Idrottens socialpsykologi ur psykologins perspektiv

Det är knappast ovanligt att forskare idag motiverar vetenskapliga studier och böcker om idrotts- och motionsutövning genom att hänvisa till den sedan flera år ökande ohälsan (välfärdssjukdomar som diabetes och hjärtinfarkt) och inaktiviteten (ökad fetma) i vårt västerländska samhälle. Denna problematik utgör också en ingång till The Social Psychology of Exercise and Sport av Martin Hagger och Nikos Chatzisarantis (2005). Socialpsykologin, så som författarna bedriver den, studerar mänskligt beteende i sociala kontexter. Med boken vill författarna klargöra faktorer som förklarar motions- eller tränings- och tävlingsbeteenden inom idrotten – och vidare, diskutera förhållandet mellan sådana faktorer. I nio kapitel introduceras och appliceras olika teoretiska ansatser inom socialpsykologin på idrottens motions- och tävlingsfenomen.

Boken har en övergripande ambition. Den ämnar göra socialpsykologin mer relevant och användbar när det gäller att förklara och genomföra vardagliga kroppsliga aktiviteter och idrottsutövanden. Boken skall kunna användas av utbildade praktiker och av yrkes- och föreningsverksamma på idrottens olika fält. Således handlar det om att förbinda akademisk kunskap – här socialpsykologi – och empirisk vardag – här idrottens motions- och tävlingsaktiviteter. The Social Psychology of Exercise and Sport ingår i Open University Press skriftserie Applying Social Psychology. I serien återfinns böcker där socialpsykologin appliceras på ämnen som droganvändning, konsumtion, arbete, kriminalitet och miljö. Ambitionen att på detta sätt försöka förena (abstrakt) teori och (konkret) verklighet är tilltalande. Detta slags bok torde ha en given plats inom de utbildningar av idrottens ledare, administratörer och funktionärer vi har sett byggas upp, inte minst i Sverige och runt om i Europa, under de senaste åren. The Social Psychology of Exercise and Sport är en mycket välskriven, pålitlig och pedagogiskt upplagd bok. Vi presenteras till viss del den klassiska och i hög grad den senaste forskningen på området. Om man går med på utgångspunkterna (mer om dessa framöver) så är också Hagger och Chatzisarantis övertygande i sin presentation av hur man inom idrottsprofessionen med hjälp av socialpsykologisk teoribildning och metodologi skulle kunna undersöka och bidra till att förbättra motionärers och tävlingsidrottares vardag. Men man skall komma ihåg att boken vänder sig till forskare och studenter på examensnivå och på forskarnivå. Det krävs således en förtrogenhet med det akademiska språket i allmänhet och den psykologiska teoribildningen i synnerhet för att boken skall kunna komma till sin rätt.

Hagger och Chatzisarantis påtalar dessutom att behovet av regelbunden fysisk träning och idrottsutövning har ökat i samhället under de senaste åren. Vidare, att man ser en allt tydligare samhällsprofilering mot att komma till rätta med den rådande ohälsan och inaktiviteten. Sambandet mellan regelbunden träning och psykiskt och fysiskt välbefinnande, skriver Hagger och Chatzisarantis, är ett faktum som framhävs i betydligt högre grad idag än bara för några år sedan. Samtidigt har idrottens funktion i samhället förändras i det avseendet att den idag har blivit en betydelsefull underhållningsindustri – idrottens och medias intima förhållande är idag frapperande. Utgångspunkten för Hagger och Chatzisarantis är alltså att socialpsykologin skulle kunna användas för att förklara, förändra och effektivisera såväl utövande som blivande motions- och tävingsidrottares beteenden. Boken är upplagd omkring ett antal konkreta och applicerbara ämnen, snarare än omkring teoretiska vetenskapliga problem som det enligt Hagger och Chatzisarantis är det brukliga när det gäller den här typen av vetenskaplig litteratur. Ett tema utgörs av träningens och hälsans socialpsykologi. Ett annat tema utgörs av motionärens och idrottarens föreställningar om det fysiska självet (eller jaget). Den motionerande och tävlande idrottarens förhållande till ätstörningar, känslotillstånd och humörsvängningar är andra teman. Också grupprocesser inom idrotten är ett naturligt tema i en bok av detta slag. I boken är faktorerna motivation och kognition inom motions- och tävlingsidrotten de centrala. Mot bakgrund av idrottens, under de senaste åren tilltagande, betydelse som underhållningsform via televisionen och andra medier, diskuteras också idrottspublikens aggressioner och våldbeteenden; detta tema framstår dock snarast som ett sidospår i boken.

