Physical education – den sociala konstruktionen av ett skolämne

Håkan Larsson
Gymnastik- och idrottshögskolan GIH, Stockholm

[…] the act of naming is not simple, straightforward nor obvious matter. On the contrary, it is a profoundly political act which projects a definition of the subject and its aims, content and pedagogy […]. Some physical educators, to be sure, have had a difficult time accepting this point, that such battles are not episodes of abnormal chaos punctuating a normal state of calm tranquility and consensus, but are instead a common and entirely healthy feature of social life.

På detta sätt inledde den skotske idrottspedagogen David Kirk det avslutande kapitlet i boken Defining Physical Education. The Social Construction of a School Subject in Postwar Britain från 1992. Tjugo år efteråt väljer det välrenommerade bokförlaget Routledge att ge ut boken igen inom ramen för bokserien Routledge Revivals. Boken skrevs i efterdyningarna av en häftig offentlig debatt om skolämnet physical education i samband med de brittiska allmänna valen 1987. Så här beskriver Kirk debatten i bokens inledande kapitel:

For physical educators used to thinking of themselves as ’survivors in a marginal role’, the events of the second half of the 1980s will have come as an unexpected and rather unpleasant surprise. Suddenly, or so it seemed, school physical education had become news-worthy, catapulted on to the front of the pages of the tabloid press and publicly scrutinized by a prime-time current affairs programme. Sadly for the physical education profession, this media attention was not overdue recognition of teachers’ work. Rather than achieving instant stardom as unsung heroes, physical educators suffered instead the ignominy of notoriety. According to some very prominent and powerful critics, they had not been doing their jobs at all well. The reasons for this were not so much incompetence, the critics claimed, but were more to do with misguided idealism, so misguided that it risked undermining the entire structure of British sport and in turn damaging the morale of the British people. (s. 1)

I stor utsträckning handlade debatten således om definitionen av skolämnet physical education – vad är det för något? Vad ska det vara bra till? Även om skolämnet idrott och hälsa inte i samma utsträckning använts som slagträ i valdebatten i Sverige, finns det vissa likheter mellan svenska förhållanden och situationen i Storbritannien avseende detta ämne. Jag återkommer till jämförelsen med idrott och hälsa i Sverige mot slutet av recensionen. Först ska jag belysa framväxten av physical education i efterkrigstidens Storbritannien.

Debatten kring physical education under 1980-talet handlade i stor utsträckning om vilken roll ämnet skulle spela för utvecklingen av den brittiska elitidrotten. Som svar på idén att skolidrotten borde bli mindre tävlingsinriktad, ska en talesman för Labourpartiet ha sagt: ”I have never heard such nonsense” (s. 3). Bland idrottslärare möttes kritiken av reaktioner som förvirring, klentrogenhet, frustration och trots.

A number of teachers pointed out in letters to the press that competitiveness in sport had got out of hand, and that sport encouraged undesirable behaviour among pupils, parents and coaches, with ’schoolteachers, and more often, parents mindlessly bellowing at the touchlines until they are voiceless and crimson in the face because losing is the end of the world’. One teacher pointed out that teachers were quickly blamed for the failures of international sports performers, but rarely ever congratulated when teams were successful. Other suggested that the obsession with winning was simply irrelevant to school physical education, and that boys and girls of all abilities deserved the teahcer’s attention, not just the talented few. (s. 6)

