My Blomberg
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet
Jag utgår från att du som läser detta på något sätt är intresserad av idrott eller fysisk aktivitet. Jag skriver ”eller” eftersom idrott och fysisk aktivitet inte nödvändigtvis är synonyma. Fysisk aktivitet kan ta formen av idrott, men inte alltid. Och idrott innebär ofta fysisk aktivitet, men inte alltid. Oavsett vilket känner du troligen till att rörelse och motion, i form av fysisk aktivitet och/eller idrott, är viktigt för hälsan.
Men hur vet du det? Hur får du tillgång till (hälso)information om fysisk aktivitet, till exempel rekommendationerna om hur mycket du bör röra på dig varje vecka för att bibehålla eller förbättra hälsan? Hur förstår du informationen: vad betyder egentligen ”måttlig intensitet”? Om informationen är otydlig, hur vet du vem du kan vända dig till för stöd eller vägledning om fysisk aktivitet? Och hur tillämpar du informationen i din vardag, vilka möjligheter till fysisk aktivitet har du?
Frågan om hur människor får tillgång till, förstår och tillämpar information om fysisk aktivitet har länge intresserat mig. Intresset har vuxit fram mot bakgrund av att otillräcklig fysisk aktivitet fortsatt utgör ett betydande folkhälsoproblem, trots omfattande samhälleliga satsningar för att främja fysisk aktivitet, forskningsinsatser och ett ökat erkännande av fysisk aktivitet som både behandlings- och preventiv metod inom hälso- och sjukvården. Information om fysisk aktivitet, till exempel dess betydelse för hälsan, rekommenderad dos och lämpliga aktiviteter, förekommer i stor utsträckning i samhället. Samtidigt är det oklart i vilken utsträckning denna information faktiskt når fram, förstås och omsätts i praktiken av olika samhällsgrupper.
Intresset låg även till grund för min kandidatuppsats i idrottsvetenskap med titeln ”När det gäller livsstil, vad passar mig?” – hur kvinnor uppfattar och förhåller sig till råd kring kost och fysisk aktivitet. Resultaten från den kvalitativa undersökningen visade att majoriteten av de kvinnor som deltog i studien fick tillgång till hälsoinformation om fysisk aktivitet via medier, främst genom TV och tidningar. Samtidigt upplevde de flesta att informationen om fysisk aktivitet som förmedlades var svår att både förstå och omsätta praktiskt i vardagen. För att få informationen förklarad och mer individuellt anpassad vände de sig därför ofta till vänner och familj, personal på gym eller sin husläkare. I mitt yrkesverksamma liv som hälsopedagog, har jag också noterat att information om fysisk aktivitet tas emot och förstås på olika sätt beroende på mottagare.
Människor har olika förutsättningar att förstå och använda information om fysisk aktivitet, oavsett om den förmedlas i ett hälsofrämjande samtal, via en tidningsartikel eller genom en informationskampanj av Folkhälsomyndigheten, vilket i sin tur kan påverka möjligheten att vara fysiskt aktiv. En person som vuxit upp i en kontext där skola, språkkunskaper och undervisning om hälsa och idrott varit tillgängliga och där fysisk aktivitet varit en etablerad del av vardagen, har ofta bättre förutsättningar att navigera i hälsoinformation. Det kan handla om att veta var information finns, att kunna läsa och förstå den, att värdera dess relevans och att identifiera möjligheter till aktivitet i den egna närmiljön. Andra personer kan ha vuxit upp under helt andra omständigheter, exempelvis i miljöer där tillgången till formell utbildning varit begränsad, med ett annat modersmål än majoritetsspråket i landet, eller där fysisk aktivitet inte haft samma kulturella betydelse. I sådana fall kan det vara svårare att få tillgång till, förstå och tillämpa information om fysisk aktivitet.
I Finland har exempelvis hälsolitteracitet integrerats i den nationella läroplanen för grundskolan som en obligatorisk del av undervisningen i ämnet Health Education (hälsokunskap).
