Olympiskt vinterspelspraktverk erbjuder spännande tillbakablickar

Anders Östnäs
Lunds universitet

Inledning

Detta praktverk i två delar är en utökad och omarbetad upplaga av På snö och is – boken om vinterspelen, som utgavs 2009. De två böckerna innehåller inte bara resultat utan handlar i lika stor utsträckning om vinteridrotternas utveckling insatta i ett samhälleligt perspektiv. Här finns stjärnorna, historierna och kommentarerna. Boken innehåller även alla medaljörer, unika fakta, kuriosa, listor och rekord. De utgör lyxutgåvor med numrerade exemplar från 1 till 999. Författaren Lars Ingels har gjort ett fantastiskt jobb med de bägge vinterspelsdelarna. Dessa inleds för övrigt med namnteckningar av svenska guldmedaljörer i de olympiska vinterspelen som sammanställts av Carl-Johan Johansson.

För en idrottshistorisk nörd som jag var det härlig läsning – böcker att läsa, reflektera och blicka tillbaka i. Jag var själv åskådare vid OS i Grenoble 1968 och i Lillehammer 2004 – två minnesvärda olympiader som via boken här får en personlig återspegling. Minnena tränger sig på! T.ex. att kunna ta emot Toini Gustavsson – senare Rönnlund – i målfållan efter hennes två segrar på 5 respektive 10 km var fantastiskt! Detta var under en mer oskuldsfull period i vinterolympiadernas historia. Idag är detta en omöjlighet. I övrigt har jag minutiöst följt samtliga vinterolympiader sedan OS i Oslo 1952 – via radio och TV. I år är det dags igen – OS i Pyeongchang 2018.

Disposition: efter en historik går jag igenom varje olympiad från Chamonix 1924 till Pyeonchang 2018 (del 1-2) granskade med svenska ögon plus en del egna personliga reflektioner. Jag inleder med antalet nationer, antal deltagare och svenska deltagare – män och kvinnor – för att utröna intresset över tid. Jag avslutar hela exposén med lite statistik, kuriosa och sammanfattande reflektioner.

Del 1: Från Chamonix 1924 till Calgary 1988

I. Historik och de första vinterspelen – i Chamonix 1924

Denna del inleds med en återblick benämnd ”Från antikens Olympia till de moderna olympiska spelen”. Väl känt är årtalet 776 f.Kr då en era av drygt tusen år av antika olympiska spel inleddes. Vurmen för antiken och fysisk fostran var ett signum för den franske baronen Pierre de Coubertin, som i juni 1894 samlade likasinnade – bl. a. den svenska idrottens fader Victor Balck – till ett avgörande kongress i Paris. Beslut togs att återinföra de olympiska spelen med början 1896 i Aten. Så skedde! Det handlade då i första hand om sommarspelen, men i vissa av dessa spel förekom också vinteridrotter som exempelvis konståkning i London 1908. Här vann Ulrich Salchow Sveriges första guldmedalj i en vinteridrott. I OS i Stockholm 1912 förekom inga vinteridrotter, men väl i Antwerpen 1920. Sveriges första ishockeylandslag slutade fyra, där Kanada vann före USA och i konståkning vann svensken Gillis Grafström. Vinteridrotterna utövades för övrigt på elitnivå i de s.k. Nordiska spelen, som inleddes redan 1901. De brukar ses som ett embryo till de vinterolympiska spelen.

De olympiska vinterspelens era inleddes i franska Chamonix i februari 1924. De hade föregåtts av en intensiv debatt, där de nordiska länderna från början var relativt kallsinniga. Anledningen var att dessa skulle utarma de nordiska spelen, vilket naturligtvis även skedde. Återigen var det Frankrike som var pådrivare via markisen de Polignac. Nåväl, spelen kom igång med 16 deltagande nationer, 258 deltagare därav 31 – män! – från Sverige. Det blev ett svenskt guld – konståkaren Gillis Grafström. En av grenarna var – för första och sista gången – militärpatrull. Spelen var tämligen lyckade och den franske markisen fick brett stöd för en fortsättning

II. St Moritz 1928 – vinter-OS i sommarväder

Antalet nationer hade nu vuxit till 25 och 464 tävlande deltog. Sverige ställde upp med 24 deltagare – alla män!! Det blev två guld genom den evigt unge konståkaren Gillis Grafström och Per Erik ”Särna” Hedlund på skidornas femmil samt silver i ishockey. Skeleton (liggande på mage i kälke) debuterade som enskild gren. Det är ingen överdrift att säga att skeleton föddes i just St Moritz, eftersom man hade åkt kälke där sedan slutet av 1800-talet. Utövare var framför allt rika brittiska män, som hade St Moritz som en privat tummelplats.

