisterna, cykelorganisationerna, cykelteamen/stallen och läkarna.

Kampen, tröjorna och dopingen

Huvuddelen av innehållet ägnas givetvis åt den mestadels tuffa och prestigemässiga kampen mellan cyklisterna backe upp och backe ner, åt de olika tröjorna och särskilt om den gula ledartröjan, samt förstås åt att vinna allt och stå som slutsegrare på Champs Élysée i Paris efter några enormt ansträngande veckor på i huvudsak de franska vägarna. Ofta har dock loppet åtminstone haft någon etapp i ett annat land. Jakobsen går igenom varje lopp och många etapper detaljerat och synnerligen kunnigt. Det är i princip bokens huvudinnehåll. Alla de stora, klassiska namnen som den dopade Lance Armstrong med sju segrar, Jaques Anquetil, Eddy Merckx, Bernard Hinault och Miguel Induráin, alla med fem segrar vardera, och Philippe Thys, Louison Bobet och Greg Lemond med tre segrar vardera, passerar revy – och de får sina lovord, men även viss berättigad kritik. Jakobsen är långt ifrån okritisk. Allt hade sin tid och ingen var givetvis perfekt i alla avseenden. Han menar exempelvis på temat ”mäns psyke och själ”, att Anquetil hade en makalös fasad och hårdhet, att Merckx tystnad var total, att Induráin hade ett dubbeltydigt leende och Armstrong en påtaglig ilska. De var alla med andra ord ganska speciella, men kraven var också skyhöga på dem. Priset att vinna all den prestige en seger gav var hög och satte sina spår.

Andra viktiga självklara delar i boken är som nämnts redovisningen och analysen av dopingmissbruket under årens lopp. Redan 1920 erkände loppets ansvarige Henri Desgranges dopingproblemet och det gällde då den belgiske cyklisten Louis Mottiat, men Desgranges lade hela ansvaret på Mottiats stall Le Sportif, alltså dess manager och läkare.  På den tiden handlade det om kokain, kloroform och stryknin. Dessutom ägnar Jakobsen också mycket utrymme åt de organisatoriska och ekonomiska aspekterna som arrangören brottades med samt åt hur loppet förändrats över tid genom olika regel- och etappförändringar. Cykelsporten var redan vid starten professionaliserad, men utrymme gavs länge ändå åt amatörer. De stora cykelfabrikanterna tog dock alltmer plats som sponsorer och teambildare. Allt detta genomlyses på ett tydligt och pedagogiskt sätt av Jakobsen, som vet vad han talar om. Han har också ett historiskt sinne, och därmed en sådan blick, och går som nämnts igenom loppet år från år genom dela in åren i olika kortare och längre perioder försedda med beskrivande rubriker typ ”Pionjärtiden 1903–1909”, ”Fausto Coppi och guldåldern 1947–1952”, ”Makalösa maktkamper 1983–1986”, ”Robotens tidsålder 1991–1995”, ”Den nedsolkade arvsföljden 1996–1998” och ”Whereabouts 2006–2013”.

Paradoxtesen

Jakobsens tes är att Touren egentligen är en paradox, eller med hans egna ord, loppet ”är fortfarande en plats, ett vardagsrum med en teveapparat, där vi kan beundra dessa män för ett anakroniskt uppträdande. Tysta och handlingskraftiga.” Touren är en paradox också”på grund av sin scen och sitt landskap: ett globalt, flimrande evenemang inom fasta, lokala ramar. Men det är också logiskt. Ju mer cykling blir en världssport och ett globalt, sorglöst skådespel – desto mer beroende blir vi av förankring i det annorlunda och det mer eller mindre exotiska. Det franska, med andra ord”. Tänkvärda ord i vår globala värld, där modernitet ställs emot konservatism. Som framgått ger denna bok med sin berättande, reportagemässiga stil många spännande och viktiga infallsvinklar om man vill förstå cykelsporten och dess inneboende dynamik med allt vad det innebär och då särskilt det största cykelloppet av alla, nämligen Le Tour de France.

Givetvis är inte heller denna studie helt komplett. Vad åtminstone jag saknar är framför allt en sammanfattande analys av hur och varför de tävlande lagen/stallen och cyklisterna förändrade strategin och taktiken under årens lopp. Dock som helhet betraktat är det en imponerande studie – ett klart standardverk i sin genre.

Copyright © Bill Sund 2015