En självklarhet i tränarens bokhylla

Johan Fallby
Svenska Fotbollförbundet

Docenten vid Indiana University at Bloomington, Jeffrey Huber, har arbetat som collegetränare i över 30 år. Utöver det har han också undervisat i ”educational psychology”, pedagogisk psykologi, och givit kurser på alla nivåer i universitetsvärlden. Nu har han i boken Applying Educational Psychology in Coaching Athletes sammanfattat det han anser vara viktigt för att tränare ska kunna skapa en god inlärningsmiljö och hur idrottare fungerar i inlärningssituationen. I den här recensionen kommer jag inte använda mig av någon ”cliffhanger”, utan avslöjar direkt att han gör det förtjänstfullt och levererar kunskap inom ett område som behöver mer uppmärksamhet.

Applying educational psychology ger insikt i hur en intresserad person kan bli tränare, inte om hur det är att vara tränare. Den handlar om att kunna bli den där tränaren som alla barn kommer ihåg, eller den som elitidrottaren hyllar för den avgörande påverkan på vägen till guldet. För att klara det behöver tränare känna till teorier, principer, paradigm och tillvägagångssätt som finns inom lärande och inlärning. Just kombinationen av teori och praktik är också en av styrkorna i boken. Den breda ingången gör också att målgruppen av personer som har nytta av den är brett definierad. Som sedvanligt i dessa sammanhang. Huber vänder sig till alla som vill bli den tränare som de alltid drömt om att bli.

Varje kapitel har samma struktur vilket gör att de teoretiska resonemangen får en praktisk koppling som tränaren kan använda sig av. Alla kapitel inleds med en belysande historia om en idrottare eller tränare. Det följs av teori i området och hur det går att applicera teoretiska modeller praktiskt. Sist i kapitlet kommer några praktiska knorrar där tränaren kan få lite snabba tips och råd i ”your coaching toolbox” och ” If you remember only three things”; dessutom ges förslag på relevant litteratur.

Introduktionen (”The becoming coach”) sätter ribban på ett trevligt sätt genom att beskriva grunderna i vad det är att vara idrottstränare. Utgångspunkten är pedagogisk psykologi och lärande,  och till det ställer Huber frågan ”vad är coachning?” Det ger en tydlig ingång till boken och dess humanistiska ledarbudskap. Efter det följer fem delar i boken.

Del 1 behandlar idrottaren och teorier kring motivation och konstaterandet att ”om allt annat är lika, så fäller motivationen avgörandet”. Därför är motivationen också det som är helt avgörande för att kunna skapa och utveckla tillsammans med idrottarna. Även tränarens motivation påverkar hur idrottare utvecklas och utgångspunkten är teorier med rötterna i behaviorism, kognitiv teori, social inlärnings- och humanistisk teori. Det finns exempelvis intressanta resonemang mellan motivation och positiv feedback eller förstärkning.

Del 2 fokuserar på behavioristiska teorier och dess grunder i observerbart beteende, stimuli samt respons. Huber lyfter fram Pavlovs och Skinners arbeten som de kanske viktigaste teorierna i boken och kopplar betingning till lärande i idrott. Diskussionen rör både hur idrottaren lär sig och hur tränaren ska använda sig av metoderna så effektivt som möjligt.

Näst på tur, i del 3, är kognitiva teorier kopplade till idrottaren. Den socialkognitiva teorin, med sin beskrivning av hur konsekvenser styr lärandet, ligger först eftersom det kan ses som en brygga mellan behaviorism och kognitiva teorier. Observation och modellinlärning övergår i hur tränare kan arbeta med mer kognitiva färdigheter i utvecklingen av idrottare. Avslutningsvis diskuteras vad som karakteriserar elitidrottaren respektive elittränaren. Det sista kapitlet kan kännas lite malplacerat inom området kognitiva teorier, men är ändå relevant för boken.

Humanistiska teorier genomsyrar hela boken, även om dess syn på människor inte liknar de föregående teorierna i del 2 och 3. I del 4 presenteras det som känns som den viktiga grunden för ledarskapet som Huber står för, även om metoder gärna plockas från andra teorier. Humanistisk syn på idrottaren och samarbetet med den hela människan för att nå utveckling diskuteras. Även de känslomässiga delarna av idrottarens utveckling och hur den berör motorisk inlärning lyfts i den här delen. I det ingår också copingstrategier som är ett intressant inslag i idrottares långsiktiga utveckling.