III. Lake Placid 1932 – första vinterspelen utanför Europa

De första vinterspelen på amerikansk mark genomfördes i skuggan av den stora börskrisen 1929. Krisen och den långa resan – 10 dygn med Svenska Amerikalinjens ”Drottningholm” – medförde att det endast var 17 deltagande nationer och 252 deltagare, varav 12 svenska (11 män och en kvinna!). Sven Utterström blev enda svenska OS-vinnare – på 18 km skidor. Enda svenska kvinnliga deltagare var Vivi-Ann Hultén, som blev femma i konståkning efter ”omöjliga” norskan Sonja Henie. En amerikansk reporter beskrev Sonja Henie på följande sätt: ”Hennes hela tiden överlägsna balans, hennes charm och lätthet varmed hon tog sig igenom de svåraste konststycken gjorde att hon fick hela publiken såväl som de olympiska domarna med sig”.

IV. Garmisch-Partenkirchen 1936 – Hitlers OS

Intresset och deltagandet tog nu fart – 28 deltagande nationer, 646 deltagare, varav 32 svenska (inklusive en kvinna!). Hitlers politiska framfart och inte minst den s.k. ”Judenfrage” infekterade spelen liksom – än mer – de efterföljande sommarspelen i Berlin 1936. De bägge olympiska spelen i Tyskland blev i stort propagandaspel för den nazistiska regimen och ideologin, eller annorlunda uttryckt: olympiska spel i skuggan av en stövel. Tre år senare utbröt andra världskriget!

Radiotjänst firade tio år med att bl.a. sända delar av spelen med Sven Jerring som referent. Han kunde glädja sig och det svenska folket med att Sverige tog två skidguld genom överraskningen Erik ”Kiruna-Lasse” Larsson på 18 km och Elis Wiklund på 50 km. Sverige belade för övrigt de fyra första platserna på 50 km med Axel Wikström som tvåa och Hjalmar Bergström som trea. Sonja Henie avslutade sin olympiska karriär med ytterligare ett guld i konståkning – Vivi-Ann Hultén blev trea. Henie blev därefter professionell och turnerade över hela världen.

V. St Moritz 1948 – Sveriges segerolympiad

I skuggan av andra världskriget genomfördes de femte olympiska vinterspelen. Flertalet deltagande nationer (28 med 669 deltagare) var naturligt nog krigströtta, vilket tävlingsmässigt gynnade Sverige. Vi ställde upp med 43 deltagare, varav en kvinna. Det genererade 4 guld, 3 silver och 1 brons. Det blev guldslam på skidor: ”Mora-Nisse” Karlsson vann femmilen, Martin Lundström 18 km plus seger i stafetten. Det var ymningt med svenskar på medaljpodierna. Överraskningen Åke Seyffarth vann guld på 10 000 m skridsko. Den största segern någonsin för ett svenskt ishockeylag skedde mot Italien – seger med 23-0!! Laget blev fyra i en förvirrande turnering. Att vi lyckades så väl berodde naturligtvis på att vi var en av få nationer som slapp förödas av andra världskriget. Tyskland blev av naturliga skäl inte inbjudet! Inte heller Sovjet och Japan deltog.

VI. Oslo 1952 – norsk succé och svensk besvikelse

Trots att andra världskriget låg sju år tillbaka i tiden tog intresset ändå inte riktigt fart – 30 nationer och 694 deltagare borde ha varit fler. Antalet deltagare från Sverige var 65, varav – glädjande nog – nio kvinnor. Tyskland var åter med liksom Japan (bojkottade 1948), men Sovjetunionen saknades. Norrmännen firade stora triumfer, medan det för svensk del var idel besvikelser – framför allt på skidor. Här blev vi utan medaljer. Personligen minns jag ishockeylaget Tre Kronors vändning i bronsmatchen mot Tjeckoslovakien, där tjeckerna ett tag ledde med 3-0, innan svenskarna med Sven ”Tumba” Johansson (senare Sven Tumba) som anförare gjorde fem raka mål och bronset var räddat. Ett av få glädjeämnen i en för svensk del dyster olympiad. Spelens kung var norrmannen Hjalmar ”Hjallis” Andersen, som vann samtliga längre sträckor på skridsko – 1 500 m, 5 000 m och 10 000 m.

VII. Cortina d’Ampezzo 1956 – Sixten Jernbergs genombrott

Antalet nationer ökade något – 32 – men deltagarantalet betydligt mer: 821! Från Sverige kom ”endast” 58 deltagare, varav 8 kvinnor. Detta var året då Sveriges främste vinterolympier genom tiderna, Sixten Jernberg, inledde sin fantastiska OS-karriär. Efter silverplatser på 15 km och 30 km avslutade han med en seger på femmilen. En annan milstolpe var skrinnaren Sigge Ericsson seger på 10 000 m före norske favoriten Knut ”Kuppern” Johannesson. Han följde upp Åke Seyffarths seger från St Moritz 1948 och blev en inspiration för en lång rad fantastiska svenska skrinnare. Jag minns själv att vi på Kristianstad HAL fick ledigt från lektionen för att höra på loppet på radio. Hela skolan gungade i eufori efter segern!

