Fan tro’t – ishockey som religion i Kanada

Tobias Stark
Institutionen för idrottsvetenskap, Linnéunivertsitetet

Idag den 1 oktober 2013 inleds National Hockey Leagues (NHL) grundsäsong 2013/2014. För otaliga ishockeyfantaster runt om i världen innebär detta en av årets verkliga höjdpunkter. Det gäller inte minst i Kanada, där den moderna ishockeyn en gång uppstod, vid 1870-talets mitt.[1] En sorglig indikator på ishockeyns starka ställning i Kanada är att suicidrisken tycks öka för befolkningen i samband med NHL-slutspelet varje år. Sociologen Frank Trovato, som studerat självmordsfrekvensen i Quebec åren 1951–1992, har nämligen påvisat en ökning av antalet självmordsfall bland både män och kvinnor när kampen om Stanley Cup gått in i slutskedet.[2]

Andra – och mycket festligare – tecken på ishockeyns djupa förankring i det kanadensiska folkdjupet är de uppgifter som florerar om att Montreals taxichaufförer kan ställa klockan efter lördagskvällarnas populära NHL-sändningar i TV, Hockey Night in Canada, och att vattenförbrukningen ökar radikalt över hela landet under periodpauserna, då tittarna passar på att gå på toaletten.[3]

Genom åren är det många som känt sig manade att försöka förklara ishockeyns framskjutna position i Kanada. Bland annat har landets nationalskald, Al Purdy, betecknat ishockeyn som ”the Canadian specific”, medan den aktade kanadensiske sportjournalisten Scott Young talat om spelet som ”the language that pervades Canada”. Gemensamt för båda dessa inlägg – och de flesta andra tolkningar som förts fram – är att de bygger på en organisk och deterministisk konceptualisering av ishockeyn, där sporten målas ut som ett närmast naturligt utskott på den inhemska kulturen och/eller folksjälen.[4]

Ett talande exempel på detta synsätt är följande rader, saxade ur litteraturvetaren Doug Beardsleys essäsamling Country on Ice, där författaren ger sig ut för att fånga ishockeyns grepp om Kanada:

Ice binds us together, shapes and defines both our style and our substance. It informs us, connects us rink by rink to ourselves. In the Canadian psyche, the motion we create on our national icescape is the nearest we come to permanence.[5]

I takt med den vetenskapliga ishockeyforskningens landvinningar de senaste decennierna har emellertid uppfattningar av detta slag kommit att ifrågasättas alltmer. I stället har andra förklaringsgrunder lanserats, där forskarna i regel trycker på en kombination av historiska, sociala och ekonomiska faktorer.[6]

En av de mer iögonfallande akademiska ”nytolkningarna” av problematiken presenterades annars nyligen av den protestantiske teologen Oliver Bauer i debattskriften Hockey as Religion: The Montreal Canadians. Som titeln indikerar är Bauer ute efter att klargöra den betydande vördnad många Montrealbor känner inför NHL-laget Montreal Canadians – och i förläggningen ishockeyn som sådan – i rent religiösa termer. Bauers grundtes är att:

in a strict sense, the Habs [ett vanligt smeknamn på Montreal Canadiens, min anmärkning] do not comprise a religion. Both fundamentally and definitionally, the team lacks a presumed and explicit reference to something ultimately transcendent – to a Divinity, whatever S/He may be. But – and this caveat is what allows us to pursue our reflection further – there is no denying the existence of the team’s religiosity. In fact, the team appears to possess many attributes of a religion – perhaps not always in the sense that some ascribe to this term, but certainly in the behaviour it provokes among its followers. (sid. 7)

Det faktum att Bauer gett över 130 intervjuer om projektet för olika kanadensiska mediebolag säger mycket om såväl ishockeyns anmärkningsvärda genomslag i Kanada som explosiviteten i hans resonemang. Att vetenskapssamhällets företrädare får sådan stor medial exponering för sitt arbete tillhör nämligen inte vanligheterna, då det snare är regel än undantag att de tvingas brottas med frågan hur man över huvud taget ska nå utanför akademin med sina rön.

