Ny forskningsmetod introduceras

”Syftet med forskning är att öka kunskap. Den här boken presenterar en typ av forskningsdesign för forskare och praktiker inom idrott och träning som uppfyller det syftet: single-case designen.” Dessa rader inleder första kapitlet i boken Single-Case Research Methods in Sport and Exercise Psychology av Barker, McCarthy, Jones och Moran. Inga stora ord men ord som likväl är värda att ta in och fundera på.

Generellt förlitar sig forskare (och därmed praktiker på fältet som lutar sig mot forskningen) mycket på traditionella designer där gruppen och medelvärdet spelar huvudrollen. Individen får, på sin höjd, spela en mycket perifer biroll. Avvikelse från normen/gruppen tolkas som brus och mätfel som bör elimineras. Kvantitet och antal personer är centralt i dessa traditionella grupp-designer. Det finns dock forskningsfrågor som bättre, eller i alla fall komplementärt, besvaras av andra typer av designer där den enskilda individen står i strålkastarljuset och inte behandlas som brus och mätfel. Istället för att dra slutsatser baserat på många individer och grupp-trender vid ett tillfälle vill man här undersöka en entitet (én idrottare eller étt lag) över tid eller över flera situationer.

Varför är då dessa single-case designer användbara? En anledning till att single-case utgör ett värdefullt inslag i en idrottsforskares repertoar, enligt författarna till boken ifråga, är att många tränare och praktiker på fältet är i ständigt behov av att identifiera interventioner som har riktade effekter för vissa individer gällande att förbättra prestation och hälsa. Denna mer nyanserade kunskap är guld värd på fältet men sällan erbjuden i de studier som använder traditionella designer som drar slutsatser om generella effekter på gruppnivå. De individuella skillnader i effekter som lätt maskeras och göms undan i traditionella designer kan vara den förfinade detalj som utgör skillnaden på silver och guld på fältet. Interventioner kan uppvisa högst blygsamma effekter på gruppnivå, men för vissa individer i vissa situationer kan en intervention ha avsevärd effekt, dvs det finns  modererande variabler.

Single-case designen kan således sägas utgöra en mer förfinad/fördjupad analysnivå under den mer generella gruppnivån, som svarar på för vilka, och när, effekter är starkare eller svagare. Argumenten för idrottsforskare att undersöka hur väl tekniker och strategier håller på individnivå är därmed många och goda. Inte minst för tillämpade idrottsforskare, som står med ett ben i idrottsmyllan och ett i akademin, framstår single-case designen som ett särskilt spännande och lämpligt val.

Jag tror även att forskningsområdet kring idrotts- och hälsopsykologi (sport and exercise psychology), åt vilken boken tydligt är riktad, har mycket att vinna på att ta in fler välgjorda studier med single-case design.

En anledning till att så få studier med denna single-case design ändå publicerats kan vara att kunskapen kring hur man sätter upp designer gällande ett fall och sedan analyserar data (bortom beskrivande statistik) varit sparsam. Även om denna kunskap inte är ny, vilket framgår i boken, så har sannolikt ytterst få metodkurser i idrottsvetenskapliga ämnen lagt fokus på single-case designer. Kunskapen har därför inte varit särskilt spridd bland studenter och blivande idrottsforskare och praktiker på fältet. Kanske kan boken av Barker och kollegor bidra till att denna brist något rättas till.

För boken är en välkommen nyhet, även för inbitna hardcore-statistiker och kvant-beivrare som undertecknad. Den är välskriven och tydlig men tar ändå ut svängarna så pass mycket att det sannolikt kittlar även erfarna forskare. Innehållet i boken är bland annat: historia och filosofi gällande single-case design inom idrott och träning (exercise), generella procedurer i single-case forskning, att mäta beteende inom idrott och träning, olika typer av single-case designer,  samt att analysera data i single case forskning.

Författarna lägger stor vikt vid att lägga fram argument för behovet av single-case designen, dvs varför den behövs och vad den är bra för. Man lägger även en stor portion av bokens 180 sidor exklusive referenser på att tydligt gå till roten med och beskriva single-case-designens fundamentala och centrala delar. Man håller sig dock inte enbart till enklare och mer klassiska så kallade A-B designer, t ex när en idrottare mäts på en variabel över flera tillfällen innan en intervention börjar (baseline-period) och sedan under interventionen för att analysera eventuell förändring. Man går även igenom A-B-A designer (så kallade withdrawal designer) där man även återgår till en baseline utan intervention efter interventionsperioden för att se om effekten var på grund av själva interventionen och A-B-A-B designer där flera baselineperioder varvas med flera interventionsperioder. Man går även vidare och demonstrerar hur designer som fokuserar på mer än en variabel eller en person samtidigt (multiple baseline design) fungerar. Kanske vill man som forskare eller tränare utvärdera effekten av en viss teknik eller intervention på flera psykologiska variabler samtidigt (självförtroende, anspänning och fokus) hos en person eller undersöka om effekten av en intervention är samma över flera olika individer i ett lag eller trupp.

Som forskare läste jag dessa kapitel med stort intresse, men kände hela tiden att en central och nödvändig pusselbit saknades: hur analyserar man och presenterar data i dessa designer på bästa sätt. Efter mycket tassande (dock mycket spännande tassande) runt nyckelfrågan i kapitlen innan fick jag i näst sista kapitlet min kunskapstörst stillad, dock då på ett helt tillfredställande sätt. Och ja, det går helt tydligt att göra mycket mer i analysväg av data från endast en individ eller ett lag över flera tillfällen än att bara redovisa beskrivande siffror. Man kan räkna även på enskilda individers effekter.

Beskrivningen av de olika typerna av single-case designer förtydligas även via de många praktiska exempel på resultat från idrotten som ges i boken.

Jag tror definitivt praktiker på fältet, t ex tränare, behöver den typ av mer skräddarsydd och individriktad kunskap som single-case designer kan medföra. Jag tror även att forskningsområdet kring idrotts- och hälsopsykologi (sport and exercise psychology), åt vilken boken tydligt är riktad, har mycket att vinna på att ta in fler välgjorda studier med single-case design. För att detta ska ske krävs dock att fler studier görs och framförallt analyseras och skrivs ihop på ett bra sätt för att de ska ha en chans att bli publicerade, bidra till fältet och få spridning. För detta ändamål tror jag boken kan bli en viktig resurs, om den marknadsförs och får fäste i den annars tämligen konservativa akademiska idrottsvetenskapliga metod-världen på universitet och högskolor. Är metodlärare (som undertecknad) på idrottsvetenskapliga kurser redo att byta ut en del av det mer traditionella innehållet till förmån för single-case designer? Tiden får utvisa. Även om jag är skeptiskt optimistisk så tror jag att det framförallt hade varit ett välkommet och matnyttigt inslag för den majoritet av våra studenter som i framtiden kommer att jobba på fältet som tränare, sjukgymnaster, fysiologer eller idrottspsykologiska rådgivare. Dessutom, de få som väljer forskarvägen kanske t.o.m. kunde lockas att skriva avhandlingar där fokus faktiskt ligger på skräddarsydda interventioners effekter på enskilda individer inom idrott och hälsa. Vem vet.

© Magnus Lindwall 2011.