VIII. Squaw Valley 1960 – höjden (2000 meter över havet) skördade offer

Antalet nationer var något mindre än i Cortina – 30 – samt 665 deltagare. Av de svenska deltagarna var 6 kvinnor och 41 män. Prestationen av dessa gav 3 guld, 2 silver och 2 brons. Seger för damerna i damstafetten, överraskande guld för Klas Lestander i den olympiska historiens första skidskyttegren samt Sixten Jernbergs seger på 30 km. Däremot misslyckades han på paraddistansen 50 km och uttryckte det efteråt på följande sätt: ”Det borde vara skottpengar på folk som ordnar skidtävlingar på drygt 2 000 m över havet.” För första gången användes också en ismaskin av märket Zamboni, som blev en världssuccé. Och för första gången fick vi se glimtar av tävlingarna i svensk TV i form av filmer som skickades över med två dygns eftersläpning.

IX. Innsbruck 1964 – Sixten Jernberg igen

Inte mindre än 1061 deltagare från 36 nationer (57 svenskar fördelade på 8 kvinnor och 49 män) deltog i österrikiska Tyrolen. Av Sveriges 3 guld tog Sixen Jernberg 2, varav guld på femmilen samt bidragande till segern i herrstafetten. Det var också hans sista OS. Lennart Hylands radioreferat från herrstafetten är klassiskt, där Assar Rönnlund slog till på sista sträckan och Hyland blev så till sig att höll på att trilla ut från radiobåset. Skidåkningen gick i Seefeld uppe i bergen på en mycket kuperad bana. Jag testade banan 1974, som träning inför det kommande Vasaloppet (mitt första av totalt 29!), så jag vet att den var tuff!

Sveriges nye storstjärna på skridskoåkning – Jonny Nilsson – vann 10 000 m trots hälsoproblem. Året före hade han som 20-åring blivit världsmästare i japanska Karuizawa sammanlagt och slagit ett fantastiskt världsrekord på 10 000 m. För första gången avgjordes backhoppningen i två backar – lilla backen på ca 70 m och den stora på ca 90 m.

X. Grenoble 1968 – demonstrationsåret

Antalet deltagare var 1147 fördelade på 37 nationer, där Sverige bidrog med 9 kvinnor och 59 män. Det här året var som bekant känt för sina demonstrationer som Båstaddemonstrationerna i samband med tennismatchen mot Rhodesia (flyttades till Sydfrankrike), den s.k. studentrevolten med ockupationen av kårhuset i Stockholm som ”höjdpunkt”, vilken föregicks av våldsamma demonstrationer i Frankrike, Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien, lokala demonstrationer kring OS i Mexiko mm. Ja, det hände mycket det året.

Vinter-OS genomfördes dock i lugn anda. Det var också mitt första OS på plats – från första dagen till den sista. Och jag har aldrig sett så mycket idrott som under dessa två veckor – nästan alla ishockeymatcher, skidor i Autrans, utförsåkning i Chamrousse och skridskor och konståkning i Grenoble. Min kompis och jag bodde i ett kloster strax utanför stan – åkte in till OS-begivenheterna tidigt och hem sent. Att få tag på biljetter var inga problem. Höjdpunkterna var de tre gulden – Toini Gustafssons två skidguld, där jag kunde ta emot och gratulera henne i målfållan plus Johnny Höglins fantastiska guld på 10 000 m, där för övrigt Örjan Sandler blev trea. Segervissa norrmän fick för en gångs skull se sig slagna, medan vi relativt få svenskar jublade. Skidåkningen på herrsidan blev en besvikelse trots silver i stafetten. Även damerna tog silver i stafetten mycket tack vare Toini Gustafsson! Toini var tveklöst spelens skiddrottning liksom Frankrikes Jean – Claude Killy var alpin skidkung – han vann slalom, storslalom och störtlopp!

XI. Sapporo 1972 – vinter-OS i Asien för första gången

Hit hade 1006 deltagare anmält sig från 35 nationer, där Sverige representerades av 9 kvinnor och 49 män. Inga större svenska framgångar – Sven-Åke Lundbäck vann guld på 15 km och Hasse Börjes blev överraskande tvåa på 500 m skridsko. Sverige missade medalj genom att ”bara” bli fyra i ishockey. Fina insatser i de tre föregående VM-turneringarna, där VM spelades i Stockholm 1969 (ersatte Tjeckoslavakien som arrangör på grund av Sovjetinvationen året före) och 1970 (ersatte Kanada som drog sig ur på grund av amatörbestämmelserna) medförde att förväntningarna var höga. Jag såg bägge Stockholmsturneringarna på plats och minns framför allt den infekterade matchen mellan Tjeckoslovakien och Sovjet 1969. Det första dopingfallet i ett vinter-OS uppdagades också – en västtysk ishockeyspelare hade tagit efedrin och diskades.