Många läsare ställer sig säkert frågan om vad socialpsykologi egentligen är för slags vetenskaplig disciplin. Med Johan Asplund kan man säga att socialpsykologin studerar skärningspunkten mellan individ och samhälle. En allmänt förekommande bestämning är också att socialpsykologin studerar förhållandet mellan individen och gruppen. Hagger och Chatzisarantis menar att socialpsykologin är en bred ämnesdisciplin som det inte är helt lätt att få grepp om. Vad de bland annat åsyftar är den inom den akademiska världen i hög grad institutionaliseradetudelningen av socialpsykologin. Denna tudelning faller också tillbaka på de båda leden i termen ”socialpsykologi”, ”social” och ”psykologi”. I grova drag kan tudelningen förklaras på följande sätt: i den ena formen av socialpsykologi är moderdisciplinen psykologi, i den andra är moderdisciplinen sociologi. Den ena formen ger prioritet åt individuella eller psykologiska faktorer i förklaringen av de socialpsykologiska fenomenen, den andra formen ger prioritet åt samhälleliga faktorer. Det finns också andra skillnader mellan de två formerna av socialpsykologi. Den förra är oftast positivistiskt eller naturvetenskapligt inriktad. Den syftar till att verifiera eller falsifiera hypoteser om samband mellan variabler. Och den använder i huvudsak kvantitativa metoder med vilka statistiskt mätbara data samlas in. Den senare är mer teoriutvecklande, och ibland grundad (i empiri). Metoderna är oftast kvalitativa. Denna form av socialpsykologi undersöker forskningsfrågor om strukturen hos och effekten av personliga erfarenheter, upplevelser och meningar. Fokus kan ligga på språkets, ideologins, kulturens eller den materiella, sociala och fysiska miljöns relation till livserfarenheten. Därvidlag är relationerna mellan deltagare eller aktörer i olika kontexter av särskilt intresse.

Hagger och Chatzisarantis analytiska fokus utgörs av den idrottande och fysiskt aktive individen. När det gäller att förklara individens beteenden betraktar de faktorer som ålder, socioekonomisk status, etnisk och kulturell tillhörighet som sekundära i förhållande till faktorer som personlighet, attributioner, känslotillstånd, förväntningar, motiv osv. Den form av socialpsykologi som The Social Psychology of Exercise and Sport bedriver hör sålunda hemma i den psykologiska socialpsykologin. Denna form av socialpsykologi är också den klart dominerande om man ser till den producerade socialpsykologiska litteraturen på ämnesområdet fysisk aktivitet och idrottsutövande, i synnerhet när det gäller att applicera socialpsykologisk forskning på tränings- och tävlingssituationer. Denna sak, menar författarna, är också en av anledningarna till att den sociologiska socialpsykologin inte ges så stort utrymme i boken. Hagger och Chatzisarantis skriver vidare att den sociologiska socialpsykologin bör respekteras och dessutom utnyttjas i betydligt högre grad än man gör idag. Därvidlag vill de uppenbarligen inte bidra till ofta förekommande vetenskapsteoretiska (och vetenskapsideologiska) ställningskrig – så som den mellan positivistiska och hermeneutiska vetenskapsideal eller den gällande den vetenskapliga statusen på kvantitativ och kvalitativ forskning. Den sociologiska socialpsykologin introduceras också på ett par ställen i boken, som i avsnitten om idrottspublikens kollektiva beteenden och huliganism. Här används teorier som sociala representationer, med rötter i den franska funktionalistiska och positivistiskt inriktade socialpsykologin (Comte, Durkheim och Mauss), stereotypier och kollektiva handlingar. Dessa introduktioner faller alltså inte inom ramen för bokens huvudspår, de utvecklar och nyanserar heller inte de utgångspunkter som boken har.