Hälsolitteracitet är ett begrepp som beskriver en individs förmåga att få tillgång till, förstå och tillämpa hälsoinformation på sätt som främjar god hälsa. Hälsolitteracitet påverkas bland annat av utbildning, språk, kultur, normer, ålder och erfarenheter, liksom av samhälleliga förutsättningar såsom folkhälsopolitik, socioekonomiska villkor och sociala nätverk. Hälsolitteracitet är alltså en individuell egenskap, men den formas i samspel med det omgivande samhället. Begreppet är komplext och omfattar flera dimensioner och underkategorier som har vuxit fram. I denna artikel kommer jag dock inte gå på djupet i begreppet hälsolitteracitet utan fokuserar på dess kärna.
Hälsolitteracitet introducerades under 1970-talet och har sedan dess fått ökad uppmärksamhet, både inom praktiskt folkhälsoarbete och inom akademin. Detta beror på att hög hälsolitteracitet i befolkningar har visat samband med bättre folkhälsa, medan låga nivåer är kopplade till sämre hälsoutfall. Att alla människor inte har tillräcklig hälsolitteracitet för att kunna påverka sin egen hälsa är därtill ett väletablerat globalt problem. Flera regeringar världen över har därför, med stöd av Världshälsoorganisationen (WHO) och Europeiska unionen (EU), börjat arbeta systematiskt med att utveckla och implementera handlingsplaner, strategier och policys för att stärka befolkningens hälsolitteracitet. I Finland har exempelvis hälsolitteracitet integrerats i den nationella läroplanen för grundskolan som en obligatorisk del av undervisningen i ämnet Health Education (hälsokunskap). Begreppet används som en del av mål och kriterier för undervisningen, vilket innebär att elever i alla årskurser får undervisning som syftar till att utveckla deras förmåga att få tillgång till, förstå, bedöma och tillämpa hälsoinformation.
Historiskt har hälsolitteracitet använts ur ett medicinskt perspektiv, främst inom vården för att beskriva patienters förmåga att förstå en läkares instruktioner. I takt med samhällets utveckling har både livsstilar och miljöer blivit mer komplexa. Moderna samhällen marknadsför ofta ohälsosamma vanor, och hälsoinformation kan vara motstridig och svår att förstå, exempelvis när det gäller rekommendationer om fysisk aktivitet. Detta ställer högre krav på individers förmåga att fatta välgrundade hälsobeslut. Hälsolitteracitet har därför utvecklats till att inte bara omfatta förmågan att förstå vårdinformation, utan även individens förmåga att förstå och använda hälsoinformation som ges i samhället på olika sätt. Kärnan i hälsolitteracitet betonar att syftet är att utveckla praktiska insatser som stärker människors förmåga att få tillgång till, förstå och tillämpa hälsoinformation i olika sammanhang för att främja hälsa.
Att främja hälsolitteracitet är viktigt eftersom alla människor behöver ha likvärdiga förutsättningar att få tillgång till, förstå och tillämpa information om fysisk aktivitet för att ha möjlighet att leva ett självständigt fysiskt aktivt liv. Betydelsen blir särskilt tydlig i länder som Sverige, där individens eget ansvar för hälsa betonas, bland annat genom hälsosamma levnadsvanor som fysisk aktivitet, medan samhället erbjuder stöd och strukturer för att underlätta dessa val, som en del av välfärdssystemet. Samtidigt väcker detta en kritisk fråga: hur kan samhällets förväntningar på individens eget ansvar för hälsa motiveras om inte alla samhällsgrupper har lika möjligheter att få tillgång till, förstå och tillämpa hälsoinformation?
I Sverige kvarstår skillnader i hälsa mellan olika samhällsgrupper. Forskning visar att vissa grupper, däribland migranter, flyktingar och nyanlända, ofta rapporterar lägre nivåer av fysisk aktivitet och hälsolitteracitet jämfört med personer födda i Sverige. Samtidigt är det viktigt att betona att detta naturligtvis inte är homogena grupper. Personer med migrationsbakgrund har mycket olika erfarenheter, utbildningsnivåer, livsvillkor och hälsoprofiler. Det innebär med andra ord att de mönster som syns på gruppnivå inte gäller alla individer, och att variationen inom grupperna är stor.
Att stärka hälsolitteracitet verkar alltså vara relevant för att främja fysisk aktivitet, speciellt när det kombineras med insatser som adresserar psykosociala, sociala och miljömässiga faktorer.