XII. Innsbruck 1976 – Sveriges sämsta vinter-OS

Trettiosju nationer med totalt 1123 tävlanden deltog, där Sveriges 9 kvinnor och 30 män kämpade om medaljerna. Utdelningen blev mager – det sämsta vinter-OS någonsin med endast två brons att åka hem med. Ingemar Stenmark blev trea i storslalom och Benny Södergren överraskande bronsmedaljör på femmilen. Stenmark uppträdde lite spänt – kanske var förväntningarna för högt ställda. Några veckor senare tog han revansch och blev för första gången totalsegrare i världscupen. Bortsett från de bristfälliga svenska framgångarna var spelen mycket väl arrangerade med fina tävlingar i ett underbart väder.

XIII. Lake Placid 1980 – Ingemar Stenmark svensk kung

Trettiosju nationer och 1072 deltagare kunde noteras där Sverige bidrog med 12 kvinnor och 49 män. Dessa olympiska spel blev lite grann en upprättelse för Sverige. Ingemar Stenmark tog guld på både slalom och storslalom efter dramatisk spänning. Hela svenska folket satt framför TV-appaterna och bet på naglarna – precis som under större delen av 1970-talet. ”När Stenmark åkte utför stod Sverige stilla” var ingen överdrift. Sen kunde den värmländske kraftkarlen Thomas Wassberg med minsta möjliga marginal – 19 tusendelar – vinna 15 km före finländaren Juha Mieto! Alltså – någon cm efter 15 km skidåkning!! Stenmark och Wassberg i alla ära, men spelens okrönte kung var givetvis amerikanen Eric Heiden, som vann samtliga fem sträckor på skridsko!

XIV. Sarajevo 1984 – ”Gundetime”

Vinter-OS expanderar! Fler nationer och deltagare än någonsin – 49 respektive 1272. Sextio svenskar och svenskor deltog – 9 kvinnor och 51 män). Nya skidstjärnan från Skamhed i Dalarna – Gunde Svan – blev spelens skidkung med guld på 15 km och stafett samt silver på femmilen (efter Thomas Wassberg) och brons på 30 km. Sveriges nye skridskokung – Tomas Gustafsson – blev något av världens skridskokung efter guld på 5 000 m och silver på 10 000 m. Notabelt var att Östtyskland blev bästa nation. Med facit i hand var säkert flertalet guldmedaljörer dopade. Detta var också spelen där skidåkningen förändrades för alltid dels genom fri stil/skating, dels genom att man provade att åka utan fästvalla. Skating var i sig inte helt nytt, men genomfördes i större skala via en av föregångsmännen, amerikanen Bill Koch. De maskingjorda skidspåren öppnade också för skating. Ingemar Stenmark förvägrades åka på grund av den s.k. B-licensen, vilket innebar att idrottarna fick knyta lukrativa reklamkontrakt och därmed betraktades som halvproffs av de olympiska ”gudarna” och internationella skidförbundet. Denna regel upphävdes senare.

XV. Calgary 1988 – blåsigt på prärien

Tendensen höll i sig – deltagarantalet hade vuxit till 1423 och antalet nationer var 57. Sextiosju svenskar – 13 kvinnor och 54 män – kom till start. Gunde Svan vann femmilen och var med i det segrande stafettlaget och Tomas Gustafsson vann de bägge längre sträckorna på skridsko – 5 000 m (med knapp marginal) och 10 000 m (överlägset, plus världsrekord!). Det var tyvärr också slutet på svensk framgångsrik skridskoåkning. De klassiska skridskonationerna drog ifrån samtidigt som sporten breddades, och Sverige hängde inte med. Ingemar Stenmark gjorde sitt sista OS, men lyckades inte helt – blev fyra som bäst i slalom.

Del 2: Från Albertville 1992 till Pyeonchang 2018

XVI. Albertville 1992 – spridda spel i Savojen

Både antalet nationer och antalet deltagare var hittills störst: 64 respektive 1801. Även svenska deltagare slog rekord – 17 kvinnor och 56 män inalles 73. Svenska medaljer inskränkte sig till tre – däribland ett guld genom Pernilla Wiberg i storslalom. Före spelen hade det hänt en hel del i världen – framför allt via kommunismens och murens fall 1989. Det man trodde var omöjligt blev möjligt. Efter Sovjetunionens sönderfall utropades 1990 15 nya delrepubliker. I detta OS representerades Ryssland och 15 delrepubliker av OSS – Oberoende Staters Samvälde. Gunde Svan hade lagt av efter 342 förstaplatser på 615 starter och 17 VM/OS-medaljer – en enastående karriär! Jaktstart fri stil fanns för första gången med på programmet, där Norge vann samtliga skidgrenar på herrsidan. Christer Majbäck tog brons på 10 km klassisk stil.

