40 år med SVEBI – några sammanfattande reflektioner fritt ur minnet

Anders Östnäs
Lunds universitet

Inledning

I år firar SVEBI, Svensk Förening för Beteende- och Samhällsvetenskaplig Idrottsforskning, sitt 40-årsjubileum på samma ort – Linnéuniversitetet/Växjö – som vi firade vårt 30-årsjubileum. Ja, det är mycket som hänt sedan vi i november 1975 bildade SVEBI på Scandic Hotell i Örebro.

Upprinnelsen till bildandet var sammanfattningsvis följande: psykologen Erwin Apitzsch – SVEBIs nuvarande sekreterare – närde tankar om en idrottsforskningsförening redan hösten 1973. Han tog kontakt med psykologen Håkan Ornander och vår gemensamme vän sociologen Peter Arvidson. Embryot var bildandet av LuBIF, Lunds Beteendevetenskapliga Idrottsforskningsförening. Erwin valdes till ordförande i LuBIF. I maj 1974 anslöt jag till föreningen, som från nu bestod av två psykologer och två sociologer.

Grundtanken var att bilda en nationell förening för idrottsforskning med bas i beteende- och samhällsvetenskap. Det första steget var att samla likasinnade till en konferens i Lund. Så skedde! Den 5-6 december 1974 samlades ett tjugotal presumtiva idrottsforskare på Grand Hotel i Lund, där den centrala punkten var att – eventuellt – bilda en nationell förening 1975. Bland deltagarna fanns idag mindre kända namn, men även mer kända som nyligen bortgångne Lars-Magnus ”Mange” Engström (Lärarhögskolan i Stockholm, sedermera Stockholms universitet), Göran Patriksson, Ulla Tebelius, Bert Aggestedt, Ingvar Kinrell (samtliga Lärarhögskolan i Göteborg, sedermera Göteborgs universitet), Hans Brunnberg (Stockholms universitet), Lars Eric Uneståhl (Socialhögskolan i Örebro, sedermera Örebro universitet), Gudrun Hedberg (Uppsala universitet) plus naturligtvis vi fyra från Lund. Medieintresset var relativt stort med artiklar i Sydsvenska Dagbladet och en radiointervju kring bildandet med undertecknad.

En interimsstyrelse bildades med syfte att förbereda 1975 års konstituering, bestående av Ingvar Kinrell, Erwin Apitzsch, Gunnar Borg (Stockholms universitet), Gudrun Hedberg och Lars-Eric Uneståhl. Det beslöts att det konstituerade mötet skulle äga rum i Örebro med Lars-Eric Uneståhl som lokalansvarig i november 1975.

Lokalföreningar bildades snabbt med tillhörande lokalredaktörer: Jag själv i Lund, Göran Patriksson, Monica Ohlsson (Stockholms universitet), Gudrun Hedberg och Lars-Eric Uneståhl. Dessa skulle rapportera till redaktören för den nya skriften Idrottsforskaren, Peter Arvidson. Så skedde! Två stencilerade provnummer av Idrottsforskaren kom ut juni och oktober 1975, dvs före konstitueringen i Örebro.

Man ska komma ihåg att idrottsforskning och idrottsutbildning vid sidan av idrottslärarutbildningen började växa fram under 1970-talet, så SVEBI låg i stort sett rätt i tiden. IFR, Idrottens Forskningsråd, tillskapades 1970 och delade ut drygt 430.000 kronor för perioden 1975/76 till aktuell idrottsforskning inom beteendevetenskap (35%), fysiologi/medicin (38%), teknik (11%) och idrottsskador (16%).

Pedagogiska kurser med inriktning mot idrott utvecklades under senare delen av 1970-talet liksom idrottsrelaterade avhandlingar. Högskolan i Halmstad var här tidigt ute med kurser signerade Bert Aggestedt. Tidiga idrottspedagogiska avhandlingar skrevs bl.a. av ”Mange”, Hasse Brunnberg, Göran Patriksson och det mixade paret Tebelius/Aggestedt. Under 1980-talet blev idrottspedagogiken alltmer synlig både på utbildnings- och forskningsnivå. Detta resulterade bl.a. i att IFR 1988 ersattes av Centrum för Idrottsforskning, CIF, och att professurer i idrott etablerades.