De skillnader som ändå kan observeras på gruppnivå kan förstås i relation till både strukturella och individuella faktorer. På samhällsnivå kan det handla om utmaningar med att få tillgång till, förstå och tillämpa hälsoinformation i en ny kontext med ett annat språk, normer och kulturella värderingar. På individnivå kan det finnas skillnader i läs- och skrivförmåga, tidigare erfarenheter av fysisk aktivitet, kunskap om vad fysisk aktivitet innebär eller olika värderingar och prioriteringar, exempelvis kopplade till religion eller kultur. Dessa faktorer påverkar tillsammans förmågan att få tillgång till, förstå och tillämpa information om fysisk aktivitet, utan att det behöver handla om motivation eller vilja hos individen.
Det finns även forskning som visar ett positivt samband mellan hälsolitteracitet och fysisk aktivitet även om sambandet är komplext och varierar mellan olika samhällsgrupper. Direkta effekter syns genom att individer med högre hälsolitteracitet tenderar att engagera sig mer i fysisk aktivitet än individer med lägre hälsolitteracitet. Individer med högre hälsolitteracitet har till exempel oftare visat sig möta rekommendationerna om fysisk aktivitet och bibehåller oftare regelbundna fysiska aktivitetsvanor. Men även indirekta mekanismer såsom motivation, självtillit och socialt stöd har visat sig spela en viktig roll i att koppla samman hälsolitteracitet och fysisk aktivitet. Att stärka hälsolitteracitet verkar alltså vara relevant för att främja fysisk aktivitet, speciellt när det kombineras med insatser som adresserar psykosociala, sociala och miljömässiga faktorer.
Det positiva sambandet mellan hälsolitteracitet och fysisk aktivitet är dock inte alltid tydligt eller konsekvent över studier. Detta kan förklaras av att det finns flera utmaningar med att både mäta och jämföra sambandet, vilket även tyder på att forskningsfältet är under utveckling. Ofta används olika definitioner av hälsolitteracitet som dessutom mäts med olika mätinstrument, som inte alltid är i linje med definitionen som används. Vidare kan fysisk aktivitet avse allt från självrapporterade träningsminuter till stegräknardata, BMI-förändringar eller idrottsdeltagande. Det behövs därför mer kunskap för att förstå hur och varför hälsolitteracitet kan påverka fysisk aktivitet, och speciellt vad som påverkar sambandet i olika samhällsgrupper. För att avancera forskningsområdet behövs därtill mer kunskap och enhetlig förståelse för begreppet hälsolitteracitet inom det idrottsvetenskapliga fältet.
De flesta befintliga studier om hälsolitteracitet betraktar fenomenet ur ett medicinskt eller folkhälsovetenskapligt perspektiv, medan forskning ur ett idrottsvetenskapligt perspektiv nästan helt saknas. Inom idrottsvetenskapen används däremot ofta begreppet fysisk litteracitet, som relaterar till individens förmåga att vara fysiskt aktiv på olika sätt. Detta innefattar både praktiska färdigheter, till exempel att kunna springa, sparka en boll eller göra armhävningar, och psykologiska aspekter såsom motivation, förståelse och attityd till fysisk aktivitet. Begreppet har sitt ursprung i idrotts- och utbildningsforskning, men har på senare tid utvidgats till att även omfatta hälsopromotion för att främja fysisk aktivitet i befolkningen. En nyligen publicerad artikel argumenterar dessutom för att fysisk litteracitet fungerar som en brygga mellan hälsolitteracitet och fysisk aktivitet, det vill säga något som möjliggör att teoretisk kunskap omsätts i praktisk fysisk aktivitet.
Kanske finns det ett behov av att se hälsolitteracitet och fysisk litteracitet som sammanlänkande för att förstå och främja fysisk aktivitet. Å andra sidan kan hälsolitteracitet och fysisk litteracitet påverka varandra ömsesidigt, snarare än att följa en enkelriktad kedja från kunskap till handling. Personer med hög fysisk litteracitet kan till exempel ha lättare att ta till sig hälsorelaterad information eftersom de redan har erfarenhet av att omsätta kunskap i praktisk aktivitet, samtidigt som god hälsolitteracitet kan motivera individen att utveckla sin fysiska litteracitet ytterligare. Detta understryker behovet av att också både studera och introducera hälsolitteracitet inom idrottsvetenskapen, för att bättre förstå hur förmågan att få tillgång till, förstå och tillämpa information om fysisk aktivitet samspelar med beteendet att vara fysiskt aktiv, och hur detta i sin tur kan främja långsiktig och självständig fysisk aktivitet hos individer.