XVII. Lillehammer 1994 – solig norsk guldfest

Sextiosju nationer och 1737 deltagare tävlade om medaljerna, däribland 84 svenskar (20 kvinnor och 64 män). Detta var Norges OS, även om Ryssland blev bästa nation. Jag hade glädjen att vara på plats under dessa underbart vackra dagar kombinerat med utmärkta arrangemang. Svenska medaljer inskränkte sig till två guld och 1 silver, men vilket guld sen!! Seger över Kanada i en oerhört dramatisk ishockeyfinal, som avgjordes på straffar. Peter ”Foppa” Forsbergs fräcka straffmål är redan legendariskt liksom Salos avgörande straffräddning. Jag befann mej mitt ibland ett gäng kanadensare, som blev bedövande tysta efter Sveriges seger – den första i OS-sammanhang. Annars var det mycket Norge i för oss intressanta grenar som skidor och skridsko. Bjørn Dæhlie dominerade den förra disciplinen och Johann Olav Koss skridsko. Pernilla Wiberg räddade den svenska skidäran genom att vinna kombinationen, annars var det minst sagt dystert i längdåkningsspåren. Insatsen påminde mycket om OS i Oslo 1952. Vi verkar ha svårt att lyckas när grannlandet är OS-arrangörer!

XVIII. Nagano 1998 – proffshockey och damhockey

Sjuttiotvå nationer med inalles 2176 deltagare kämpade om de ädla medaljerna. Sverige ställde upp med 99 deltagare – 46 kvinnor och 53 män. Tre viktiga nyheter introducerades – proffs i ishockeyturneringen, damhockey (det svenska laget blev femma) samt curling. Just den senare disciplinen skulle framöver bli en riktig svenskgren. I Nagano blev lag Elisabet Gustafson bronsmedaljörer. Niklas Jonsson blev silvermedaljör på skidornas femmil – knappt slagen av spelens skidkung Bjørn Dæhlie. Pålitliga Pernilla Wiberg tog silver i störtlopp – totalt för svensk del: 2 silver och 1 brons.

XIX. Salt Lake City 2002 – många skandaler

Den första var – uppdagades senare – att valet av OS-värd var impregnerat av mutor, den andra var de dopingavslöjanden som kom att skaka spelen. Deltagande nationer var 77 och antalet deltagare 2399. Sverige ställde upp med 102 deltagare, varav 46 kvinnor och 56 män – fler än någonsin! Den svenska medaljskörden var påver – 2 silver och 5 brons. Norge tog som jämförelse 13 guld, 5 silver och 7 brons och blev bästa nation.

Den tyske spanjoren Johann ”Juanito” Muhlegg testades positivt för epo-varianten Nesp liksom flera ryskor. Muhlegg vann både jaktstarten, 3-milen och 5-milen, men diskades. Han flög uppför backarna, som bara det var minst sagt misstänkt. Bl.a. knäcktes den svenska stjärnan Per Elofsson, vilket tillsammans med bakterien mykoplasma senare på sommaren satt stopp för hans karriär – bara 28 år gammal! Internationella dopingkommisionen WADA var denna gången ifatt fuskarna. Ett annat tragiskt fall var friidrottaren och tidigare ”hjältinnan” Ludmilla Engquist, som tog guld på 100 m häck i Atlanta-OS 1996 och sedan besegrade sin bröstcancer, testades positivt för anabola steroider i sitt försök att börja en andra karriär – i bob. Tragiskt!

Tillbaka till tävlingarna: Nya stjärnan – Anja Pärson – tog silver och brons i storslalom respektive slalom och damlandslaget i hockey knep överraskande brons efter suveränerna Kanada och USA. Det var sammantaget ett OS som gav fadd eftersmak avhängigt av alla dopingavslöjanden. Det positiva i bedrövelsen var att WADA tillsammans med läkemedelsbolagen var hack i häl på fuskarna! Det svenska ishockeylandslaget Tre Kronor ställde upp med kanske det bästa laget någonsin och inledningen var också magnifik med bl.a. en bländande seger mot Kanada i gruppspelet med 5-2. Förväntningarna var på topp, men i kvartsfinalen tog det tvärstopp – mot B-nationen Vitryssland med 4-3. Avgörandet var symptomatiskt – hjälten från Lillehammer, målvakten Tommy Salo, släppte in en enkel fladderpuck från blålinjen och Sveriges saga var all. Det var ett nederlag i ”Japanklass” (Sverige förlorade i fotboll mot Japan i OS i Berlin 1936, där Sven Jerrings referat är legendariskt – ”japaner, japaner, överallt japaner, vilt kämpande japaner….”

