Feature articles

Fotbolls-EM 2016: Den defensiva fotbollens triumf

August 19, 2016

Bill Sund
Historiska institutionen, Stockholms universitet

Europamästerskapet i herrfotboll denna sommar i Frankrike blev en succé när det gäller intresset som skapades kring matcherna. Publik och media fanns verkligen på plats och hejade och följde matcherna med såväl kunskap som starka nationalistiska känslor. Innan och under turneringen vilade som bekant ett obehagligt, mer eller mindre uttalat terrorhot mot Frankrike och dess arrangerade mästerskap. Någon terroraktion genomfördes dessbättre inte. Däremot uppstod tydliga skandal- och huliganscener i Marseille när Ryssland och England möttes i grupp B. Och detta var tillräckligt obehagligt, ty känslan var att det fanns en politisk dimension i den öppna konflikten mellan lagens fans. Att idrott och politik hör ihop är också en gammal sanning.

Spel- och innehållsmässigt blev hela mästerskapet dessvärre en påtaglig triumf för den defensiva kontringsfotbollen, som har många rötter tillbaka i fotbollshistorien. Mycket omtalad är Egil Roger Olsens, alltså ”Drillos” ledarskap i Norge, när han på vetenskapliga grunder lanserade sitt strängt defensiva upplägg med den långa crosspassningen upp till en löpande forward, efter att bollen vunnits genom ett backande med understöd av bollpressande försvarsspel. Även portugisen José Mourinho, numera i Manchester United och gammal god vän till Zlatan Ibrahimovic sedan deras tid i italienska Milanolaget Inter, är känd för att driva denna typ av fotboll, där ”spelarbussen”, alltså i princip hela laget, deltar i det defensiva spelet. Man kan gå ännu längre tillbaka i fotbollshistorien och då hamnar man också i Inter eller i ”la grande Inter” som klubben då kallades när Helenio Herrera ledde laget på 1960-talet med sin superdefensiva liberotaktik, vilken var mycket lyckosam. Den typen av defensiv fotboll med kontringar har under flera perioder varit synnerligen framgångsrik. Det tillämpades exempelvis, för att gå ända tillbaka till skiftet mellan 1920- och 1930-talen, när Helsingborgs IF under ledning av John ”Bill” Pettersson förankrade ett spelsystem med fyra försvarare etcetera, och vann Allsvenskan flera gånger. Men defensiv fotboll har alltid haft sina givna kritiker, den saken är helt klar.

Inside-kommentarer

Den förre danske spelaren och framgångsrike landslagstränaren Morten Olsens dom var hård i somras. När han själv tog över danska landslaget år 2000 bytte han spelsystem till 4-3-3 i enlighet med den offensiva traditionen från Rinus Michels och Barcelona. Han menade, när han nu såg EM-turneringen i Frankrike, enligt danska Ekstra Bladet att EM var ”kedeligt”, alltså en tråkig och obehaglig turnering, men framhöll ändå att några lag försökte bryta denna trend. De som gjorde det var i första hand Frankrike, Spanien och Tyskland och i andra hand Belgien, Kroatien och England. Att göra första målet var synnerligen viktigt när lagen spelade som de gjorde och som exempel nämner han ”turneringens positive overraskelse” Wales. Han framhöll även att han var skeptisk till att turneringen nu innehöll 24 lag, vilket enligt honom ledde till att spelkvaliteten sjönk betydligt.

Det är helt uppenbart att det ligger mycket i vad han säger. Tilläggas kan dock att det skickligaste defensiva kontringslaget var Portugal, som alltså besegrade hemmalaget Frankrike i finalen, och Island som med sin svenske tränare Lars Lagerbäck kom att överraska och glädja många i Norden med sin kvartsfinalplats. Där fick de dock det synnerligen besvärligt och blev utspelade i mötet med det spelskickliga Frankrike, med den store, tekniske målgöraren Antoine Griezman på topp. Mot Frankrike i finalen spelade sedan Portugal närmast en optimal defensiv fotboll med snabba omställningar och rappa skott på mål, vilket tydliggjordes särskilt när Ronaldo hade utgått efter en skada i början av matchen.

