Idrottsmuseets i Göteborg årsbok 2023 – nytt och nyttigt

Anders Östnäs
Lunds universitet

Idrottsarvet 2023 följer samma mall som tidigare årgångar – Hall of Fame, nya medlemmar, årets som gått, tjejträffar och avslutas med alla invalda 1999–2023 samt gåvor och depositioner. Omfånget är på cirka 130 sidor med rikhaltigt bildmaterial. Redaktör är Cege Berglund och fotoansvarig Hans Elbel. Ett stående inslag är en djuplodande och analytisk artikel av Lennart K. Persson, professor emeritus i historia med särskild fokus på idrott.

Nyinvalda medlemmar i Hall of Fame presenteras: Martin Frändesjö/handboll, Bo Gustafsson /friidrott, gång, Henrik Lundqvist, ishockey, Anna Söderberg, friidrott, Jane Törnqvist, fotboll, Nisse Blomberg, boxning (Ingos legendariske tränare) samt Marika Domanski Lyfors.

Av 2022 års arrangemang kan nämnas besök hos Grunden Bois – klubben med alla med intellektuella funktionshinder – och Guldklubben BK Häcken. Dessa träffar var mycket välbesökta.

Ewa Orrensjö beskriver de populära träffarna med bland annat besök på Emigranternas Hus på Packhusplatsen, om diskoteksbranden i oktober 1998, där 63 personer omkom, föredrag av längdhopparen Erica Johansson, som sedan 2000 fortfarande har svenska rekordet strax under sju meter, Anna White Holmdahl, projektansvarig för Lysekil Women’s Match, segling, Lotta Nibell, VD för Got Event, Göteborgs evenemangs- och arenabolag, samt Malin von Knoop, jiujitsutränare.

Som forskare har naturligtvis Lennart K. Perssons artikel en speciell tyngd. Denna gången handlar den om de svenska fotbollsproffsen och landslaget 1951–1958 under rubriken ”Vi hänger me’”. Författaren är som vanligt synnerligen påläst och hans grävande i källorna är imponerande. Hans tre huvudfrågor var:

• • Hur bedömdes professionella och amatörer av ledningen för Svenska Fobollförbundet (SFF) och pressen?
  • Varför uttogs inte några professionella spelare att ingå i landslaget före 1958?
  • Vilka var SFF-ledningens motiv för att då engagera proffs?

Man ska komma ihåg många såg med skepsis på att spela fotboll och dessutom få betalt. Det gällde även andra sporter som friidrott, där bland annat löparna Gunder Hägg och Arne Andersson diskades för att ha tagit emot pengar för sina insatser.

Vid några få möten mellan professionella och amatörer var det ganska jämnt. Mot slutet av 1950-talet testades proffs i några träningsmatcher med lyckat resultat. Detta ledde till att fem proffs om 22 spelare anmäldes till den svenska truppen. Detta vågar jag påstå la grunden till den svenska VM-succén som slutade med ett silver. Jag sticker ut hakan och menar att om Sverige efter sin 1–0 ledning efter mål av Nisse Liedholm inte hade lagt sig på omotiverat försvar så hade det kunnat bli guld. Nåja, hur som helst, Brasilien hade ett kanonlag och var väl värda segern. Det brasilianska laget laddade för övrigt upp i fagra Hindås, där de blev mäkta populära bland ortsbefolkningen – speciellt traktens flickor.

Några övriga rubriker ut 1923 års bok: Kvinnoidrotten i dess ungdom, Göteborgs karatehistoria, indonesiernas första Sverigebesök för badmintonspel (en utvikning: när jag bevistade OS I München 1972 presenterades badminton som en kommande OS-gren, och då fick jag live se världens kanske genom tiderna bästa badmintonspelare – Hartano – vilken spelare!), gymnastikföreningen Energo, Göteborg centralt i golf, Göteborgs karatehistoria

Copyright © Anders Östnäs 2025