XX. Turin 2006 – ett svenskt rekord-OS

Antalet deltagare var större än någonsin – 2508 från 80 nationer. Det svenska deltagarantalet låg på 42 kvinnor och 63 män – inalles 105. Det blev ett svenskt succé-OS med 7 guld, 2 silver och 5 brons – bäst i den svenska vinter-OS-historien. Guld blev det genom herrarnas hockeylag (Nicklas Lidström avgjorde finalen – ”det kändes i hela kroppen att det skulle bli mål”), där för övrigt damerna genom en bragdartad turnering överraskade genom att bli silvermedaljörer; Anna-Carin Olofsson i 12,5 km masstart damer/skidskytte; Björn Lind skidor/sprint fri stil; stafett/sprintdamerna (Anna Dahlberg/Lina Andersson); sprintstafett/herrar (Thobias Fredriksson/Björn Lind); Anja Pärson (hennes femte olympiska medalj)/ slalom; samt curlingdamerna (lag Norberg). Tack och lov slapp man några uppenbara dopingskandaler, vilket därmed inte betyder att det inte förekom doping. Hur var det egentligen med estländaren Veerpalu, som vann guld på 15 km? Han avslöjades några år senare som ”fuskare” genom positivt dopingsprov.

XXI. Vancouver 2010 – tårar av sorg och glädje

Återigen rekord – 2566 tävlande från 82 länder. Det var nästan en repris på det svenska deltagarantalet – 105 tävlande (46 kvinnor/59 män). De svenska deltagarna gjorde väl ifrån sig: 5 guld, 2 silver och 4 brons. För svensk del var det skidor i olika former som var i fokus plus – naturligtvis – curling. De svenska gulden fördelades enligt nedan: curlingdamerna (lag Norberg); den nya stjärnan Charlotte Kalla (10 km fri stil, därtill silver i sprintstafetten tillsammans med Anna Haag); Marcus Hellner (dubbeljakt 30 km); herrstafetten (Richardsson/Olsson/Södergren/Hellner); och överraskningen Björn Ferry (skidskytte 12,5 km jaktstart). Tävlingarna genomfördes i härligt väder även om det var långa transporter från huvudorten till skidstadion.

XXII. Sotji 2014 – svensk längdsuccé i Putins subtropiska OS med tråkigt efterspel

Antalet deltagare var återigen rekordartat med 2873 deltagare från 88 nationer, varav 104 svenska deltagare (45 kvinnor/59 män). Spelen fick ett tråkigt efterspel genom att flertalet ryska utövare var dopade via statsledd manipulering av urinprover. Det innebär att ett stort antal – främst skidåkare – avstängdes från allt OS-deltagande. Jag ska inte gå in på denna härva här utan fokusera på tävlingarna. Det var åter ett bra OS sett med svenska ögon – med 2 guld, 7 silver och 6 brons. Charlotte Kalla visade återigen god form och tog 1 guld – damstafetten tillsammans med Ida Ingemarsdotter/Anna Haag/Emma Wikén samt 2 silver (10 km klassiskt och dubbeljakt 15 km). Även herrarna tog guld i stafetten (Lars Nelson/Daniel Richardsson/Johan Olsson/Marcus Hellner). Hellner tog även silver på dubbeljakten 30 km liksom Johan Olsson på 15 km klassisk stil. Arrangemangen var OK trots vårklimat nere i centralorten samtidigt som uselt betalda arbetare såg till att spelen kunde genomföras! Det gav spelen en både bitter försmak och – genom allt fusk – eftersmak. Putin såg till att spelen var acceptabla för att stärka sin egen maktposition.

XXIII. Pyeongchang 2018 – ännu ett OS i världsoroligheternas skugga

I skrivande stund – februari 2018 – genomförs de 23:dje olympiska vinterspelen (9-25 februari) och för första gången i Sydkorea. Antalet deltagare/grenar är maximerat till 2 900 repektive 102 (6 nya grenar och 2 tas bort; nya är bl.a. mixed i curling, alpin lagtävling). Antalet arrangörsstäder som var kvar till sista omröstningen var Annecy (Frankrike), München (Tyskland) och Pyeongchang. Eftersom Frankrike hellre ville ha sommar-OS (fick det 2024/Paris) och Munchen hade sommar-OS 1972 plus det faktum att Pyeongchang sökte för tredje gången, så blev det nu tredje gången gillt för koreanerna – trägen vinner! Kina och Peking får vinter-OS 2022 efter hård konkurrens från främst Almaty i Kazakstan. Det är också klart att årets ishockeyturneringen spelas utan proffs från NHL samt att ett otal ryska tävlanden utestängs, men att några får tävla under neutral flagg.

Sammanfattande diskussion

Jag ska här ”knyta ihop säcken” genom att peka på trender och utveckling sedan första vinter-OS 1924. Mina egna erfarenheter av att vara på plats (Grenoble 1968 och Lillehammer 2004) kommer jag också att beröra. Men inledningsvis lite statistik kring rekord över åren med fokus på svenska framgångar.