Men hur kunde då ämnet och dess lärare hamna i detta blåsväder? För att belysa denna fråga intar David Kirk ett utbildningshistoriskt perspektiv inspirerat av forskare som Ivor Goodson och Michael Young. Centralt inom ramen för detta perspektiv är dels ett kritiskt (eller konfliktorienterat perspektiv – som kommer till uttryck i det inledande citatet ovan), dels ett samhällsvetenskapligt perspektiv, där skolämnet sätts in i sitt historiska och samhälleliga sammanhang. Med hänvisning till Young framhåller Kirk att ”[s]ubjects are not rationally agreed bodies of established, neutral facts and ideas, but instead reflect the values and culture of, and disproportionately advantage, the people who create and perpetuate them” (s. 19). Skolämnen blir till i en kamp mellan olika sociala gruppers intressen. Vidare måste förändringsprocesser förstås i sitt samhälleliga sammanhang. ”By understanding how physical education has changed, and how these changes articulate with broader movements in society, we will be in a better position to pursue our contemporary projects with a greater chance of success” (s. 19). Förändringar inom physical education går alltså hand i hand med mer övergripande samhällsförändringar. Detta är för övrigt ett perspektiv som märks tydligt även i Kirks senaste bok, Physical Education Futures, som jag recenserade här på idrottsforum.org förra året. För att förstå utformningen av physical education, och för att förstå det blåsväder som ämnet och dess lärare hamnade i under 1980-talets andra hälft, nystar Kirk i ett antal trådar som började vävas samman åren efter det andra världskriget. Lite förenklat kan man säga att det är tre trådar som vävs samman i ett specifikt historiskt och samhälleligt sammanhang. Trådarna utgörs av gymnastik, bollspel och hälsorelaterad fysisk aktivitet – och det sociala sammanhanget utgörs av efterkrigstidens starka ekonomiska, men samtidigt starkt socialt konfliktartade, samhällssituation.

I kapitlet ”Politics, Culture and Education in Postwar Britain” skissar Kirk efterkrigstidens brittiska samhälle. På ytan präglades det politiska livet av konsensus, ett relativt samförstånd mellan de två traditionellt sett starka partierna, Labour (arbetarpartiet) och Tory (det konservativa partiet). Detta samförstånd kring politiska grundfrågor löpte parallellt med stark ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten förde med sig bättre levnadsvillkor för den brittiska arbetarklassen, men Kirk noterar att politiken förutsatte att människor främst ville ha det bättre ställt materiellt sett. I mångt och mycket kom sociala klyftor mellan olika grupper i samhället att leva vidare. Med den starka ekonomiska tillväxten följde, liksom i Sverige, en ökad frihet för kvinnor (vilket bland annat innebar att antalet skilsmässor ökade lavinartat under perioden), och tillika att kategorin ”ungdomar” uppstod; unga människor som kom att se sig själva som en unik grupp av individer, med specifika intressen och behov i samhället. Som i många andra länder kom ungdomar att förknippas med problem: ”ungdomsproblemet”. Och liksom i andra länder sågs idrotten som en sorts medicin mot ungdomsbrottslighet.

Tillkomsten av ungdomar som kategori är även kopplad till framväxten av gymnasieutbildning för alla. Fram till tiden för det andra världskriget var gymnasieutbildning tillgänglig endast för samhällets privilegierade grupper, men mellan åren 1945 och 1957 kom denna utbildning hastigt att byggas ut för ungdomar från alla samhällsgrupper. Från början var det tänkt att den nya utbildningen skulle bli tredelad, med läroverk (grammar school), realskola (modern school) och yrkesskola (technical school), vilka skulle åtnjuta samma anseende. Endast realskolorna (för 11-15-åringar) och läroverken (för 11-18-åringar) kom dock att realiseras, och endast studier vid läroverken gjorde eleverna behöriga för universitetsstudier. Hur som helst fick utbyggnaden av gymnasieskolan mycket stor betydelse för utformningen av physical education under de följande årtiondena.

Kirk framhåller tre idéer som fick särskild betydelse för synen på physical education under 1950-, 60- och 70-talen:

1. Idén om jämlikhet: ”Sport [särskilt team games; min anm.] was portrayed as a ’language’ that people of all social classes and nationalities could ’speak’, as a ’common denominator’ between political and cultural divisions” (s. 50).
2. Idén om ett konfliktfritt samhälle: “Physical education was awarded the task of fostering the idea of a stable society, and providing a socially desirable alternative to youth culture” (s. 50).
3. Idén om att physical education kunde bli en kanal för social sammanhållning. Vilket innehåll och vilken pedagogik ansågs då kunna svara upp mot dessa idéer?