En annan intressant utvärdering med tydliga kritiska synpunkter gjordes av mittfältaren Kim Källström, som varit proffs i flera länder och som spelat många landskamper tillsammans med Zlatan. Synpunkterna presenterade han i Sveriges radios sommarprogram Sommar i P1, där han med emfas poängterade Zlatans roll i laget på olika sätt. Zlatan bestämmer allt både på planen och i omklädningsrummet, underströk han. Detta kan givetvis tolkas på olika vis. Det behöver inte vara helt negativt för spelarna, vilket Källström antydde. För ledarna kan det naturligtvis vara annorlunda och ställa dem ”offside” gentemot spelarna. Dock – vilket inte får suddas bort – har Zlatan en lång segerrik, internationell erfarenhet från elitfotboll på högsta nivå. När det gäller EM framhöll Källström i sin radiosändning att skillnaderna mellan de bästa spelarna och de övriga har minskat kraftigt. Detta är en intressant synpunkt som synes innehålla viss sanning, men det är också så att genom det nya kollektivt sammanhållna defensiva spelsystemet blir det betydligt mer komplicerat och närmast omöjligt att individuellt exempelvis styra och lägga upp spelet, vilket förr tillkom lagets ”playmaker” – typ Italiens tekniske gigant Andrea Pirlo. Däremot kan fortfarande skickliga målgörare som Antoine Griezman och Ronaldo träda fram, glänsa och tjusa publiken med sina skott på och i mål, vilket de också gjorde med bravur.

Den nya trenden

Till skillnad från förr har försvarsspelarna numera ett stort bollinnehav i och med att bollen spelas fram och tillbaka tills en lucka hittas framåt eller att en långpassning slås för en djupledslöpning, som är en synnerligen viktig ingrediens i dagens fotboll. Så var det verkligen inte förr, då tillkom det snarast försvarsspelarna att rensa undan bollen så fort som möjligt. Ytterbackarna har nu ofta offensiva uppgifter genom att följa med upp och ta emot passningar, särskilt så kallade överlappningar, från yttermittfältarna. Kraven på försvarsspelarna har således ökat markant. Nu måste de kunna spela såväl defensivt som offensivt, precis så som en gång i tiden Rinus Michels krävde i sin så framgångsrika totalfotboll, vilken nu alltså blivit hegemonisk om än på en defensiv grundval som han knappast skulle dela. Allt har sin tid även i fotbollens föränderliga värld.

De bästa spelarna

UEFA:s experter tog efter turneringen ut turneringens bästa elva i en välförankrad 4-2-3-1 uppställning och den fick följande utseende:

Målvakt: Rui Patricio, Portugal.
Backlinje: Joshua Kimmich, Tyskland, Jerome Boateng, Tyskland, Képler Laveran Lima Ferreira ”Pepe”, Portugal och Raphael Guerreiro, Portugal.
Bakre mittfält: Toni Kroos, Tyskland och Joseph Michael ”Joe” Allen, Wales.
Främre mittfält: Antoine Griezman, Frankrike, Aaron Ramsey, Wales och Dimitri Payet, Frankrike.
Forward: Cristiano Ronaldo, Portugal.

Till mästerskapets absolut klart bäste spelare utsåg experterna i UEFA enhälligt Griezman, med hans vinnande sex mål och två målgivande passningar, medan den mer kände superstjärnan Ronaldo kom på andra plats med tre mål och tre passningar. De hade givetvis stor betydelse för sina vinnande lag, men det fanns också många andra viktiga spelare, vilket framgår av UEFA:s uttagning av de bästa spelarna, sammanförda till ett lag. Den bästa eller de bästa tränarna utsågs dock ej; det hade annars varit intressant.

