Vad är det som får ungdomar inom föreningsidrotten att känna att de passar in?

Louis Palmgren
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Föreningsidrott är en av de mest populära fritidssysselsättningarna bland barn. Många slutar i tonåren, men några stannar kvar. Den här boken handlar om att kasta ljus på de som föreningsidrottar och vad som karaktäriserar de ungdomar som väljer att fortsätta. Britta Thedin Jakobsson är verksam vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm där hon tillhör forskningsgruppen för pedagogisk idrottsforskning. Boken är hennes doktorsavhandling och riktar sig till alla som är intresserade av frågor som rör ungdomars idrottande.

Avhandlingen inleds med en beskrivning av idrottsrörelsen som den mest utbredda föreningsaktiviteten bland barn och ungdomar, och man nämner satsningar som idag görs på idrotten, bland annat Handslaget och Idrottslyftet. Det statliga ekonomiska stödet till barn- och ungdomsidrott har ökat avsevärt under de senaste åren för att få fler barn och ungdomar att idrotta under längre tid. Med det som bakgrund lyfter Thedin Jakobsson några frågor: Vilka föreningsidrottar idag? Vad utmärker dem som är kvar i föreningsidrotten i de sena tonåren? Vad framstår som viktigt och meningsfullt för de unga som fortsätter?

Avsikten med dessa frågor är att diskutera idrottens tillgänglighet, och huvudsyftet är ”att öka kunskapen om vad som utmärker utövandet av föreningsidrott under barn- och ungdomsåren och vad som utmärker de unga utövare som fortsätter med föreningsidrott i övre tonåren, liksom att öka kunskapen om varför de fortsätter”. Detta ska göras med inspiration från Pierre Bourdieus kultursociologiska perspektiv och Aaron Antonovskys salutogena ansats, vilket leder fram till ytterligare ett syfte med avhandlingen: Att analysera vilka tillgångar de unga som deltar i föreningsidrott har i form av habitus och kapital liksom vad som förefaller begripligt, hanterbart och meningsfullt med föreningsidrott för ungdomar som fortsätter att vara aktiva.

Avhandlingen baseras på delstudier presenterade i fyra artiklar, som i sin tur har sina egna syften och frågeställningar. Gemensamt för dessa studier är dock att fokus riktats mot att studera utövandet av föreningsidrott och de unga utövarna. Många problemformuleringar inom fältet för idrottsforskning har tidigare handlat om hur man får fler unga att börja motionera och delta i föreningsidrott, idag handlar det också till stor del om hur man kan få barn och unga att stanna kvar i idrotten. Däri fyller denna avhandling en viktig funktion. Tidigt i avhandlingen definieras idrott som ett mångfacetterat och komplext fenomen, där olika former av idrott nämns. Föreningsidrotten beskrivs som en arena för att främja folkhälsan och man talar om de tydliga viljeriktningar som finns från statens sida att så många som möjligt ska ha chansen att delta. Utifrån detta anser man det viktigt att diskutera föreningsidrottens tillgänglighet under uppväxtåren.

Empiriskt utgår avhandlingen från två projekt, ett flervetenskapligt nationellt projekt som bygger på enkätfrågor besvarade av elever födda 1991, och en studie för Riksidrottsförbundet som bygger på statistik rörande antal deltagartillfällen i olika idrotter, samt därtill intervjuer med både ungdomar i åldrarna 15 till 19 år och representanter för vissa specialidrottsförbund inom Riksidrottsförbundet. Dessa två projekt kom i sin tur att utgöra underlag för de fyra artiklar som är avhandlingens vetenskapliga kärna, av vilka tre är publicerade i referentgranskade tidskrifter och den fjärde inskickad men aldrig publicerad.

Dessa fyra artiklar har olika utgångspunkter. En artikel skulle med hjälp av longitudinell data öka kunskapen om vilka föreningsidrotter som unga ägnade sig åt under barn- och ungdomsåren, samt illustrera in- och utflödet i olika idrotter över åren. I artikel nummer två tittar man på vad som karaktäriserar de unga som var aktiva i en idrottsförening jämfört med de som inte var föreningsaktiva, och problemområdet här var att många börjar föreningsidrotta som barn men slutar i tonåren. Den tredje artikeln tar sin utgångspunkt i tidigare forskning som visar att unga idrottar på grund av vänner, avglädjen att delta, och för att de känner sig hälsosamma. Här riktas uppmärksamheten mot de tonåringar som fortfarande idrottar, men som inte elitsatsar. I den fjärde och sista artikeln riktas intresset mot idrottsdeltagande bland 19-åringar, där man fråga sig vad som karaktäriserar de som är kvar i föreningsidrott i förhållande till de som inte är föreningsaktiva, tillsammans med de ungas egna beskrivningar över varför de väljer att fortsätta idrotta.