Kapitlet ”Gymnastics and Gender: Contesting the Meaning of Physical Education” behandlar striden mellan tre former av gymnastik: svensk gymnastik (eller Linggymnastik), tysk gymnastik (eller olympisk gymnastik) och pedagogisk gymnastik (”Laban-gymnastik”). Före det andra världskriget var physical education i stort sett liktydigt med Linggymnastik. De flesta gymnastiklärare var kvinnor – utbildningen riktade sig ju främst till små barn. I och med framväxten av massutbildning på sekundär nivå (gymnasieutbildning) såg emellertid många män ett tillfälle att skaffa sig ett respektabelt yrke i utbildningsbranschen. Medan de kvinnliga gymnastiklärarna företrädde en mer progressiv syn på gymnastik – så småningom blev många engagerade i pedagogisk gymnastik som den kom att utvecklas efter Rudolf von Labans rörelseprinciper – kom de manliga gymnastiklärarna istället att företräda en mer tävlingsinriktad form av gymnastik, tysk, eller olympisk, gymnastik.

Den pedagogiska gymnastiken inkluderade ett synsätt på utbildning som ”activity and experience rather than knowledge to be acquired and facts to be stored” (s. 60). Ett allmänt accepterat mål bland gymnastiklärare med denna inriktning var att utbildning handlade om att utbilda barn snarare än om att undervisa i ett ämne. ”For the educational gymnasts, movement was primarily a means of personal growth and self-realization […]” (s. 74). Trots de moderna pedagogiska idéerna hamnade de kvinnliga gymnastiklärarna emellertid snabbt i kläm mellan företrädarna för svensk gymnastik, vilka framhöll att den pedagogiska gymnastiken ägnade alldeles för lite uppmärksamhet åt elevernas hållning, och företrädarna för det funktionalistiska (vetenskapliga) perspektiv som förknippades med olympisk gymnastik – vilka företrädesvis var män. ”[F]or the male functionalists the central concern was the development of physical skills” (s. 74). I slutändan blev de kvinnliga gymnastiklärarna utmanövrerade, inte nödvändigtvis för att deras syn på gymnastik var ”sämre” utan för att de inte lyckades ackumulera tillräckligt med kapital för att utmana de manliga gymnastiklärarna. Detta hängde samman med att:

1. pedagogisk gymnastik (som ju främst företräddes av kvinnliga gymnastiklärare) kom att förknippas med grundskolan (primary school), vilken fick ett lägre värde än gymnasieskolan, där främst manliga gymnastiklärare arbetade;
2. pedagogisk gymnastik förknippades med humanistiska (idealistiska) värden, men den starka ekonomiska tillväxten innebar istället ett uppsving för materiella värden – som även kom att förknippas med den olympiska gymnastiken; samt
3. den institutionella basen för den pedagogiska gymnastiken underminerades. Det omvända gällde för den olympiska gymnastiken:

The institutional settings in which scientific functionalism was fostered, in the universities, large teacher training colleges and secondary schools, were therefore relatively unhindered by tradition and the men were in a better position than the women to respond to contemporary challenges. […] the women as a group chose to move away from the functionalism of Swedish gymnastics towards a progressive, child-centred form of the subject, while the men reformulated the functionalism of the Swedish system within a scientific discourse. (s. 77)

I kapitlet “The Games Ethic, Mass Secondary Schooling, and the Invention of Traditional Physical Education” går Kirk tillbaka till 1800-talets public schools för att spåra uppkomsten av bollspel som pedagogiskt redskap. I kapitlets inledning framhåller Kirk att ”[t]his chapter is an account of the reconstruction of the public school games ethic for use in the mass secondary school after the second world war, and the invention of ’traditional physical education’ built on this reconstructed myth of the educational value of games playing” (s. 85). Med hjälp av den brittiske historikern J.A. Mangan visar Kirk att bruket av bollspel i public schools, skolor för den brittiska bourgeoisiens söner, var intimt förknippad just med skapandet av en borgerlig (manlig) klassidentitet.