Mot denna bakgrund framstår det för mig som betydelsefullt att även stärka individers egen förmåga att vara självständigt fysiskt aktiva och att kunna orientera sig i information om fysisk aktivitet och lokala resurser.
Genom att undersöka sambandet mellan hälsolitteracitet och fysisk aktivitet ur ett idrottsvetenskapligt perspektiv vill jag bidra till forskningsfältet. Mitt fokus ligger på olika samhällsgruppers förmåga att få tillgång till, förstå och tillämpa information om fysisk aktivitet, snarare än individers praktiska förmåga att utöva olika former av idrott eller fysisk aktivitet. Därför analyseras sambandet mellan hälsolitteracitet och fysiska aktivitetsbeteenden, snarare än mellan fysisk litteracitet och fysiska aktivitetsbeteenden. Utgångspunkten är att förmågan att få tillgång till och förstå information om fysisk aktivitet utgör en grundläggande förutsättning för att tillämpa ett fysiskt aktivt beteende.
Syftet med min avhandling är inte bara att generera ny och fördjupad kunskap om sambandet mellan hälsolitteracitet och fysisk aktivitet, utan också att utveckla praktiska strategier för att stärka hälsolitteracitet hos olika samhällsgrupper, så att alla ska ha rättvis möjlighet att leva ett självständigt fysiskt aktivt liv.
I min kandidatuppsats låg fokus på vuxna kvinnor som representerade en grupp med etablerade resurser och tillgångar. I min nuvarande forskning vill jag i stället ge röst åt en annan samhällsgrupp, nämligen vuxna personer som nyligen immigrerat till Sverige, med syfte att undersöka hur deras tillgång till och förmåga att förstå information om fysisk aktivitet påverkar deras fysiska aktivitetsbeteenden. Valet att fokusera på denna samhällsgrupp motiveras av flera faktorer men framför allt av att det är en samhällsgrupp vars röst sällan blir hörd. Det är en grupp som ofta blir passiva mottagare av olika former av ”integrationsinsatser”, inklusive insatser som syftar till att främja hälsa och fysisk aktivitet, utan att deras egna perspektiv står i centrum. Tidigare forskning tyder även på att individer i denna grupp oftare möter större utmaningar för att få tillgång till, förstå och tillämpa hälsoinformation jämfört med inrikes födda, vilket i sin tur kan påverka möjligheten till fysisk aktivitet och bidrar till ojämlikhet i hälsa.
Samtidigt är det viktigt att lyfta att det redan tas många bra och viktiga initiativ som syftar till att främja fysisk aktivitet och hälsa i denna grupp, både på samhällsnivå och genom forskningsbaserade insatser. Dessa omfattar exempelvis subventionerad eller kostnadsfri fysisk aktivitet och/eller idrott samt utbildningsinsatser om hälsosamma levnadsvanor. Trots detta kvarstår två centrala utmaningar. Den ena att insatserna inte alltid når full effekt eftersom de i begränsad utsträckning är anpassade till individers varierande nivåer av hälsolitteracitet, vilket kan begränsa möjligheten att ta tillvara på resurserna insatserna skapar. Den andra att flera insatser är svåra att upprätthålla över tid på grund av ekonomiska och strukturella begränsningar.
Mot denna bakgrund framstår det för mig som betydelsefullt att även stärka individers egen förmåga att vara självständigt fysiskt aktiva och att kunna orientera sig i information om fysisk aktivitet och lokala resurser. Jag ser därför ett behov av interventioner som stärker hälsolitteracitet som ett individuellt ”verktyg” för fysisk aktivitet, men också av fortsatt forskning som bidrar till fördjupad kunskap om sambandet mellan hälsolitteracitet och fysisk aktivitet. För att förstå hur detta bäst kan göras i olika samhällsgrupper bör även perspektiv från den berörda gruppen inkluderas i kunskapsproduktionen.
Copyright © My Blomberg 2026
