Biografi över för tidigt bortgången speedwayhjälte

Han spåddes en karriär lika framgångsrik som den som Tony Rickardsson fått i vår tid. Tommy Jansson. Men speedway är en farlig sport. Olyckor inträffar. Alla är medvetna om det. Vid varje tävling står det därför minst en ambulans redo att rycka in. För Tommy Jansson tog allting slut på Gubbängens motorstadion i Stockholm 1976. Han blev bara 23 år gammal.

Om Tommy Jansson har nu sportjournalisten Magnus Nyström skrivit en bok, Utan bromsar. Tommy Jansson – legend som dog ung. Boken är emellertid inte bara en bok om Tommy Jansson; det är också en berättelse om arbetarklassens såväl skötsamma som mindre skötsamma medlemmar, om manlighetskultur, supporterkultur och landsortskultur. Och om drömmen om att frigöra sig – utan bromsar – från de ”lagar” som binder folk vid sina ursprung. Sportförlaget som ger ut boken väljer att beskriva det som att ”trotsa jantelagen”.

Det ska sägas direkt. Magnus Nyström har skrivit en bra bok. Han lyckas exempelvis undvika de fallgropar som lätt infinner sig i porträttböcker, nämligen att måla alltför förskönande och präktiga porträtt av föremålet ifråga. Visserligen balanserar Nyström emellanåt på gränsen, som om kritiska synpunkter skulle solka ner minnet av ”objektet”. Å andra sidan är kanske den bild som framkommer i boken precis så ”sann” som den framställs. Det är såklart omöjligt att veta. Och det spelar dessutom mindre roll i sammanhanget. Det här skulle kunna ha blivit en komplicerad bok. Inte bara för de begränsningar som kan komma med att skriva porträtt, utan också för den berättarteknik Nyström har valt. Historien om Tommy Jansson är kronologiskt berättad; ett enkelt grepp som lätt skulle kunna bli tråkigt i längden. Det är en teknik som kräver en del av författaren, även om den förmodligen många gånger är den rimligaste att använda. Nyström lyckas emellertid manövrera också den fallgropen. Istället fjättras jag snabbt till berättelsen. Historien flyter på, men för varje ny sida och för varje nytt kapitel växer det en klump i halsgropen. Jag vet ju vad som kommer att hända, hur det kommer att sluta. Tunga stråk av vemod lägger sig därför över textraderna. När jag sedan börjar närma mig slutet, försöker jag spjärna emot. Jag vill att berättelsen ska få ett lyckligt slut. Men lyckliga slut är det som bekant ont om.

Vad är det då man fått veta om Tommy Jansson och livet runt honom innan det tragiska slutet? Genom intervjuer tecknar Nyström här en bild av en ”landsortsgrabb” som genom perfektionism och gott uppförande blev en förebild för massor av människor, inte minst inom speedwaysporten. Och precis som bokens titel säger, skapar Nyström en modern legendhistoria från svensk landsort. Här har vi en ung man från arbetarklassen från den nerdekade industristaden Eskilstuna. Skickligheten och viljan att köra motorcykel skapar möjligheten att göra en klassresa; men hela tiden med far Joels ord ringande i öronen om att alltid uppföra sig ”med stil”. Tommy Jansson blir med andra ord en representant för den skötsamme, målmedvetne och uppåtsträvande arbetaren. När han sedan kör i England blir han dessutom en sexsymbol för flickor och unga kvinnor. Bredvid motorbanan står mor Inga-Lill – och blundar när Tommy och hans bror Bosse kör.

Genom hela berättelsen framställs Tommy Jansson, som sagt, som ett folkhemsidrottsligt dygdemönster. En av de dygder han förkroppsligar är lojalitet. Lojaliteten till sin moderklubb Smederna fick han genom sin far. Det var en lojalitet som inte fick ifrågasättas och som bland annat innebar att han avböjde ekonomiskt lukrativa möjligheter. Men speedwayen tog ändå Tommy Jansson världen runt. När kamraterna slet i fabrikerna i svensk vinterkyla, körde han motorcykel i Australien. Med sin seriositet och obrutna lojalitet framstår han som mycket speciell, också i speedwaykretsar. För medan de andra förarna slarvade med sina hojar, och hellre tog sig en runda på krogen efter tävlingarna, stannade Jansson kvar för att noggrant tvätta sin hoj. Han avböjde även de mest grabbiga aktiviteterna, som inbjudningar till stripteaseshower och spritfester. Och när någon vid något enstaka tillfälle ändå lyckades få med honom på ett krogbesök beställde han in juice när de andra beställde in öl. Han hade lärt sig läxan hemifrån: att alltid uppträda med stil och att alltid komma väl förberedd till tävlingarna, att inte slarva. Ingenting fick lämnas åt slumpen eller turen.

Men ibland behöver man lita till turen. Och det var någonting, och kanske det enda, han saknade under sin korta karriär – tur.

Berättelsen om Tommy Jansson tar emellertid inte slut 1976.

I det avslutande kapitlet är vi framme i nutid, 2005. Det är ett kapitel om försoning. Tre decennier har förflutit sedan olyckan på Gubbängens motorstadion. För Tommy Janssons föräldrar handlar det om att försonas med det fasansfulla i att förlora ett barn. För hans bror handlar om att försonas med att ha förlorat ett syskon. För hans kollegor handlar det om att försonas med en sport där förarna ofta kör på marginalerna, och där olyckorna inte är sällsynta.

I slutkapitlet reser Nyström även till Wimbledon i södra London. Jansson körde för Wimbledon i den engelska ligan. Under 70-talet var det en framgångsrik förening, och Jansson var en av deras stjärnor. 2005 kör laget i division tre. Hundkapplöpningsbanan som ligger intill speedwaystadion lockar numera mer folk. Under 70-talet var förhållandet det omvända. Symboliskt har man dessutom målat över de bilder på klubbens bästa förare – och där Jansson var en av dem – som fanns målade på en tegelvägg. Nyström träffar bland andra Shannon Ruane. Under klubbens storhetstid var hon ordförande i Tommys fanclub. Då var hon en ung tonåring med trasiga hemförhållanden och bosatt i en nergången arbetarstadsdel; nu är hon 45 år med ett ordnat liv i ett bättre område.

För henne blev Tommy Jansson och speedwayen en ventil till en bättre värld. Dessutom finns det ett uppror i sporten som sådan. Nyström gör en jämförelse med punken. ”Om speedway vore musik”, skriver han, ”då skulle det vara punkrock. Ett heat är som en punklåt. Kort, snabbt, aggressivt, hundra procent energi och hjärta.” Men det är också, och kanske just därför, en sport som skördar liv. Joel Jansson, Tommys far, säger emellertid: ”Jag kan inte sluta tycka om speedway. Det går bara inte.” Så kan försoning också uttryckas. 

©  Kutte Jönsson 2006 

	Köp boken från Adlibris.se
	Kjøp boken fra Adlibris.se
	Køb bogen fra Adlibris.se