De första åren – till mitten av 1980-talet

I november 1975 konstituerades således SVEBI i Örebro. Erwin valdes till ordförande, Peter Arvidson till sekreterare/redaktör för Idrottsforskaren och jag själv till kassör. I samband med konstitueringen beslöts att vi skulle ge ut en periodisk tidskrift (Idrottsforskaren) samt att varje år i november hålla en idrottsforskningskonferens. Dessa två grundläggande beslut har verkställts årligen till dags dato. En detalj som jag knappt minns är att jag under en mycket kort period (1976) var sekreterare och Peter Arvidson kassör. Året därpå bytte vi och sedan  dess har jag varit kassör.

De lokala idrottsforskningsföreningarna blev ingen succé utan ersattes av kontaktpersoner för de universitet, högskolor och organisationer som hade idrottsutbildning, idrottsforskning eller annan relation till idrott.

Håkan Ornander lämnade föreningen och idrottsforskningen kort efter starten liksom något senare Peter Arvidson. Jag tog över som redaktör för Idrottsforskaren under några år, men ersattes på grund av stor arbetsbörda (bl.a. på Högskolan i Halmstad med skapandet av idrottspedagogisk linje plus heltid på Socialhögskolan i Lund samt heltidsarbetande hustru plus tre små barn) av Bo Schelin, Erwin (1981) och under en kortare tid (1982/83) av Sven Briefe, en erfaren redaktör från Alingsås. Jag tog över som redaktör igen 1984 och har varit det sedan dess.  Peter valde att satsa all kraft på sitt avhandlingsarbete, men fanns hela tiden i periferin bl.a. som revisor under en lång räcka av år fram till sin alltför tidiga död i början av 2000-talet. Nytt folk kom in i styrelsen – och gick –  som Bert Aggestedt, Dag Levin, Sven Setterlind, Ingemar Wedman, Rolf Carlson, Bo Schelin, Jan G. Karlsson, Göran Patriksson m.fl. Det var under dessa år en relativt stor omsättning på styrelseledamöter.

Vi avhöll våra konferenser på lite olika ställen som Wennergren Center i huvudstaden 1977, SAAB i Linköping 1978 (hos hälsoprofilens skapare Sture Malmgren och Gunnar Andersson), Flamingo Hotel i Solna 1979 och senare Bosön som kom att bli vår fasta konferensort under många år.

År 1985 ersattes Erwin som ordförande av Göran Patriksson. Huvudanledningen var att på ett bättre sätt legitimera SVEBI som en idrottsforskningsförening. Göran hade ju disputerat 1979 på en avhandling betitlad ”Socialisation och involvering i idrott”. Göran satt kvar som ordförande fram till 2011, då Ann-Christin Sollerhed (Lollo) tog över. Erwin tog över sekreterarrollen 1985, som han har skött och fortfarande sköter på ett utmärkt sätt.

År 1987 är en ny milstolpe – då kom nämligen den första utgåva av SVEBIS årsbok, eller mer formellt Aktuell Beteendevetenskaplig Idrottsforskning och senare Aktuell Beteende- och Samhällsvetenskaplig Idrottsforskning) ut, på initiativ av Göran.  Framsidan med den välkända fotbollen designades av min kollega professorn i socialt arbete Tapio Salonens fru och levde med länge, långt in på 2000-talet. De olika årgångarna särskildes genom olika färg på fotbollen!

Man kan säga att utgivningen av årsboken var ett led att tydligare profilera idrottsforskningen – SVEBI är och har alltid varit en idrottsforskningsförening. I samma veva introducerades även idrottspedagogiska linjer, där Högskolan i Halmstad var först 1984 följd av Umeå universitet 1986. Jag var själv studierektor och lärare under inledningsskedet i Halmstad. Min dubbla roll i SVEBI och Halmstad medförde bl.a. att utbildningen i Halmstad och Umeå knöts nära samman med SVEBI – och då främst via våra konferenser. Det gav också upphov till närmare kontakter mellan studenterna i Halmstad och Umeå, vilket resulterade i bildandet av Idrottspedagogisk förening.