I del 5 kommer så författaren till en sammanfattning över hur utvecklingen av coachningsfärdigheter samt tränarfilosofi kan gå till. Praktiskt går han igenom hur exempelvis konflikter, korrigeringar av dåligt beteende, eller andra problem som tränare möter, kan hanteras. Sista kapitlet i boken diskuterar på ett ingående sätt hur en tränare kan utveckla och reflektera kring sin filosofi och etiska värdering. Allt detta är matnyttiga delar som utgångspunkter i tränarskapet.

Den här boken är intressant ur många perspektiv. Den är bra eftersom att den bygger ut tränarlitteraturen ytterligare en bit och för in lärandet som ett begrepp i idrotten, något som bör göras än mer intensivt. Klassisk tränarlitteratur som Martens (2012, Successful coaching) eller McMorris & Hale (2006, Coaching science: Theory into practice) är bra på olika sätt, men lyckas inte fullt ut med kopplingen mellan teori och praktik. Huber har en väldigt snygg paketering, och är ännu ett exempel på att det vore skönt att begrava frågan om det går att överbrygga teori och praktik inom idrottspsykologin. Det finns mer och mer bra litteratur som för den praktiska kunskapen framåt. Ytterligare ett exempel är den relativt nya svenska boken Wadström & Ekvall (2013, Idrottsglädje Prestation Utveckling).

Skickligt manövrerar Huber mellan teori och praktik för att förklara huret i lärandet hos idrottare och tränarens sätt att lära ut eller samarbeta med idrottare. Det finns massor av praktiska tips och möjligheter för läsaren att reflektera och diskutera kring mycket relevanta frågor. Bryggan mellan teori och praktik beskrivs utmärkt, även om hardcore-teoretiker sannolikt saknar djupet.

Möjligen går det därför att argumentera att det saknas en del teori och därtill kopplad praktik om man ser till forskningsfronten inom idrott idag. Det teoretiska djupet är av förklarliga skäl grunt och jag skulle dessutom exempelvis gärna se mer reflektion och praktik kring hur self-determination theory kan appliceras. Det omnämns, men det stannar bara vid det, trots att det är en av de mest diskuterade och använda idag. Dessutom hade det varit intressant att få in ett mindfulness- eller acceptansperspektiv i resonemanget, något som saknas helt nu. Detta är personliga reflektioner och inget problem för boken, och gissningsvis behövde författaren göra gränsdragningar, dels utifrån sitt arbetssätt, dels utifrån bokens omfång. Samtidigt går det att argumentera för att färre teorier skulle redovisas, men de utvalda kanske skulle beskrivas mer noggrant. Då skulle också appliceringen bli än mer detaljrikt beskriven och kanske ännu vassare. Dock tyckte jag med min kunskap att det gick att hitta mycket bra material att arbeta med praktiskt och även få god teoretisk koppling till. En smakfull inledning i boken hade också varit att inleda med de mer tränarfilosofiska delarna (nu finns de som del 5), för att sedan gå över till de praktiska och teoretiska delarna.

Slutsatsen rörande Applying educational psychology är att den är mycket intressant med sitt lärandeperspektiv och teoretiskt förankrade praktik. Dessutom lyfter den fram ett humansistiskt ledarskap som det mest effektiva och det tar förhoppningsvis död på de sista gamla myterna om att skrik och hot tar fram ”vinnarskallen” ur barn, ungdomar och vuxna idrottare. För den intresserade tränaren tycker jag Applying educational psychology in coaching athletes ska finnas i bokhyllan, naturligtvis efter en noggrann genomläsning.

Copyright © Johan Fallby 2014

Referenser

• Martens, R. (2012). Successful coaching (4e upplagan). Champaign, IL: Human Kinetics.
• McMorris,  T., & Hale, T. (2006). Coaching science: Theory into practice. London: Wiley.
• Wadström, O., & Ekvall, D. (2013). Idrottsglädje, prestation, utveckling. Linköping: Psykologiinsats.