Noterbart är sålunda att det är de fyra semifinallagen som hade de bästa spelarna och då särskilt Portugal med hela fyra stycken, medan Frankrike hade den bäste, Griezman med sin teknik och snabbhet och sitt genuina spelsinne och sina vägpassningar och skarvningar. Det är ju också en gammal sanning inom fotbollen att laget med de bästa spelarna vinner i längden, alltså under en prestigemässig turnering. Spelsystemet betyder således inte allt, så enkelt är det inte, men mycket innehåller det förstås och det är särskilt kombinationen av olika spelare i det sökta optimala upplägget som blir vinnande och som är tränarens huvuduppgift att sammanställa och leda mot andra och/eller likadana upplägg. Under denna mästerskapsturnering hade i princip samtliga lag ett liknande upplägg med tonvikten på en stark defensiv med blixtsnabba omställningar och kontringar. Skillnaden låg främst i den offensiva förmågan, där bollsnabbhet ofta var helt avgörande, samt förmågan att skjuta direkt på mål med hel- och halvvolleyskott – alltså ”one-touch football” med en brittisk term.

Spelsystem och ledarskap

De segrande lagen, alltså de som gick till semifinal, var således Portugal, Frankrike, Tyskland och Wales, som var mest defensivt. Skillnaden i spelsystem var inte särskilt stor, med de traditionella sifforna hade dessa fyra lag följande strategiska spelsystemupplägg: Portugal 4-1-2-1-2, Frankrike 4-1-2-2-1, Tyskland 4-2-3-1 och Wales som hade det klart mest defensiva upplägget med 3-4-1-2. Italien spelade också med trebackslinje, alltså 3-1-4-2, vilket också var rationellt men mer offensivt. Nordirland ställde däremot upp sitt lag ännu mer defensivt med 5-3-2. Annars var alla andra lag ganska lika i sin uppställning som till exempel England med 4-2-3-1. Variationen fanns således på mittfältet, men det var egentligen inga större skillnader, ty där kunde det handla om en eller två forwards. Inget lag ställde upp med tre forwards. Spanien, Schweiz och Frankrike låg dock närmast eftersom deras offensiva mittfältare gärna kom långt fram i sitt spel. Lagerbäcks lyckosamt segrande Island använde exempelvis med framgång upplägget 4-2-2-2. Det gjorde även Erik Hamréns svenska lag, men nästan helt utan framgång offensivt. De svenska spelarna gjorde egentligen inte ett enda mål under sina tre matcher. Det mot Irland var ju ett självmål. Visserligen mötte de Italien och Belgien, men det är ändå talande.

Lars Lagerbäck, som egentligen aldrig har utvecklat fotbollen utan mer fört in den i en bastant defensiv, kom, genom att han ledde sitt Island med flera skickliga spelare, ända till kvartsfinal och har givetvis höjts till skyarna. Det skedde redan under turneringen, vilket gav honom och hans spelare god och skön självkänsla. En sådan känsla hade knappast Erik Hamrén, som valde att avgå som förbundskapten efter mästerskapet. Även flera av hans spelare valde den vägen, som Zlatan, Källström och målvakten Andreas Isaksson. Lagerbäcks analytiska förmåga var även en stor tillgång när han ansvarade för svenska fotbollslandslaget. Hans analytiska blick uppmärksammades tidigt av fotbollförbundet, vilket ledde till hans anställning i förhållandevis unga år. Den största framgången nådde han under EM 2004, då han också hade tillgång till flera spelare i världsklass som Zlatan, Fredrik Ljungberg och Henrik Larsson, med en kvartsfinalplats mot Nederländerna. Mer blev det tyvärr inte heller då och inte tidigare eller senare trots spel i stora turneringar som VM och EM. Lagerbäcks främsta förmåga, vilket han visade i årets EM, är således att kunna bygga ett slagkraftigt lag utifrån en passande defensiv strategi, vilken innehåller snabba kontringar med direkta avslutningar på hel- och halvvolley. Dessa utomordentligt viktiga skott är tyvärr ännu inte ett helt givet sätt att göra mål på mot lag som ställer upp med hela ”spelarbussen” framför mål, vilket nu är närmast legio i den europeiska och globala elitfotbollen. Hans ledarskap kommer nu åter svensk fotboll tillgodo då han blir rådgivare åt den nye svenske förbundskaptenen Jan Andersson, som har sin bakgrund i den halländska fotbollskulturen och som 2015 ledde sitt lag IFK Norrköping till en överraskande allsvensk seger.