SVEBI fram till 2015

Svebi-konferenserna från mitten av 1980-talet hölls i de flesta fall på Bosön. En ytterligare dimension var att idrottspedagogerna från Halmstad och Umeå regelbundet träffades i samband med konferenserna. På den tiden utgjorde studenterna en relativt stor andel av deltagarna. Dessa pionjära studenter bildade sedan grunden till dagens idrottsvetenskapliga utbildningar, som finns på drygt femton universitets- och högskoleorter i landet.

Vi hade lite olika konferenskoncept på den tiden. Ett var att en speciellt utvald idrott under konferensens andra dag fick presentera sin verksamhet. Ett annat var att ha en återkommande paneldebatt som avslutning.

Efter diskussioner i styrelsen fann vi efter några år att vi gled mer och mer bort från forskningen. I samma veva befann vi oss för första och egentligen enda gången i en ekonomiskt ”dipp”. Intresset för våra konferenser sjönk samtidigt som idrottspsykologerna med Peter Hassmén i spetsen flaggade för en utbrytning. Detta skedde också i samband med vår millenniumkonferens i Lund år 2000. Svensk Idrottspsykologisk Förening, SIPF, bildades, vilket i viss mån utarmade SVEBI på medlemmar med idrottspsykologisk bakgrund. Å andra sidan var dessa relativt få! Den ekonomiska ”dippen” sammanföll med den ekonomiska krisen i Sverige i början av 1990-talet.

För att göra en lång historia kort kan SVEBIs fortsatta utveckling beskrivas som nedan med utgångspunkt från våra tre ben – konferensen, Idrottsforskaren samt SVEBIs årsbok (numera Swedish Journal of Sport Research, SJSR.

• Från slutet av 1990-talet la vi ut konferenserna på olika högskolor/universitet med idrottsvetenskaplig utbildning, där dessa orter var och är mer aktiva i arrangörskapet. Grundtanken är att det ska vara attraktivt att vara samarrangör till våra konferenser. Här kan man säga att vi i stort lyckats. Våra konferenser har varit och är både välorganiserade och attraktiva. Andra nyheter är en uppsatstävling, posterutställning och parallella seminarier, samt att ha en mer känd idrottsprofil som konferensavslutare. I Kristianstad 2014 avslutade t.ex. handbollens Staffan Olsson, och nu senast i Växjö Carolina Klyft.
• Idrottsforskaren digitaliserades kring 2004. Numera har vi också reducerat antalet utgåvor från fyra till tre.
• Vi har också sedan flera år tillbaka en hemsida – en hemsida som är under ständig utveckling (se svebi.se ). Här finns numera bl.a. inlagt äldre nummer av Idrottsforskaren.
• Årsboken har genomgått olika stadier från idrottsrelaterade artiklar till referentgranskade papers (2011) och ny design till engelsk titel, Swedish Journal of Sport Research (2012) och artiklar på engelska. Det senaste och pågående steget är att ge ut tidskriften som Open Access.

Ett problem som vi ständigt diskuterat genom alla år är medlemsrekryteringen, där antalet betalande fristående medlemmar ständigt sjunker. Här är jag pessimist. Jag tror att vi i dagens digitaliserade värld får fortsatt svårt med medlemsrekryteringen. Detta är för övrigt en allmän tendens i dagens organisationssverige. Våra argument att medlemsavgiften är försumbar – speciellt för studenter/pensionärer (50 kronor); övriga betalar 150 kronor och organisationer/bibliotek 300 kronor – verkar inte bita. Det innebär också att vi är än mer beroende av Centrum för Idrottsforsknings årliga bidrag. Det ska sägas att vi genom alla år har känt ett mycket bra stöd från CIF och att vår verksamhet verkligen uppskattas. CIF deltar också regelbundet i våra konferenser.

En annan förändring från tidigt 2000-tal var att vi utökade styrelsen från fem till sjuledamöter. Grundtanken var att samtliga i styrelsen skulle tilldelas definierade arbetsuppgifter. Under senare år har denna tanke alltmer realiserats.  Samtidigt ligger vi väl framme utifrån ett genusperspektiv – av styrelsens sju ledamöter är fyra kvinnor och tre män. Dessutom har vi en kvinnlig ordförande och en utomordentlig sådan i Ann-Christin Sollerhed (Lollo) från Kristianstad. Personligen tycker jag det är en utmärkt styrelsefördelning.

En annan förändring är att utvald konferensort själva står för anmälningar och ekonomi samt att respektive konferenskommitté får ett större ansvar för programmet. En i mina ögon positiv förändring.