Några OS-rekord och arrangemangsförsök

Flest medaljer genom åren – räknat från 1908 – 2014 – har Norge tagit: 118 guld, 113 silver och 101 brons. Sverige ligger 7:a med 53 guld, 42 silver och 55 brons. Sverige tillhör också de 13 nationer som deltagit i alla vinter-OS sedan 1924. Trots att Sverige tillsammans med de nordiska länderna genom Nordiska Spelen varit en viktig föregångare till de olympiska vinterspelen har Sverige aldrig nått ända fram – att arrangera ett vinter-OS. Inte mindre än 11 gånger har Sverige ensamt eller tillsammans med andra arrangörer sökt vinter-OS – från 1964 till 2022 (Stockholm; tillbakadragen ansökan). Hur ska man förstå detta? Jag tror det handlar om en avog inställning från främst statsmakterna – och faktiskt delar av svenska folket. Idrottsrörelsen från RF och nedåt har genomgående haft en positiv attityd. En vinteridrottsnation som Sverige borde ha eller ha haft ett vinter-OS – Norge, som visserligen är en större vinteridrottsnation, har haft 2 vinter-OS – Oslo 1952 och Lillehammer 1994. Men nära var det en gång! År 1988, när vinter-OS 1994 skulle spikas, var Östersund en av de stora favoriterna och i finalomgången ställdes ”stora” Östersund (ca 60 000 innevånare) mot lilleputten Lillehammer (ca 23 000 innevånare). Flertalet trodde på Östersund, men med rösterna 45-39 fick Lillehammer spelen. En skräll! Sen kunde jag själv konstatera att OS i Lillehammer troligen var ett av de bästa genom tiderna – kanske det allra bästa! Nya försök – fem stycken – att arrangera OS har gjorts sedan dess, men på något sätt gick luften ur de svenska ansträngningarna att arrangera OS efter ”nederlaget” vid mötet 1988. Vi hade tveklöst varit värda att arrangera ett vinter-OS. Om vi ska söka igen så gäller det att ”alla är med på tåget”, dvs ett rejäl samverkan mellan stat, kommun, idrottrörelse, marknadsförare och inte minst ”gemene man”.

Fler rekord

• 10 svenska vinterolympier har vunnit Svenska Dagbladets guldmedalj – Per- Erik ”Särna” Hedlund 1928, skidor, Erik ”Kiruna-Lasse” Larsson 1936, skidor, Sixten Jernberg, 1956, skidor, Toini Gustafsson, 1968, skidor, Thomas Wassberg 1980, skidor . Gunde Svan 1984, skidor, Tomas Gustafsson 1988, skridsko, Anja Pärson 2006, alpint, svenska herrstafettlaget 2010 (Daniel Richardsson/Johan Olsson/Anders Södergren/Marcus Hellner) samt svenska damstafettlaget 2014 (Ida Ingmarsdotter/Emma Wikén/Anna Haag/ Charlotte Kalla).
• kostnaden för TV-rättigheter har ökat från 50.000 dollar 1924 till 963.000.000 dollar inför årets OS!!
• Norges Ola Einar Bjørndalen (skidskytte) är världens mest framgångsrika vinterolympier (1998-2014) med 8 guld, 4 silver och 1 brons. På grund av för dåliga resultat är han inte uttagen till årets OS. Nu är det dock klart att han kommer till OS – som assisterande tränare för det Vitryska skidskyttelandslaget. Till saken hör att han är gift med en av landets bästa skidskyttedamer. Bäste svensk är Sixten Jernberg (1956-1964) på 14:e plats med 4 guld, 3 silver och 2 brons.
• 23 dopingfall har uppdagats mellan 1968 och 2014, därav 10 i Sotji.
• 4 svenskar har deltagit i både vinter- och sommar-OS: Sven ”Berka” Bergquist (ishockey 1936/fotboll 1936), Erik Elmsäter (friidrott 3000 m hinder 1948/nordisk kombination 1952), Runald Bäckman (friidrott tiokamp 1976/bob fyrman 1980) och Tommy Johansson (bob fyrman 1984/friidrott 400 m 1984).
• den svensk som deltagit i flest spel är Carl-Erik Eriksson i bob – 1964-1984 och därmed trea av alla vinterolympier.
• vinter-OS äldste deltagare är en svensk – Carl August Kronlund i curling, 58 år gammal. Han är tillika den äldste medaljören genom tiderna.
• Sveriges topp tre när det gäller erövrade medaljer i vinter-OS är Sixten Jernberg (4 guld + 3 silver och 2 brons) – Gunde Svan (4 guld, 1 silver och 1 brons) samt Thomas Wassberg (4 guld). Charlotte Kalla och Marcus Hellner kan under årets OS utmana topptrion!
• antalet grenar har ökat från 16 1924 till 102 i årets (2018) OS. Detta speglar ju också antalet nationer och deltagare: från 16 respektive 258 1924 till 88 respektive 2873 2014, dvs en tiodubbling av deltagarantalet. Det har ju också skett en utjämning könsmässigt genom att kvinnor och män är jämlika i så måtto att praktiskt taget alla grenar är öppna för både män och kvinnor. Så var det sannerligen inte förr!!