Vad gäller tankegodset i sig är det närmast den händelse att det lånar sig till vitt skilda syften som gjort det till så hett sprängstoff. Detta då ishockeyvänner – och sådan finns det som bekant gott om i Kanada – kunnat slå sig för bröstet med vetenskapligt stöd för föreställningen att sporten utgör ett bärande samhällskitt med ett rimligt inneboende moralsystem, medan strikt troende samtidigt fått oja sig över hädelsen i att någon ens kommit på tanken att likställa ishockey med religiösa seder och bruk.

Att man som forskare ingalunda kan försäkra sig om hur ens material tas emot är inget nytt. På det hela taget ska därför inte heller Bauer lastats för att skilda intressen må läsa in olika saker i hans arbete. Däremot står det klart att han utan vidare kunnat underbygga sin argumentation bättre med en grundligare vetenskaplig förankring. Även om jag applåderar Bauers ansats till att gjuta nytt liv i diskussionen om ishockeyns centrala position i det kanadensiska samhällslivet – särskilt som det bidrar till att ta udden av de tidigare så vanliga organiska och deterministiska synsätten – tvingas jag konstatera att hans arbete i alltför hög grad blir en rent semantisk övning, gällande huruvida olika definitioner av begreppet ”religion” kan appliceras på Montreal Canadiens supporterskara eller ej. Bauer lutar sig förvisso hela tiden mot empiriska fall när han resonerar, men hur hans urval egentligen går till står riktigt aldrig klart och tydligt. Som läsare får man i stället känslan av att han fortlöpande plockar fram uppgifter som passar hans tes, varför hela framställningen får en aura av godtycklighet kring sig.

Till saken hör att Bauers teoretiska uppkoppling närmast uteslutande rör det teologiska fältet, vilket ger arbetet besvärande inomdisciplinära förtecken. Analytiskt sett hade Bauer kunna vinna mycket på att bolla med den idrottsvetenskapliga forskning som faktiskt finns rörande idrott och religion. Det gäller inte minst Allen Guttmanns ofta citerade tankar om att idrottens historia inneburit en sekulariseringsprocess, så till vida att idrotten utvecklats från att vara förankrad i religiösa riter till att främst handla om rekord.[7] Även om Bauers empiriska underbyggnad lämnar en del att önska är hans analys tillräckligt stark för att visa att Guttmanns analysschema måste nyanseras. Samtidigt aktualiseras emellertid frågan vad som skiljer idrottens religiösa dimensioner över tid och rum, om alls något.

Med en tydlig förankring i den idrottsvetenskapliga forskningstraditionen hade Bauer även förmått resonera mer detaljerat kring hur sociala kategorier såsom klass, etnicitet, kön och sexualitet strukturerar den religiösa praktiken. Som läget nu kan Bauer bara sägas tangera dessa aspekter i direkt förbigående. Det är synd, eftersom den vetenskapliga ishockeyforskningen har gjort mycket för att visa på hur pass centrala sådana aspekter är i ishockeyns sociala utformning. Detta då den kanadensiska nationalsportens normalitet historiskt sett graviterat runt en vit, engelsktalande heterosexuell man, hemmahörande i arbetarklassen och/eller den lägre medelklassen. Detta är emellertid inget som Bauer tar upp, varför frågan om de som kan sägas ha en religiös inlevelse i Montreal Canadians stämmer in på denna bild eller inte blir hängande i luften.

Summa summarum hade det varit önskvärt att Bauer tagit sig för att följa upp tematiken ishockey som religion mer systematiskt och djuplodande. Bauers framställning är ändå ett ytterst välkommet inslag i den snabbt växande floran av akademiska ishockeyböcker, eftersom den gjuter nytt liv i debatten. Frågan är om man egentligen kan hoppas på så mycket mer som forskare.

Copyright @ Tobias Stark 2013