Sedan flera år tillbaka har vi också ett inledande forskarmöte på tisdagen före konferensen (våra konferenser hålls alltid onsdag-torsdag i november). Detta möte hålls regelbundet vartannat år.  Nu senast i Växjö var forskarmötet mycket välbesökt med cirka 30 deltagare. Temat för mötet var ansökningar om forskningsbidrag.

Min roll i organisationen under de gångna 40 åren

Om man undantar de sista åren – idag handlar det för min del ”enbart” om ekonomi/redaktörskap –  har jag varit vad tyskarna kallar det ”das Mädchen für alles”, dvs en allt-i-allo. En del har ju framkommit ovan, så jag gör nedan en sammanfattning:

• Jag har skött ekonomin i stort sett från dag ett. Det har handlat om medlemsinbetalningar, betalning av alla fakturor, allt det ekonomiska kring våra konferenser, budget- och bokslutsansvarig mm – tveklöst fortfarande en tung och central post.
• Jag har varit ansvarig för medlemsregistret och samtidigt aktiv medlemsrekryterare. Den senare rollen har bl.a. inneburit att jag alltid har haft med vår informationsskrift för utdelning i olika sociala sammanhang. Detta gäller för övrigt fortfarande. Idag är jag avlastad detta genom att endast meddela medlemsinbetalningar till Susanne Linnér, som sköter själva medlemsregistret.
• Jag har i cirka 35 år varit redaktör och ansvarig utgivare av Idrottsforskaren. Ett nummer av Idrottsforskaren har stuckit ut – nr 3-4 1984: det var ett coachingnummer som vi för första och enda gången kunde sälja ett antal lösex av och få in lite pengar. Det numret användes även i undervisningen vid olika idrottspedagogiska kurser. Innan digitaliseringen var jag bl.a. nere i Malmö på Sydsvenskan bildbyrå för att ragga bilder till skriftens framsida minst fyra gånger per år. Sammantaget har jag också skrivit flest artiklar i Idrottsforskaren genom åren – ett öde som ofta drabbar redaktörer i olika tidskrifter.
• Jag har varit och är väl delvis fortfarande kontaktman för SVEBI och som sådan bl.a. SVEBIs representant vid Riksidrottsmöten och andra idrottsforskningskonferenser sedan början av 1980-talet.
• Jag har stått för nästan alla utskick av årsboken och tidigare (före digitaliseringen) Idrottsforskaren. Som sådan har jag – med undantag för de senaste åren – haft kontakt med tryckeriet i Lund – idag MediaTryck!
• Jag har fram till början av 2000-talet ansvarat förbokbord och information kring SVEBI – huvudsakligen vid Riksidrottsmötena, våra egna konferenser, men även andra konferenser.

Sammantaget: det har skett en avlastning av min arbetsinsats genom en bättre fördelning av arbetsuppgifter inom styrelsen, vilket också var grunden för utvidgningen av antalet styrelsemedlemmar. Lollo har genomfört denna avlastning/fördelning på ett utmärkt sätt!

Avslutning

Det har i stort varit trevliga 40 år, där verksamheten över tid har utvecklats i takt med samhällsutvecklingen. Men varje konferens har varit ett ekonomiskt vågspel. eftersom vi har varit och är beroende av att våra konferenser – minst – ska gå ihop. Denna osäkerhetskänsla har gällt genom alla år och gäller fortfarande. Jag har jobbat mycket med SVEBIs verksamhet genom åren. Samtidigt ska jag inte klaga. Ovanstående uppgifter har genomgående varit stimulerande, även om själva utskicket av våra skrifter knappast har lockat till skratt.

