On Friday, December 9th, at 1PM, Daniel Svensson will present and defend his dissertation “Scientizing performance in endurance sports: The emergence of `rational training´ in cross-country skiing, 1930-1980” at the School of Architecture and the Built Environment, Royal Institute of Technology, within History of Science, Technology and Environment. The defense will take place in Sal F3, 26, Lindstedtsvägen 26, Stockholm.
The external reviewer is Dr. Helena Tolvhed, Stockholm University, and the examining committee is made up of Professor Susanna Hedenborg, Malmö University, Professor Mattias Qviström, Swedish University of Agricultural Sciences @ Alnarp, and Dr. Øyvind Sandbakk, Norwegian University of Science and Technology, Trondheim.
Daniel Svensson’s pricipal supervisor has been Professor Sverker Sörlin, Royal Institute of technology, with Dr. Nina Wormbs, Royal Institute of Technology, and Dr. Leif Yttergren, The Swedish School of Sport and Health Sciences, GIH.
English abstract (see below for Swedish summary)
Elite athletes of today use specialized, scientific training methods and the increasing role of science in sports is undeniable. Scientific methods and equipment has even found its way into the practice of everyday exercisers, a testament to the impact of sport science. From the experiential, personal training regimes of the first half of the 20th century to the scientific training theories of the 1970s, the ideas about training and the athletic body shifted. The rationalization process started in endurance sports in the 1940s. It was part of a struggle between two models of training; natural training and rational training. Physiologists wanted to rid training of individual and local variations and create a universal model of rational, scientific training. The rationalization of training and training landscapes is here understood as an aspect of sportification, a theory commonly used to describe similar developments in sports where increasing regimentation, specialization and rationalization are among the main criteria. This dissertation adds the concept of technologies of sportification to explain the role that micro-technologies and practices (such as training logs, training camps and scientific tests) have in the scientization of training.
This thesis thus sets out to analyze the role that science has played in training during the 20th century. It is a history about the rationalization of training, but also about larger issues regarding the role of personal, experiential knowledge and scientific knowledge. The main conclusions are that the process of scientization never managed to rid training of components from natural,experiential training, and that the effort by Swedish physiologists to introduce rational training was part of the larger rationalization movement at the time. In the end, training knowledge was a co-production between practitioners and
theoreticians, skiers and scientists.
Svensk sammanfattning
Dagens elitidrottare använder specialiserade, vetenskapliga träningsmetoder och vetenskapens
växande roll inom idrotten är uppenbar. Vetenskapliga metoder och utrustning har även letat sig in i vanliga motionärers träningspraktik, exempelvis i form av pulsklockor och fysiologiska tester.
Utvecklingen från erfarenhetsbaserade, personliga träningsmetoder under 1900-talets första hälft till de vetenskapliga träningsmetoderna på 1970-talet, visar på ett skifte i synen på träning och på den idrottande kroppen. Detta skifte är kärnan i föreliggande avhandling.
Rationaliseringsprocessen startade inom konditionsidrotterna, däribland längdskidåkningen, under 1940-talet. Den var en del av en kamp mellan två olika träningsideologier; en erfarenhetsbaserad och ”naturlig” och en vetenskaplig och ”rationell”. Den naturliga träningens förespråkare, däribland legendariske träningsideologen Gösta Olander från Vålådalen, såg träningen som en holistisk verksamhet där såväl kropp som själ skulle engageras och menade att träningen bäst bedrevs inatursköna omgivningar till fjälls eller i skogen. Förespråkare av s.k. rationell träning å andra sidan argumenterade för att träningen skulle bygga på fysiologisk forskning, snarare än på tradition. De ville rationalisera inte bara träningen utan även dess landskap, genom standardiserade elljusspår och testlabb.
Rationaliseringen av träning och träningslandskap analyseras här genom sportifieringsteorin. Enligt denna utvecklas de flesta idrotter enligt gemensamma mönster mot ökad rationalisering, reglementering och specialisering. Den här avhandlingen nyanserar sportifieringsteorin genom introduktionen av begreppet sportifieringsteknologier, för att förklara betydelsen av mikroteknologier och praktiker (såsom träningsdagböcker, träningsläger och vetenskapliga tester) i rationaliseringen av träning.
Avhandlingen studerar vilken roll vetenskapen har spelat för träningen under 1900-talet. Artiklarna fokuserar på Sverige och längdskidåkning, men jämförelser med andra nationer och idrotter förekommer. Det är en historia om rationalisering av träning, men även om bredare frågor rörande relationen mellan personlig, erfarenhetsbaserad kunskap och vetenskaplig kunskap. De skilda kunskapstraditionerna och deras roller förändrades under 1900-talet och det ökade intresset för kroppen och dess prestationer sammanföll med moderniseringen av Sverige. Genom att studera framväxande vetenskapliga träningsmodeller och deras mer traditionella, erfarenhetsbaserade motparter, kan vår förståelse av modernisering och vetenskapliggörande i samhället i stort nyanseras. De viktigaste slutsatserna är att vetenskapliggörandet aldrig lyckades skala bort de personliga, traditionella och erfarenhetsbaserade elementen från träningen eller träningens landskap, trots att såväl ledande forskningsinstitutioner som idrottsorgansationer stödde den rationella träningsmodellen. En annan slutsats är att försöken att rationalisera träningen var ett led i en bredare rationaliseringsrörelse i Sverige, där kroppens produktivitet skulle förbättras i flera olika sociala och institutionella sammanhang, som skola, militär och näringsliv. I slutändan var träningens teori och praktik en samproduktion mellan praktiker och teoretiker, skidåkare och fysiologer.