Svenska lagets problematik

Den svenska insatsen i EM var en besvikelse för många trogna och nya fotbollsälskare. Intresset var ju så tydligt, vilket var uppenbart i media och på nätet. Franska fotbollsarenor var ju dessutom också mycket välkända för Zlatan, så det borde gå hyfsat bra var den ledande tanken. Många trodde säkert på åtminstone en kvartsfinalplats, men så blev det alltså inte. Problematiken handlade om att både ha ett stabilt och säkert försvar, men dessutom kunna anfalla genom snabba djupledslöpningar efter passningar och skott på mål. Försvarsspelet fungerade dock med endast tre insläppta mål på tre matcher, men anfallsspelet fallerade och resulterade som sagt i endast ett mål och detta mål låg förstås Zlatan bakom. Överhuvudtaget fungerade spelet inte alls som det gjorde mot det offensiva Danmark i kvalmatchen till EM. Nu mötte det svenska laget landslag som Italiens och Belgiens, vilka backade hem och ställde om snabbt och fyndigt. Zlatan kom inte heller till sin rätt eftersom han inte hade sådana medspelare som han var van vid i Paris Saint Germain, där särskilt mittfältarna spelade fram bollar till honom som han sedan kunde sätta i nätmaskorna. Det handlar således om snabba väggpassningar, skarvningar, djupledspassningar och inlägg som här saknades. Dessutom såg motståndarna i EM-lagen till att markera och pressa honom synnerligen hårt när han var nära spelbar eller hade bollen. Med tanke på Hamréns upplägg blev helt enkelt beroendet av Zlatan alltför stort i det svenska laget, och han lyckades inte att hitta ett defensivt spelsystem som blev optimalt för sina spelare. Snabba spelvändningar och djupledslöpningar skulle ha prioriterats liksom direktskott på mål när tillfälle gavs, alltså en välanpassad, taktisk ”one-touch football”. Det blir spännande att se om den nye förbundskaptenen Jan Andersson med Lars Lagerbäck som excellent rådgivare kan hantera laget annorlunda och välja spelsystem som är vinnande. Sådana förhoppningar finns redan förankrade. Zlatan kanske också återkommer till landslaget, vi får se.

Defensiven gav guld denna gång

Slutsatserna som kan dras av detta Europamästerskap, årgång 2016, är följaktligen att den kollektiva, defensiva fotbollen med snabba omställningar och direktskott blev segerrik. Stora positiva överraskningar var särskilt det segrande Portugal liksom Wales och Island, vilka också tillämpade denna slags fotboll, men med en ännu mer defensiv ansats. De mer offensivt inriktade lagen som Frankrike, Tyskland och Belgien samt Spanien nådde däremot inte alls lika stora framgångar – med undantag för hemmalaget Frankrike, som dock inte spelade helt optimalt i finalen mot Portugal. Kort sagt har den europeiska fotbollen således gått in i en ny, väl förankrad defensiv fas, vilken förhoppningsvis omgående ersätts med en mer offensiv präglad fotboll. Svaga sådana tendenser finns redan, alltså en betydligt mer offensiv totalfotboll, enligt den centraleuropeiska och spanska Barçatraditionen. Klubbfotbollen har här givetvis en enorm betydelse, vilket framgick av slutspelet och finalen i Champions League när det extremt defensiva spanska laget Atletico Madrid inte vann titeln 2016.