Vi hade en del minnesvärda konferenser i slutet av 1980-talet med Bosön som konferensort. Framför allt två, 1988 och 1989, då vi under rubriken ”tränarrollen” hade samlat flera av Sveriges förbundskaptener och aktiva som föreläsare. Här fanns bl.a. Leif Boork (ishockey), Håkan Sundin (legendarisk förbundskapten för bandy – tyvärr alltför tidigt avliden), Pia Sundhage (fotboll), Thomas Gradin ( ishockey), Pelle Holmertz (simning), Jonte Sjögren (tennis), Roy Hodgson (fotboll). När jag pratar med mina f.d.  studenter från Halmstad minns de framför allt dessa konferenser med stor glädje. Det handlade ju inte bara om föreläsningarna utan även om våra eftersitsar i ”villan” på Bosön. I slutet av 80-talet vävdes konferenserna in i de idrottspedagogiska kurserna i Halmstad och Umeå. SVEBI-konferenserna lades helt enkelt in i schemat. Det skapade en sammanhållning bland de pionjära idrottspedagogerna, som i sin tur bildade basen för dagens idrottsvetenskapliga program. De här åren var kanske de roligaste jag upplevt under mina 40 år med SVEBI.

År 1995 gjorde vi ett avsteg från våra stadgar genom att arrangera vår konferens under sommaren i samband med VM i friidrott i Göteborg. Vår konferens skedde i samarbete med den större idrottsmedicinska konferensen med Göran Patriksson som vår koordinator. Det var kanske inte själva konferensinnehållet som var så minnesvärt utan att vi dessa sommarvarma dagar fick möjlighet att se fantastiska tävlingar på hemmaplan. Det som under tävlingarna främst stack ut var Jonathan Edwards fantastiska världsrekord i tresteg, 18.29, ett världsrekord som fortfarande står sig. Han fyller för övrigt 50 år i år!

Vi hade en konferens i början av 2000-talet, där vi hade en parallellsession med f.d. handikappsimmaren (helförlamade armar och endast liten benstyrka), föreläsaren, inspiratören, fd styrelseledamot i Svenska Handikappförbundets styrelse och Riksidrottsstyrelsen, kommunalrådet i Göteborg mm, David Lega. Denne fantastiske föreläsare, som förutom OS- och VM-medaljer i simning, även vunnit nationella och internationella priser (t.ex. priset Framtidens ledare av Internationella Juniorhandelskammaren som förste svensk år 2005) som bäste föreläsare. Vid hans föreläsning fick vi byta konferensrum till en större konferenslokal – naturligtvis till men för föreläsaren vid den parallella sessionen. Jag har också som handikappidrottsforskare vid flera tillfällen haft förmånen att föreläsa tillsammans med David Lega, vilket för mig har varit en stor inspirationskälla.

Konferensen i Lund år 2000 – vårt 25-årsjubileum – var lyckad, men samtidigt jobbig med allt för- och efterarbete. Minnesvärda föreläsare då var bl.a. Åke Stolt (sportchef på SDS) och MIF-paret då, Niklas Wikegård och Stefan ”Lillis” Lundh. Jag stod för allt själv – kontakt med sponsorer, lokalbokning, festmiddagsarrangemang, allt kring deltagaravgifter, kontakt med föreläsare,  registrering, bokbord mm. Jag hade dessutom min son och hans kompisar som medhjälpare när det gällde rent praktiska saker. Det var ett enmansarrangemang i stil med Lollos enorma arbete med vår konferens i Kristianstad 2014. Man kan kanske säga att jag hade viss erfarenhet, då jag var generalsekreterare för Nordiska Sociologkongressen i Lund 1976 – en kongress med nära 500 deltagare. Vi höll till på samma plats – på Sparta i Lund!  Men då hade jag ett år på mej att förbereda konferensen!

Även den senaste konferensen i Växjö 2015 var minnesvärd – en av de bästa konferenserna på mycket länge med en erfaren konferenskommitté med Mats Glemne i spetsen. Allt fungerade perfekt – det formella, innehållet och inte minst festmiddagen i Arenastaden –  och min ”gallup” bland deltagarna under konferensen visade på en mycket positiv respons.

Jag vill slutligen flagga för 2016 års konferens i Örebro den 16–17 november. Konferensen sammanfaller med firandet av att idrottslärarutbildning (Idrottshögskolan) i Örebro fyller 50 år. Festmiddagen kommer att hållas på Örebro slott! Se vidare universitetets hemsida och vår egen hemsida, www.svebi.se .

Denna avslutning gäller de första 40 åren, som jag minns det. Jag kan också tänka mej en fortsättning – framför allt då inom ramen för ekonomi och redaktörskap för Idrottsforskaren – men knappast 40 år till!

Copyright © Anders Östnäs 2016
En tidigare version av texten är publicerad i Idrottsforskaren.