The games ethic came to express ’the quintessential bourgeois English qualities that were felt to make the English superior to foreigners’, involving a ‘subscription to the belief that important expressive and instrumental qualities can be promoted through team games (in particular loyalty, self-control, perseverance, fairness and courage, both moral and physical)’. (s. 86)

Så småningom kom bollspelsetiken, med tillhörande atleticism, att accepteras bland samhällsgrupper även långt utanför bourgeoisien. Enligt Mangan berodde detta på 1) en föreställning om att ”games actually worked as an instrument of social control within the schools”, 2) att “games provided […] schools with a visible and highly dynamic medium for the development of ‘Englishness’, of ‘fair play’ and ‘the British way’” och 3) en föreställning om att “games playing […] were prominent symbols of superiority” (s. 88).

Efter det första världskriget kom kulten av atleticism – och därmed även av bollspelandet – i de engelska public schools att minska i betydelse. I och med skapandet av en gymnasieskola för alla samhällsklasser fick bollspelandet emellertid en ny funktion. Här uppstod det som Kirk kallar ”the myth of traditional physical education”. Att bollspel som ett traditionellt inslag i physical education är en myt hänger samman med att bollspelen i 1800-talets public schools inte alls var en del av physical education. Detta ämnes historia hänger, som framhållits ovan, samman med gymnastiken – vilken ju i brittiska sammanhang var kvinnodominerad. I vilket fall som helst blev bollspelen snabbt ett omhuldat innehåll i den nya – mansdominerade – gymnasieskolans kursplan. ”By the end of the 1950s, team games formed the core of an expanded physical education curriculum that included a wide range of indoor games and other activities like swimming and in some places, outdoor activities like hill-walking and canoeing” (s. 96). Utformningen av efterkrigstidens physical education utgjorde alltså ett konglomerat av funktionalistisk gymnastik, som hade anspråk på att vara vetenskapligt uppbyggd, i samspel med en specifikt engelsk uppfinning: bollspel, som ansågs stå för en rad uppbyggliga moraliska egenskaper.

Efterkrigstiden såg emellertid även tillkomsten av ett tredje inslag i konglomeratet physical education: hälsorelaterad fysisk aktivitet. I kapitlet ”Health, Fitness and the Rise of Scientific Functionalism” belyser Kirk den hälsorelaterade fysiska aktivitetens väg från utbildningssystemets utmarker till kärnan av physical education, vilken, visar det sig, var en snårig väg med stort motstånd från delar av gymnastiklärarkåren. Att hälsorelaterad fysisk aktivitet existerade i utbildningssystemets utmarker hade att göra med att det inte fanns någon utbildning för ”de breda massorna” före andra världskriget. ”[U]p until the middle of the 1950s, the use of organized physical activity to promote health was associated with the masses, and indeed, was with few exceptions never taken seriously by the male public schools” (s. 125). Förvisso fanns vaga idéer om de hälsomässiga fördelarna med fysisk aktivitet i skolan, men på det hela taget hängde bruket av fysisk aktivitet samman med behovet att bekämpa disciplinproblem snarare än med hälsa. Till en början var motståndet dessutom stort, särskilt bland de kvinnliga gymnastiklärarna, mot det medicinska hälsotänkandet:

[…] by the end of the war, the female gymnasts had begun to defect in large numbers from Swedish gymnastics and to reject the entire medico-health rationale for their work, turning instead to an aggressively anti-functionalist form of child-centred progressivism in the adoption of educational gymnastics. (s. 131)

