BLANDA FÖLJANDE INGREDIENSER i en shaker: girighet, svek, begär, revansch, pengar, sprit och sex. Skaka en stund, häll upp och smaka av. Först förnimmer du något som påminner om gammeldags kiosklitteratur, eller nutida såpopera. Men efter ett tag kan du märka ytterligare nyanser som ger den jolmiga drinken en något mer angenäm smak. Ta en ny drink och det smakar betydligt bättre, och vid den tredje börjar du bli på riktigt gott humör.
Ungefär så känner jag mig efter de första kapitlen av David Thomas Foul play, som skildrar några uppmärksammade rättegångar i England under åren 2001-03 kring mutor och uppgjorda fotbollsmatcher. Med sin pang-på-rödbetan-stil tar Thomas snabbt ett fast grepp kring begivenheterna – det är medryckande, tempot är högt och det är svårt att värja sig. Samtidigt ringer en varningsklocka i bakgrunden. Men den hörs knappt.
Dramat har sin upprinnelse i mötet mellan Liverpools dåvarande målvakt Bruce Grobbelaar och affärsmannen Chris Vincent. Av en slump korsas deras vägar, och snart uppstår en djup kamratskap dem emellan. Inte minst det faktum att de båda har sitt ursprung i det gamla Rhodesia och erfarenheter som soldater från inbördeskriget stärker deras samhörighetskänsla och vänskap.
Med samma aptit på livets goda inleder de ett äventyr med täta resor mellan England och Zimbabwe där hemliga möten, sprit, fester och amorösa eskapader är givna inslag på agendan. Pengarna flödar, och det är under denna hektiska period som Vincent gradvis blir varse Grobbelaars inblandning i mutor och uppgjorda fotbollsmatcher.
Deras gemensamma investering i ett exklusivt safariläger blir början till slutet på festen. Grobbelaar, som övertalats av Vincent att skjuta till betydande summor i projektet, kan bara se på hur det går utför i takt med att Vincent misslyckas finna ytterligare investorer. Projektet havererar, liksom vänskapen mellan de båda.
En skuldsatt Chris Vincent vänder sig därefter gång på gång till Grobbelaar för att få ytterligare hjälp, men utan resultat. Bitterheten växer hos Vincent, som är oförmögen att se sin egen del i misslyckandet. Tanken på hämnd blir hans tröst, och den skall han uppnå genom att dra Grobbelaars namn i smutsen.
Han kontaktar The Sun, och efter en period med arrangerade möten, dolda kameror, lögner och dubbelspel, briserar bomben den 9 november 1994. The Suns löpsedlar skriker ut sitt budskap: ”World Exclusive: Grobbelaar Took Bribes To Fix Games”.
The Suns artiklar möts av stor bestörtning. Uppgjorda matcher? I England? Och dessutom Bruce Grobbelaar – en av de största personligheterna i engelska ligan, och likställd med Gud Fader själv av fansen i Liverpool. Polisutredningar tar fart, och efterhand väcks åtal mot Grobbelaar. Även John Fashanu (fruktad spelare i Wimbledon och engelsk landslagsman), Hans Segers (f.d. målvakt i Wimbledon) samt den malaysiske affärsmannen Heng Suam Ling återfinns bland de åtalade. Samtliga fyra misstänks för att ha försökt påverka resultaten i engelska ligamatcher, och Grobbelaar åtalas dessutom för mutbrott.
Första rättegången gav dock inget resultat, och vid andra rättegången friades samtliga åtalade och mutmisstankarna mot Grobbelaars lades ner. Den ekonomiskt ansatte Grobbelaar stämde senare The Sun för förtal, och tilldömdes en ersättning på drygt 85 000 pund. Ett skadestånd som senare, i en ny dom, reducerades till futtiga ett pund. Därefter har det varit tyst, och hela affären tycks ha runnit ut i sanden.
Trots domarna förblir David Thomas övertygad om Grobbelaars skuld. Redan i bokens inledning radar han upp sina aningen knappa argument: ”För det första: jag har alltid varit övertygad om han var korrupt, oavsett juryns domar. För det andra: för att jag har tillgång till information som antingen inte blev tillgänglig för juryn, eller som kommit i ljuset först efter rättegångarna. För det tredje: därför att några av de mest etablerade juristerna på brittiska öarna håller med mig.” [min översättn.]
Överlag är Thomas perspektiv ytterst snävt, och ibland får man en känsla av att han snärjts in i Vincents tankevärld och tappat distansen till sitt eget material. Han förnekar dock inte sin relation till Vincent, som pendlar mellan en ren affärsuppgörelse och djupt personligt engagemang (i perioder är han så engagerad i Vincents angelägenheter att det är på väg att kosta honom hans äktenskap). Och ändå, trots sina erfarenheter av Chris Vincents förmåga att dupera sin omgivning, tvekar han inte att bygga sin berättelse på dennes utsagor.
Så vad är då Foul play för slags bok? Ja, egentligen är den två böcker på samma gång. Den ena är en protokollartad redovisning av vad som hände under rättegångarna: själva åtalet, bevisföringen, vem som säger vad, juryns diskussioner, de åtalades beteenden, de slutliga domarna etc. Den andra är en klibbig kvällstidningshistoria om två tragiska män, fullständigt förblindade av sina egna högtflygande planer och sitt vilda leverne.
I början är det förvisso lätt att bli bländad av alla målande beskrivningar och många detaljer i Foul play. Thomas ger liksom ett intryck av att veta vad han snackar om, även om det slinker igenom en och annan groda – t.ex. presenteras Glenn Hysén som ”den danske landslagsmannen”. Men ändå tappar jag rätt snart intresset, och den där drinkens fadda smak gör sig åter påmind. Storyn är helt enkelt för hårt vinklad och blir efterhand ganska förutsägbar. Det är synd, därför att frågan om Grobbelaars skuld och mutbrottens omfattning är naturligtvis intressant. Men en Thomas som iklär sig rollen som extra åklagare, och som fullständigt ensidigt ältar den ena anklagelsen efter den andra, har jag definitivt inget förtroende för.
En annan form, mer balans och David Thomas hade kanske lyckats. Nu blir det mest kattskit av det hela.
Mickael Möller är frilansjournalist, skribent på Himmelriket och student på kursen Fotbollen i samhället.