Thedin Jakobsson nämner att forskningsintresset i avhandlingen främst är riktat mot de ungdomar som utövar föreningsidrott i de övre tonåren, mellan 15 och 19 år, och att ett av huvudsyftena är att se vad som utmärker de unga utövare som väljer att fortsätta med föreningsidrott i de övre tonåren, och att öka kunskapen om varför de fortsätter. Författaren förklarar att det föreföll lämpligt att använda både ett kvalitativt och kvantitativt tillvägagångssätt för att kunna vinna kunskap om föreningsidrottens komplexa praktik och dess deltagare. Förhoppningen med detta var att kunna belysa och analysera idrottsdeltagande på såväl gruppnivå som individnivå. Att använda sig av både enkäter och intervjuer skulle kunna ge problemområdet både bredd och djup.

Författaren resonerar kring sig själv, dels i sin position som forskare, men även i sina tidigare erfarenheter av idrotten då hon är både utbildad lärare i ämnet idrott och hälsa, arbetar vid gymnastik- och idrottshögskolan samt själv är utövare, ledare och förälder inom idrottssfären. Med hjälp av ett reflexivt förhållningssätt vill hon distansera sig från dessa positioner och därmed inte hamna i fallgropen att ”ta saker för givet” för att ”hon vet hur det är”.

Diskussionen blir relativt kort. Här beskrivs hur samhällsnyttan, i form av förbättrad folkhälsa, är ett motiv till att få många att börja föreningsidrotta, men att egenvärdet, upplevelsen av själva idrottsutövandet, är det som gör att ungdomar väljer att fortsätta upp i sena tonåren. Att idrotta blev kopplat till ungdomars identitet, att vara idrottsutövare, och tycktes vara något man inte kan vara utan. Diskussionen leder vidare till att man som ung och föreningsidrottare också måste uppleva sig själv som en person som passar in, att ”idrott är något för mig”. Därefter slutar egentligen diskussionen och det görs ett flertal upprepningar om hur egenvärdet och upplevelsen är det som får ungdomar att fortsätta med föreningsidrott. Men här förblir nyligen väckta frågor obesvarade. Visst får vi till viss del svar på frågorna ”Vad utmärker dem som är kvar i föreningsidrotten i de sena tonåren? Och vad framstår som viktigt och meningsfullt för de unga som fortsätter?”, men svaret blir helt enkelt att idrottandet blir kopplat till ungdomars egenvärde, och att upplevelsen är det som blir avgörande. Men här önskas en mer djupgående analys. Vad är det som får de unga att känna att de passar in?

Avhandlingen är en intressant studie med en god struktur och ett enkelt språk, men kanske med en något kort diskussion. Den röda tråden genom hela avhandlingen är att blicken riktas mot de som stannar kvar i föreningsidrotten, istället för att fokusera på varför ungdomar väljer att sluta idrotta. Thedin Jakobsson beskriver det med hjälp av Antonovskys salutogena ansats som ställer frågan ”Why do they stay healthy?”, vilket är en intressant utgångspunkt.

Författaren intresserar sig också för Bourdieus tanke att vi människor till stor del gör våra val utifrån de sammanhang vi lever i och de erfarenheter vi har, och Thedin Jakobsson anser att detta är väsentligt eftersom intresset riktas mot ungas idrottsvanor och vad som karaktäriserar de som återfinns i föreningsidrotten. Men diskussionen ger inget uppseendeväckande resultat i att det är upplevelsen och egenvärdet som får ungdomar att fortsätta. Här finns möjligheten att vara mer orädd i sina slutsatser och mer ingående diskutera, genom att i större omfattning använda sig av de teorier och begrepp som valts ut, vad det egentligen är som får unga att känna att ”idrott är något för mig”. Den förväntan som byggs upp under läsningen faller tyvärr ganska platt i slutet, då summeringen blir något korthuggen. Avhandlingen blir en flyktig sammanfattning av tidigare studier och artiklar, snarare än en noggrant formad analys. Det senare hade de av författaren valda teorierna kunnat att bidra till; en sådan analys kan visserligen skönjas på vissa ställen, men den ges alltför litet utrymme.

Copyright © Louis Palmgren 2016