Bajen, Gnaget och Bananerna

Carl-Gustaf Scott
Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola

I min artikel ”Bosse Hanssons rasistiska ord bekräftar bara etablerad praxis” på DN Debatt lördagen den 13/10 diskuterade jag Bosse Hanssons uttalande nyligen där han benämnde några av AIK:s spelare som ”svartingar”. Vissa läsare reagerade emellertid på min antydan att Hanssons och hans försvarares reaktion på anklagelser om rasism påminde om hur många av AIK:s och Hammarbys supportrar hade svarat på den tidigare anklagelsen att deras praxis att kasta bananer på Djurgårdens Pa Dembo Touray också kan tolkas som en rasistisk handling. I verkligheten finns det ingen anledning att tro att de flesta av de människor som betedde sig på det viset var rasister i den meningen som ordet normalt förstås i Sverige – det vill säga att en rasist är en person som har en ideologiskt sammanhängande politisk ståndpunkt som syftar till att hävda vit överhöghet. Detta ändrar dock inte det faktum att även människor som inte hyser öppet rasistiska åsikter ibland kan begå rasifierande handlingar – ofta utan att de själva vet om det.

Bakgrunden till detta går tillbaka på händelser 2004, då Pa Dembo Touray från Gambia, efter att ha blivit Djurgårdens startmålvakt halvvägs in på säsongen, med jämna mellanrum bombarderades med bananer under derbymatcher mot sin klubbs båda rivaler AIK och Hammarby IF. De följande säsongerna 2005–2006 hade detta beteende mött allt hårdare kritik. Många utomstående iakttagare tolkade dem som rasistiska handlingar, och de fördömdes också i de svenska medierna.

De skyldiga påstod sig inte alls ha några rasistiska motiv och framhöll att seden att tala om Djurgårdens spelare och supportrar som apor och kasta bananer på lagets målvakter gick tillbaka till 1980-talet, alltså nästan tjugo år innan Touray kom till klubben. Ursprunget till förolämpningen är att Skansen ligger på Djurgården som DIF är uppkallad efter. Många på läktarna tyckte att traditionen att kasta bananer var oskyldig och helt enkelt hade blivit ett lustigt inslag i den historiska rivaliteten mellan de tre stora Stockholmsklubbarnas supportrar. Den uppfattningen delades också av många av Djurgårdens egna supportrar, och DIF-butiken säljer fortfarande en T-shirt där Chiquita-logon har ändrats så att texten under Djurgårdens logo lyder: ”Ge oss bananer”. Men från och med 2005 hade alltfler supportrar i alla tre klubbarna börjat ta avstånd från seden, och många erkände att det är en avgörande skillnad mellan att kasta bananer på en svart målvakt och på en vit, oavsett avsikt och äldre traditioner. Dessa reservationer bidrog också till att man upphörde med den här ritualen i slutet av 2007.

Bananmotståndet växte delvis fram ur insikten om att en minoritet av de som kastade bananer onekligen var politiskt organiserade rasister, till skillnad från de allra flesta som också gjorde det. Man hörde också då och då tydligare rasistiska tillmälen från vissa läktarsektioner när bananerna yrde i luften. Det var dessutom besvärande att även om banankastandet hade en lång historia hade det eskalerat i intensitet och frekvens sedan Touray blivit Djurgårdens startmålvakt. En del supportrar var också illa berörda av att Touray själv tydligt kände sig förorättad av ritualen, och de hade klart för sig att det var oförsvarligt att enbart se till avsikten bakom handlingen och inte hur offret uppfattade den. Sist men inte minst insåg många supportrar i de tre klubbarna att ritualen, hur gärna de än ville det, inte gick att skilja ut ur det bredare mönstret i europeisk fotboll, där många spelare av afrikansk härkomst rutinmässigt kallades apor. Och i de länder där detta fortfarande förekom regelbundet, som till exempel Polen, Ryssland, Spanien och Italien, låg det alldeles tydligt en rasistisk avsikt bakom banankastandet. Touray hade själv utsatts för den typen av öppet rasistiskt övergrepp när Djurgården spelade mot Ålborg i Danmark i november 2005.

Denna form av organiserad supporterrasism har i stort sett försvunnit från de svenska läktarna, men i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet var det inte ovanligt att svarta spelare i Allsvenskan fick höra apläten varje gång de rörde vid bollen. Och än i dag är det inte helt unikt att svarta spelare i Sverige kallas apor av motståndarlagets spelare och supportrar.

Med det här i åtanke kan det inte avfärdas som ett ”godmodigt skämt” att kasta bananer på Touray, eftersom det inte har skett i ett historiskt vakuum. Sådana förolämpningar är begripliga enbart när de granskas kritiskt inom sitt större historiska och kulturella sammanhang. Seden att kasta bananer på svarta fotbollsspelare, oavsett motivet, förstärker omedvetet den urgamla europeiska kopplingen mellan afrikaner och bananer. Denna intellektuella tradition, som går tillbaka minst till slutet av 1800-talet och den ”vetenskapliga rasismens” födelse, hävdade att personer av afrikansk härkomst var mindre utvecklade än vita européer såväl biologiskt som kulturellt. Då utnyttjades dessa övertygelser – och de utnyttjas alltjämt – för att rättfärdiga institutionaliserade former av diskriminering.

Handlingar som kanske inte medvetet drivs av rasism kan fortfarande ha rasifierande följder och i slutändan kan de också, om än oavsiktligt, få mycket skadliga konsekvenser.

I likhet med med kontroversen kring Bosse Hanssons ord om ”svartingar” kan man alltså inte granska banankastandet på Touray enbart ur perspektivet den skyldiges avsikt. Diskussionen måste också ta hänsyn till effekten på offret och på återverkningarna av sådana handlingar. Alla debatter om rasism i Sverige hänger fortfarande i stort sett på frågan om avsikt, och för att göra oss kvitt detta felaktiga tolkningssätt måste vi upphöra med att se rasism som ett i första hand moraliskt problem.