De kvinnliga gymnastiklärarnas motstånd handlade således mindre om ett motstånd mot hälsofrågor i allmänhet, utan snarare om ett motstånd specifikt mot ett vetenskapligt/funktionalistiskt definierat hälsobegrepp. Detta motstånd mot vetenskaplighet kommer även till uttryck i en del manliga gymnastiklärares tveksamhet inför att se på physical education som en vetenskap. Redan 1942 framhöll gymnastikläraren David Munrow vid en konferens kallad ”Physical Education in Postwar Reconstruction”: ”[…] I prefer to regard the subject as an art rather than a science” (s. 139). Kirk drar följande slutsats:

The dominance of ‘traditional physical education’ in the form of competitive team games among the male physical educators and the added barrier of the progressivism of educational gymnastics among the females, acted as a buffer during the 1960s to the influence of hard core scientific functionalism in school programmes. (s. 149)

Så småningom fick emellertid det funktionalistiska hälsobegreppet ett visst grepp om physical education. Framför allt fick begreppet fitness, som i huvudsak innefattade egenskaperna styrka och uthållighet, genomslag i ämnet. Detta genomslag hängde enligt Kirk delvis samman med att physical education fick ett genombrott som akademisk disciplin på universitetsnivå under 1960-talet. Så sent som 1957 framhöll hälsovetare att ”health and physical fitness have nothing to do with each other” (s. 147), men denna sanning kom snart på skam.

I bokens avslutande kapitel, ”The Social Construction of Physical Education: Connecting Past, Present and Future” problematiserar Kirk, som vi kunde se i det inledande citatet ovan, föreställningen om skolämnen i allmänhet och physical education i synnerhet, dess innehåll och arbetsformer, som resultatet av konfliktfria överenskommelser. De är istället resultatet av strider mellan grupper av företrädare för specifika samhälleliga och ämnesmässiga intressen. Kirk pekar även ut samtidens dominerande grupper och intressen: manliga idrottslärare och ett funktionalistiskt hälsobegrepp som går hand i hand med ämnets – särskilt ämneslärarutbildningens – akademisering, och som i sin tur har kopplingar till 1980-talets Thatcherism (efter det konservativa partiets ledare Margaret Thatcher, som var premiärminister 1979-1990). Vad kan man då göra för att bryta denna dominans, om man skulle vilja?

Physical educators who are uncomfortable with the prospect of a subject that promotes so-called traditional values as they were framed by the New Right in the public debate need, instead, to begin to form alliances with other oppositional groups, not only with the political left but with what Richard Johnson has called the New Politics, a third political force consisting of a cluster of oppositional groups such as feminists, Greens and anti-racists. (s. 167)

Och detta råd till ”utmanarna” inom idrott och hälsa att liera sig med feminister, gröna och anti-rasister får utgöra en lämplig övergång till en kortfattad jämförelse mellan brittiska och svenska förhållanden när det gäller kampen om definitionen av skolans kroppsövningsämne. Tvivelsutan präglas även ämnet även i Sverige av stridigheter, men kanske inte helt desamma som de David Kirk beskriver. Liksom i Storbritannien står kroppsövningsämnets fundament här att finna i gymnastiken, men i Sverige är gymnastikens tidiga historia inte alls lika kvinnodominerad som i Storbritannien. Helt klart har dock den kvinnliga gymnastiktraditionen spelat en avgörande roll när det gäller gymnastikens utveckling även här, åtminstone fram till dess ”fall” i slutet av 1970-talet (se t ex Carli, 2004; Lundvall & Meckbach, 2003 och Olsson, 2003). Liksom i Storbritannien övergavs gymnastiken under efterkrigstiden i stor utsträckning till förmån för bollspel och en del andra idrottsaktiviteter. Men hur det kom sig att bollspelen fick ett sådant utrymme i den svenska skolgymnastiken – bollspelen har ju historiskt sett inte alls haft samma funktion i Sverige som i Storbritannien – är en fråga som alltjämt tarvar sitt svar. I en svensk avhandling om skolans fysiska fostran mellan 1919 och 1962 fokuserar historikern Pia Lundquist Wanneberg i huvudsak på hur gymnastiken kunde behålla sitt starka grepp om skolans kroppsövningsämne, trots att dess betydelse som redskap för fysisk fostran kom att ifrågasättas redan i början av 1900-talet (Lundquist Wanneberg, 2004). Inte heller har det funktionalistiska hälsobegreppets inträde i skolans kroppsövningsämne utforskats på djupet. I avhandlingen Ett ämne för alla? Normer och praktik i grundskolans idrottsundervisning 1962-2002 berör historikern Björn Sandahl (2005) framför allt förhållandet mellan vad skolans styrdokument stipulerar att kroppsövningsämnet ska innehålla och vad som sker ”i praktiken” i detta ämne. Det finns således många frågor kvar att besvara när det gäller framväxten av dagens idrott och hälsa.