The Social Psychology of Exercise and Sport är upplagd i två delar. I bokens första del redogör författarna för hur socialpsykologin kan bidra till att förklara och förändra individers tränings- och motionsbeteenden. I det första kapitlet presenteras dagsaktuell forskning som berör sambandet mellan fysisk aktivitet och träning å ena sidan och fysisk och psykisk hälsa å andra sidan. Det andra kapitlet handlar om hur (social-)kognitiva teorier kan bidra till att förklara träningsbeteenden. De två nästföljande kapitlen är mer praktiska. Det ena föreslår hur olika teorier kan användas i syfte att ”översätta” individers intentioner och motivationer till ett faktiskt träningsbeteende. Det andra fäster blicken på funktionen hos det så kallade ”fysiska självet” (eller ”fysiska jaget”) när det gäller att förklara individers träningsbeteende – särskilt intressant är avsnitten om hur idrottare och motionärer kan utveckla förvrängda själv- och kroppsuppfattningar. Om jag har förstått Hagger och Chatzisarantis rätt så är tanken med upplägget att man som läsare först, i de första kapitlen, skall få ett slags grepp om den socialpsykologiska teorins förhållande till individens hälsa och motionsutövande; och att man sedan, i de efterföljande kapitlen, skall få en överblick över hur teorierna kan implementeras och användas för att intervenera i motionärers idrottsmiljöer och idrottsliv. (Vad jag emellertid inte riktigt hänger med på är deras resonemang om hur interventionerna kan iscensättas i syfte att förändra beteendet hos en större population, men mer om denna problematik längre fram.)

Bokens andra del handlar om idrottares tävlingsbeteenden. Här ges en översikt över olika nyckelproblem som den tävlingsidrottsrelaterade beteendeforskningen har ägnats åt under de senaste åren. Kapitlen presenterar socialpsykologiska och psykologiska infallsvinklar på tävlingsidrottares motivation, känsloliv, som faktorer som berör stress och ångest i anslutning till träningar och tävlingar. Grupprocesser behandlas utförligt i ett kapitel, särskilt teorin om social påverkan när det gäller att förklara idrottsprestationer – ett klassisk socialpsykologiskt spår. Idrottspublikens beteende behandlas också i ett för delen avslutande kapitel, då med särskilt fokus på aggressioner och våld i anslutning till idrott. Linjen i den andra delen går liksom i den första från en teoretisk till en mer praktisk och tillämpbar socialpsykologi: först introduceras teorier och faktorer som förklarar tävlingsidrottares prestationer, därnäst identifieras och rangordnas ett antal faktorer som är av betydelse för desamma, och slutligen föreslås ett antal strategier som kan användas av sportpsykologer och idrottsledare i syfte att förbättra sina adepters tränings- respektive tävlingsinsatser.

I det avslutande kapitlet sammanför Hagger och Chatzisarantis konklusionerna från motionsidrottens respektive tävlingsidrottens forskningsområden, dvs. de som presenterats i respektive del av boken. Med kapitlet vill de motverka den inom den beteendeinriktade idrottsforskningen vanliga uppfattningen om att det skulle handla om två vitt skilda forskningsområden. Hagger och Chatzisarantis hävdar snarare att forskningsområdena potentiellt sett skulle kunna befrukta varandra. Områdena uppvisar såväl skillnader som likheter om man ser till tematik, teorier och metod. Båda områdenas centrala problematik utgörs av individens motivation och intention. Och båda områdena avser frambringa kunskaper i form av förutsägelser av beteenden, exempelvis konsekvenser av olika affekter och sociala influenser. Metoderna är i hög grad desamma – tvärsnittsstudier, longitudinella studier, laboratorieexperiment och även kvalitativa metoder används inom båda områdena. Samtidigt, menar de, vilket jag menar är bland det intressantaste i boken, finns det en inneboende och potentiell konflikt mellan å ena sidan tävlingens och å den andra sidan motionens och den fysiska aktivitetens betydelse ur hälsosynpunkt.

