Essäistisk historik över antikens olympiska spel

Paavo Roos
Institutionen för Arkeologi och antikens kultur, Lunds Universitet

De år som de olympiska spelen hålls har – åtminstone ända sedan Harald Brisings Hellenisk idrott 1912 – kännetecknats av utgivning av böcker om antik idrott i allmänhet eller olympiska spel i synnerhet. Så det är inte överraskande att The Ancient Olympics av Nigel Spivey dyker upp år 2012. Att en tidigare upplaga kom 2004 kunde också vara väntat; däremot är det kanske oväntat att en sådan bok dyker upp i en ny upplaga – böcker av det här slaget brukar faktiskt sällan få sådana. Bortsett från ett nyskrivet förord och några tillfogade bilder tycks den nya upplagan inte ha rönt några förändringar.

Författare till böcker om antik idrott brukar ha utmärkt sig genom annan produktion om antik idrott eller i varje fall antik historia eller också ha ägnat sig åt arkeologi i Olympia eller andra tävlingsplatser. Nigel Spivey är en smula avvikande på den punkten; hans tidigare produktion har utgjorts av böcker på andra områden, antik konst och etrusker. Dessutom har han varit aktiv idrottsman med universitetsrekord i släggkastning på meritlistan.

Bokens uppläggning är inte särskilt konventionell och i många stycken snarare essäistisk än faktaförmedlande trots att författarens stora beläsenhet ofta lyser igenom. Det är endast två kapitel vars titlar antyder att det är Olympia som behandlas, nämligen de två sista, ”Olympia: The origins” och ”Olympia: The afterlife”. ”The origins” handlar om Olympia före spelen och myterna om deras bakgrund och ger vida utblickar om kritiserade och alternativförsedda teorier om deras uppkomst som fullföljande av säsongriter. ”The afterlife” behandlar upptäckten av Olympia och redogör för kunskapen om den grekiska idrotten och dess inflytande före utgrävningarna och det påföljande återupplivandet av spelen.

Naturligtvis handlar även tidigare kapitel i stor utsträckning om de olympiska spelen. I ”The programme of agony” beskrivs det olympiska tävlingsprogrammet med mönstring och lottning av deltagare, den olympiska byn och de olika grenarna som ingick i spelen som alla uppges ha införts under olika tidpunkter. De problem som hänger samman med utövandet refereras men diskuteras inte närmare. Korta avsnitt ägnas också den antika nakenheten och tävlingar för flickor (som inte tävlade nakna). Påfallande är att det just i Olympia fanns en speciell idrottstävling för kvinnor eller rättare sagt flickor vid en annan tidpunkt än för männen, medan man ju annars ytterst sällan hör talas om kvinnliga idrottstävlingar. Kapitlet ”The politics of contest” visar hur segrare och andra tävlande som ursprungligen kom från den närmaste omgivningen med tiden kom från avlägsnare delar av den antika världen, och hur man med tiden var tvungen att acceptera även makedonier, romare och andra. Även skillnaden i social härkomst ägnas reflektioner. Ett välskrivet kapitel med titeln ”Sweet victory” behandlar segerceremonier, segersånger, segerstatyer och segerns betydelse för deltagarna; både sånger och statyer blev ju viktiga inslag i den grekiska litteraturen och konsten, liksom idrottssegrar var ett viktigt inslag i den grekiska tankevärlden.

De två inledningskapitlen behandlar idrottslivet i det antika Grekland mer allmänt. Det andra, ”In training for beautiful goodness”, behandlar de antika gymnasierna, dvs träningsanläggningarna och deras funktion och verksamhet, inkl. deras betydelse för filosofernas verksamhet och den antika homoerotiken som fann ett naturligt fält där. Ett referat ges av en viktig inskrift från Makedonien som ger en utförlig beskrivning av de fordringar man hade på en gymnasiarch, en träningsföreståndare. Termen kalokagathia, det antika idealet att vara vacker och god får en belysning – noterbart är att skönhetstävlingar existerade under antiken, dock endast för män. Att kvinnor kunde vara vackra brydde man sig sällan om.

Av stort intresse är det första kapitlet, ”War minus the shooting”. Det inleds med en beskrivning av fotbollsmatcher mellan sovjetiska och brittiska fotbollslag 1945 som urartade till slagsmål och som av George Orwell kommenterades med denna fras. I övrigt är kapitlet tämligen essäistiskt med utblickar om stridigheter, våld och tävlingsmentalitet med många hänvisningar till antika och moderna författare som vittnar om författarens stora beläsenhet.

En beklaglig miss gäller slutfasen av de olympiska spelen. Spelen upphörde med Theodosius’ edikt på 390-talet e.Kr. Namn från det senaste halvseklet är tämligen fåtaliga, och man har alltid brukat framhålla en armenisk prins vid namn Varazdates som segrat i boxning, kanske år 385, som den senaste segraren som kan beläggas. I själva verket är beläggen för att han blev segrare ytterst bristfälliga liksom den exakta tidpunkten. Nu blir emellertid den bräckliga evidensen för honom onödig eftersom man på 1990-talet fann en inskrift i Olympia med namnen på en rad segrare i spelen. Den gäller 300-talet e.Kr. då vi annars har få segrare namngivna, och i inskriften är spelens nummer är angivna; vi kan alltså exakt se att de senaste segrarna är två athenska bröder som segrade i pankration resp. boxning för gossar år 381 resp. 385. Den senare med namnet Zopyros borde alltså bokföras som den sista kända segraren. Detta nämns tyvärr inte av Spivey, som annars är mycket hemmastadd i det inskriftliga materialet men som här endast upprepar notisen om Varazdates.

Boken har ett index men saknar fotnoter, vilket givetvis gör den lättläst men omöjliggör närmare kontroll av uppgifter. En kapitelvis uppställd kommenterad litteraturförteckning möjliggör emellertid delvis detta. Tryckfel hittar man knappt, utom ett par i den nya versionen av bildförteckningen.

Ett 40-tal svart-vita fotografier ingår, mest av grekiska vasmålningar och skulptur. Tyvärr är inte återgivningen speciellt god. Något oväntat avslutas raden av illustrationer med affischen från stockholmsolympiaden 1912 och tändandet av den olympiska facklan från Leni Riefenstahls olympiadfilm 1936.

Copyright @ Paavo Roos 2012