Ytligt och basalt om idrottens affärer

Den här boken kommer att bli efterfrågad av sportjournalister och journaliststudenter som riktar in sig på sport, hävdas det på dess baksida. Min fråga till det uttalandet blir, varför? Det är en amerikansk bok. Det betyder att mycket handlar om sporten i USA, som har en ganska speciell uppbyggnad, men det är inte där problemet ligger. Boken går även in lite grand på internationell idrott. Min fråga kvarstår likväl. Varför skulle den här boken bli efterfrågad? Anledningen till min kritiska fråga framgår tydligt i det följande.

Boken handlar om hur idrotten är uppbyggd ekonomiskt och strukturellt. Författaren koncentrerar sig inledningsvis på hur de olika ligorna i USA finansieras och vilka organisationer som står bakom ligorna. Här är det framförallt siffror som presenteras, hur många dollar som omsätts inom idrottsrörelsen. Därefter går han in på internationell idrott och börjar med att beklaga sig över att intresset i USA är svalt för internationell idrott. Här känns en av hans kommentarer något förlegad. Han menar att det är först på senare år som man internationellt har diskuterat professionalism och att det inte bara är amatörer som slåss för äran som är med och tävlar i den internationella idrotten och kanske främst OS. Ja, den diskussionen finns fortfarande idag, men är knappast ny och kommentaren känns 2009 förlegad. De flesta är nog överens om att professionalismen är utbredd inom idrotten. När han ska beskriva internationell idrott tar han IOC och OS som de första exemplen och förklarar IOC:s historia och hur organisationen är uppbyggd. Den är tunn och bara det mest basala finns med. Men även efter detta kapitel frågar jag mig. Vem ska efterfråga denna bok?

Det finns ingen presentation av författaren Mark Conrad och det saknar man verkligen, det skulle vara intressant att få reda på vem han är och varför han anser att alla sportjournalister måste läsa denna bok. Är han själv eller har han varit sportjournalist? Min känsla är istället att det här är en man som arbetar inne i idrottsorganisationer, kanske som agent eller klubbdirektör och tycker att journalister ska läsa detta för att skriva om detta. Den journalistiska kompetens författaren verkar ha är däremot svag. Om en sportjournalist ska skriva en artikel som behandlar ekonomin inom idrottens olika organisationer, eller om strukturerna inom dem, behöver man läsa in sig på området. Men då skulle jag inte välja att läsa den här boken, utan istället dokument och böcker som behandlar just den organisationen som man ska skriva om och som går in djupare på just de delarna. Den här boken är i sammanhanget alltför tunn och ytlig.

Han skriver att det viktigaste sporteventet för en medieorganisation är OS. Det behöver man inte ens vara intresserad av idrott för att förstå.

Min nästa fråga är: Är amerikaner extremt okunniga om internationell idrott eller underskattar författaren sin primära målgrupp? Följande står att läsa (fritt översatt): ”OS hålls i olika städer varje gång, därför planeras OS av olika organisationer. Organisationen kallas för den Olympiska organisationskommittén”.  Det måste väl ändå vara sådant som alla sportjournalister har vetskap om?Efter att OS har fått ett litet kapitel går Conrad vidare till den internationella idrottens olika förbund och beskriver dem på ungefär en halv sida var.

Därefter följer ett avsnitt om vad det brukar stå i olika kontrakt, både kontrakt med olika individuella idrottare, med lag, och kontrakt med tränare. Allting beskrivs dock så pass ytligt att jag inte skulle förlita mig på den information som kommer fram. Det krävs ett ordentligt grävarbete som komplement till den bristfälliga information som boken erbjuder.

När jag kommer fram till kapitlet som handlar om agenter, då undrar jag åter om det inte är så att författaren kanske rent av är agent eller har varit det. I kapitlet om agenter börjar han nämligen med att berätta att agenter är några av de mest missförstådda inom idrottsorganisationer och att många tror att de är lycksökare och giriga. Han förklarar att den bilden förmedlats genom bland annat filmen Jerry Mcguire med Tom Cruise i huvudrollen, men att det bara är några få som är giriga, de tillhör undantagen. Han kanske har rätt, men varför börjar han plötsligt att dryfta sina egna åsikter och uppfattningar, varför beskriver han inte bara objektivt vad en agent gör etc.? Känslan av att han kommer inifrån och vill att journalister ska läsa boken och skriva om hans ämnen utifrån hans texter kvarstår när jag kommer fram till kapitlet om doping. Där beskriver han hur hårt man arbetar mot doping i USA, och även har gjort så under lång tid, bland annat inom baseball. Det här är ingen objektiv text, det är ren PR.

Äntligen, tänker jag så när jag kommer fram till det sista kapitlet som heter ”Traditional and new media in sports”, här kan det eventuellt bli något intressant. Men det enda som händer är att författaren rabblar upp vad olika kontrakt mellan idrottsevent och medieorganisationer har gått ut på etc. Han skriver att det viktigaste sporteventet för en medieorganisation är OS. Det behöver man inte ens vara intresserad av idrott för att förstå.

Boken kom ut första gången 2006, och har tryckts upp på nytt under 2009. Varför har man då inte utvecklat det sista kapitlet mer så att det läggs större vikt vid de senaste åren?

Det blev en väldigt kritisk recension. Kanske kan det bero på att man har satsat på fel målgrupp. Journalister eller studenter som studerar journalistik behöver inte den här boken, därtill är den för ytlig. Ett ytterligare problem är att författaren skriver på ett sådant sätt att läsaren hela tiden sitter och undrar vad hans baktanke är.

Det är inte lätt att veta vem man ska rekommendera den här boken till. Det hade nog varit bättre att inte trycka en ny upplaga av den.