Bokens socialpsykologi följer alltså det psykologiska hjulspåret. Teorierna som används fokuserar i huvudsak individuella aspekter av hälso- och tävlingsbeteenden. Faktorerna som diskuteras utgörs i huvudsak av faktorer som kognition, motivation, behov. Sociala och kulturella faktorer betraktas konsekvent som sekundära. Detta behöver visserligen inte vara ett problem i sig. Men med tanke på att boken har en ambition att förklara och bidra till lösningar av en problematik som både identifierats och presenterats som ett samhällsproblem (ett problem på en samhällsnivå) – den ökande ohälsan och inaktiviteten i samhället – så blir konsekvenserna av denna prioritering inte särskilt tillfredsställande. Då förbindelser mellan den individuella och den samhälleliga nivån i hög grad lyser med sin frånvaro kvarstår frågan om hur boken (mer än i en begränsad mening) kan klargöra för oss läsare hur man kan komma till rätta med detta inledningsvis presenterade problem. Av detta följer också att förhållandet mellan individen och samhället på sätt och vis tenderar att falla bort; eller i alla händelser att förhållandet är diffust i boken.

Om man ser till ämnets art skulle man kunna säga som så att länken mellan samhällsnivån och individnivån innehåller allt för mycket som boken underlåter att föra på tal och analysera. Under läsningens gång funderar jag således över frågor som, enkelt uttryckt: ”För vem skulle denna socialpsykologiska praktik egentligen vara lämplig och för vem skulle den då inte vara det?”, eller ”Under vilka sociala betingelser skulle intervensionen vara lämplig respektive inte vara det?”. För att anföra ett aktuellt svenskt exempel. I Lars-Magnus Engströms (1999/2004) studieIdrotten som social markör återfinns en typ av vetenskapligt och statistiskt sett belagt resonemang som kan vara av stor vikt för förklaringen av individers motivation när det gäller idrottsutövande. Engström ställer frågan om för vem det aktuella utbudet av motions- och idrottsaktiviteter som ett samhälle tillhandahåller lämpar sig. Han visar vidare att utbudet i Sverige vid slutet av 1990-talet och början av 2000-talet till största delen sammanfaller med de typer av idrottsaktiviteter som välutbildade medelklassindivider är benägna att ägna sig åt. Slutsatsen som man i detta sammanhang skulle kunna dra är således att en socialpsykologisk praktik i form av en intevention antagligen inte skulle ha en tillfredsställande effekt annat än på speciella grupper i samhället, och antagligen inte fungera för dem som skulle ”behöva det mest”. Detta slags nyanseringar saknar jag i The Social Psychology of Exercise and Sport. Enligt mitt sätt att se på saken så är det inte särskilt tillfredsställande att författarna inte i högre grad än de nu gör utnyttjar båda formerna av socialpsykologi. Det skulle idrottsvetenskapen vinna på. Hagger och Chatzisarantis påtalar dessutom själva på något ställe i boken att den psykologiska socialpsykologiska idrottsvetenskapen skulle berikas av att resultat och teorier från samhälleliga perspektiv fördes in i analysen av idrottens beteendemässiga fenomen. Man undrar således varför de då inte gör detta, eller åtminstone begränsar sina anspråk. De kanske inte avsiktliga konsekvenserna av denna avsaknad blir då att Hagger och Chatzisaranti, istället för att ta tillvara på de båda formernas kompletterande förklaringspotentialer, snarare bekräftar den föreliggande splittringen av socialpsykologin.

En fråga man kan ställa sig är förvisso huruvida denna splittring mellan de två typerna av socialpsykologi skulle kunna, eller om den ens bör, överbryggas? Ett entydigt svar på den frågan är alltför svår att ge i detta sammanhang. Men för mig så är det allt annat än oväsentligt att etablera och utnyttja förbindelser mellan dem, i alla fall om man (socialpsykologiskt) vill ta den inledningsvis presenterade problematiken på allvar. Jag skall heller inte underlåta att nämna att också en stor del av den sociologiska socialpsykologin ofta tenderar att vara reduktionistisk, när denna ger prioritet åt samhälleliga faktorer på bekostnad av psykologiska faktorer. Detta är alltså inte platsen för en sammansatt vetenskaplig diskussion. Men samtidigt kan jag inte låta bli att till viss del ställa mig tvivlande till de slags socialpsykologier som underlåter att ta fasta på och verkligen vara intresserade av att undersöka förhållandet mellan individ och samhälle utan istället tenderar att förbise det.