Helt klart är, som sagt, att det finns olika synsätt på skolämnet idrott och hälsa i detta nu. Detta märks inte minst i några av titlarna på de senaste årens vetenskapliga litteratur på området: Mellan nytta och nöje (Larsson & Redelius, 2004), Mellan fysisk bildning och aktivering (Ekberg, 2009) och Spelet på fältet. Relationen mellan ämnet idrott och hälsa i gymnasieskolan och idrott på fritid (Londos, 2010). I dagens debatt märks spänningar mellan (minst) två intressen, dels de som i idrott och hälsa framför allt ser ett tillfälle för fysisk aktivitet i en annars stillasittande vardag för eleverna (och som kan relateras till det som Kirk skriver om det funktionalistiska hälsobegreppet), dels de som i idrott och hälsa framför allt ser en möjlighet till allsidig rörelseutveckling och en förståelse för de normer och värden som förknippas med olika rörelseformer och –aktiviteter (och som kan relateras till det som Kirk skriver om pedagogisk gymnastik). Min tentativa tolkning är att det förra synsättet politiskt sett hör hemma till höger på den politiska skalan och kan relateras till nyliberalismens fokus på individens moraliska ansvar över sin kropp och hälsa. Det senare synsättet är svårare att bestämma efter en höger-vänster-skala. Den normkritiska rösten hör huvudsakligen hemma till vänster på den politiska skalan. Betoningen på fysisk bildning kan möjligen relateras till en mer klassiskt liberal, eller möjligen social-liberal ideologi, men detta kan säkert diskuteras. Till skillnad från i Storbritannien finns det, åtminstone inte i dagsläget, någon stark röst för betydelsen av tävlingsidrott i skolan. Trots detta pekar flera utvärderingar och forskningsrapporter just på att tävlingsidrotten har ett starkt grepp om innehåll och arbetsformer i idrott och hälsa. Är det så? Vad beror det på i så fall? Detta är akuta frågor för fortsatta studier.

Boken Defining Physical Education publicerades ursprungligen i för tjugo år sedan, men mitt intryck är att den än idag har mycket hög aktualitet. Dess främsta styrka ligger i mina ögon i analysens samhälleliga förankring och i Kirks förmåga att, i en närmast genealogisk anda, peka på de heliga och oheliga allianser som formas och ibland upplöses i det historiska spelet, i kampen om definitionen av skolans kroppsövningsämne. Jag menar att boken, liksom Physical Education Futures (Kirk, 2010), är ovärderlig läsning för alla som har ett intresse för situationen inom och utvecklingen av idrott och hälsa. Jag vill avslutningsvis uttrycka en förhoppning om att vi inom en inte allt för avlägsen framtid får se en lika sofistikerad analys av utvecklingen av det som idag känns igenom som idrott och hälsa och de strider som står om definitionen av detta ämne.

Copyright © Håkan Larsson 2013