Några reflektioner

Jag har som nämnts varit med på plats i större evenemang från fotbolls-VM i England 1966, OS i Grenoble 1968, OS i Munchen 1972, fotbolls-VM 1974 — EM i fotboll i Sverige 1992, OS i Lillehammer 1994, Paralympics i Atlanta 1996 samt OS i Aten 2004 – oräknat EM/VM i bordtennis, VM på skidor, VM i ishockey, Wimbledon/Stockholm Open (domare/åskådare/skrivare)/ Davis Cup, Båstad och fler andra större mästerskap. Om jag jämför OS-turneringarna 1968 och 1972 med senare tiders OS 1994 och 2004 så är det naturligtvis en himmelsvid skillnad. På de förra OS-mästerskapet fanns en helt annan närhet både till de tävlande och media. Jag kunde exempelvis informera ”Berra” (prins Bertil) om Johnny Höglins sensationella vinst på skridskornas 10 000 m före segervissa norrmän, medan prinsen samma dag såg 5-milen uppe i bergen (utan svenska framgångar) samt ta emot och gratulera Toini Gustafsson till skidgulden i själva målfållan 1968. Det gällde även OS i Munchen 1972 – fram till den svarta tisdagen i september då terrorgruppen ”Svarta september” mördade israeliska idrottsmän och tog gisslan innan de själva sköts. Då tog spelen slut för mej och jag åkte hem! Det var som jag ser det en vattendelare för de olympiska spelen överhuvudtaget. Sedan dess har kontrollerna varit minutiösa och avståndet till de tävlande stort. Samtidigt har spelen både kommersialiserats och på olika sätt korrumperats. Visst är det roligt även idag, men det var tveklöst roligare förr!

Av traditionella svenskgrenar som konståkning finns idag praktiskt inget kvar – Vivi-Ann Hultén var den senaste på 30-talet. Samma gäller för skridsko som var stor under perioden 1948–1988, där Åke Seyffarth vann 1948 och Tomas Gustafsson avslutade 1988. Sen dess är skridsko en mer eller mindre död sport för svensk del. Detsamma gäller för backhoppning, där pionjären Jan Boklöv var den siste (?) framgångsrike svensken. Det är speciellt tragiskt rörande skridskor, eftersom OS och VM var gigantiska folkfester – alltid fullsatt – med de brandgula holländarna och norrmännen som pådrivare. På den tiden följde man via radio och TV noggrant de olika åkarnas ”rundetider”. Här har Sverige helt enkelt inte hängt med – framför allt när det gäller byggandet av inomhusarenor. Holländare och norrmän är fortfarande ledande. men med hög konkurrens av övriga världen.

Den svenska paraddisciplinen skidor – på längden och alpint – går i vågor, men är fortfarande ledande när det gäller svenska vintersporter. Curling har också sedan länge varit en pålitlig svenskgren både på herr- och damsidan. Sen i de nya disciplinerna – freestyle och snowboard – hänger vi bra med i världstoppen både på herr- och damsidan. Här kan vi nog vänta oss medaljer fortsättningsvis. I grenar som rodel, bob, shorttrack är vi inte med. Skidskytte har framför allt på damsidan varit en stark svensk disciplin, men just nu befinner vi oss i en generationsväxling och nordisk kombination har vi trots namnet varit svaga i sedan decennier tillbaka. Här kan vi inte förvänta oss framgångar inom en nära framtid. Ishockeyn på herr-och damsidan är också lite upp och ner. Ett av mina stora personliga minnen från OS var som tidigare nämnts i Lillehammer 1994 när vi slog Kanada i finalen. Det var idrott när det var som bäst! Detsamma gäller för OS-guldet för Tre Kronor i Turin 2006. Våra skidstjärnor både på längden och utför samt Tre Kronor står alltid högt i kurs hos svenska folket.

Vad kan vi förvänta oss inför årets OS? Ska jag ta fram några namn så är det framför allt Charlotte Kalla, som visat strålande form och detsamma gäller för Stina Nilsson i sprint. Något av stafettlagen? Kanske någon i freestyle och snowboard kan överraska? Och Frida Hansdotter och André Myhrer i alpint! Det hemvävda hockeylaget på herrsidan kan kanske ta medalj, medan damkronorna får det svårare. Och curlinglagen brukar vara pålitliga. Unga Jennie-Lee Burmansson, 15 år och ledare av världscupen i slopestyle, tillika Sveriges yngste vinterolympier genom tiderna är också ett medaljhopp. Sammantaget: något enstaka guld och några få medaljer i övrigt är min bedömning i nuläget – så här en vecka före OS! Sen är det ju tyvärr så att intresset för OS har för mej falnat på grund av långvarig korruption i de höga maktstrukturerna (IOK, Internationella Skidförbundet m.fl.) samt ständiga dopingavslöjanden. Den värsta är utan tvekan Putins statsfinansierade dopingfusk genom bl.a. byten av urinprov. Man kan nästan travestera Mikael Wiehe i en känd Hoola Bandoolalåt från 70-talet: ” … vem i hela världen kan man lita på …”

Copyright © Anders Östnäs 2018