Midnight Basketball – om relationen mellan ras, sport och neoliberalism i det urbana USA

David Ekholm
Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Linköpings universitet

Under 1980- och 90-talen organiserades basketverksamheter för ungdomar som bedömdes vara i riskzonen för sociala problem, på kvälls- och nattid, i en lång rad olika städer. Detta sågs på som ett sätt att bedriva sociala interventioner med fokus på framförallt brottsprevention. I boken Midnight Basketball: Race, Sports, and Neoliberal Social Policy sammanfattar Douglas Hartmann sin mångåriga forskning om denna idrottsbaserade sociala intervention. I boken undersöks verksamhetens idéhistoria, dess politiska sammanhang, dess praktiska utformning och särskilt dess kulturella betydelse för hur frågor om ras, risk, sociala problem, marginalisering, urbanitet och idrott förstås och vävs samman med varandra i en tid av socialpolitisk förändring i USA. Boken är en kritisk kultursociologi över det neoliberala samhället sedd i ljuset av en djupgående empirisk undersökning av en specifik slags social intervention, midnight basketball.

Bokens inledande delar utgörs av en resonerande genomgång av mediala och politiska beskrivningar av midnight basketball och andra liknande idrottsbaserade interventioner. Här bidrar Hartmann med noggranna och utförliga analyser av den mer övergripande politiska utvecklingen i USA och hur denna utveckling med fokus på nedskärningspolitik och neoliberalism villkorar och möjliggör talet om idrott som en lösning på sociala problem. I en senare del vävs de tidigare resonemangen samman med analyser av en specifik midnight basketball-verksamhet. För de som har följt Hartmanns tidigare forskning kan huvuddragen i hans analyser och resonemang kännas igen. Detta är emellertid inte en anledning att låta denna bok vara oläst. Boken drar på ett mycket fint sätt samman en mängd empiriska observationer och teoretiserande resonemang till en sammansatt helhet som tveklöst fördjupar vår förståelse för idrottens roll i relation till samtidens politik och sociala villkor.

Hartmann introducerar sin studie dels genom hur han själv som student blev engagerad i en midnight basketball-verksamhet som medarbetare, och dels hur han som sociolog studerade frågor om ras och diskriminering. Hartmann noterade hur verksamheten beskrevs i lokala tidningar på nyhetsplats, av kolumnister och ledarskribenter, präglad av en slags oreserverad hyllning av verksamhetens effekter och potential som han knappast kände igen från själva verksamheten. Bland de unga som deltog i verksamheten var huvuddelen unga afroamerikanska män. I media förekom framförallt två slags till synes motstridiga bilder av unga afro-amerikanska män: som antingen spektakulära idrottsstjärnor eller som farliga våldsverkare och kriminella. Där representerade kriminalitet kapitulationen inför samhällets alla risker och faror emedan idrott representerar ett socialt sanktionerat och hälsosamt alternativ. Berättelsen om midnight basketball kunde länka samman föreställningarna om de afroamerikanska unga männens idrottsförmågor och potential och deras våldsbenägenhet och kriminalitet.

Hartmann kontextualiserar i boken verksamheten som en del i det amerikanska medielandskapet, i kulturen och i den politiska utvecklingen – inte minst med avseende på frågor om ras. Han frågar sig hur denna positiva rapportering var möjlig och hur verksamheten kunnat nå sådan ryktbarhet i politiska sammanhang. Han menar att en studie av den konkreta verksamheten och dess mediala och politiska diskurs, inte framförallt kan vara en studie av en enskild socialpolitisk intervention, utan ett sätt att fördjupa förståelsen för frågor om idrott, ras, risk, kriminalitet och urbanitet i en bredare socialpolitisk mening – det empiriska fallet utgör en lins för att se och analysera samtidens – neoliberala – socialpolitik. Här lyfter Hartmann fram att det mer omfattande intresset därutöver inbegriper en större ambition att vara med att formera en mer omfattande och interdisciplinär del av ett forskningsfält med ett seriöst och kritiskt fokus på idrottens kulturella betydelse i relation till frågor om medborgarskap och neoliberal socialpolitik.

Verksamheten som Hartmann började att följa bedrevs i Chicago. Det ansågs att en av nycklarna till att komma till rätta med sociala problem bland utsatta och fattiga innerstadsungdomar var att erbjuda säkra och meningsfulla fritidsaktiviteter mellan 22.00 och 02.00 på nätterna. Därför startades basketturneringar under den tiden på dygnet som uppfattades som den tid då inbrott, våld och droganvändning kunde förekomma. I boken går senare Hartmann igenom en rad problem med sådana antaganden och bland annat visas hur dessa tidpunkter knappast är särskilt framträdande vad gäller unga mäns brottslighet – men det centrala här är hur dessa antaganden ligger bakom och skapar sätt att organisera verksamheterna. Verksamheten pågick under sommarmånaderna och kännetecknades av att deltagarna skulle vara mellan 17 och 21 år gamla samt att verksamheten övervakades av uniformerad och väl synlig polis. De effekter ifråga om minskad brottslighet som lyftes fram av projektets företrädare var minst sagt uppseendeväckande. Också sådana påståenden går Hartmann igenom och visar på hur de saknar empiriskt stöd. Påståendena omfamnades emellertid av deltagande partners och fick dessutom spridning genom att återges som fakta i massmedia. Under 1980- och 90-talen startades mängder av verksamheter där idrott betraktades som ett verktyg för att reducera brottslighet, hantera risk och i allmänhet förbättra livsvillkoren för unga i utsatthet.

Kring denna verksamhet utvecklar Hartmann en kritisk analys. Men den tar i första hand inte utgångspunkt i huruvida midnight basketball har de effekter som företrädare hävdar eller inte, utan kritiken riktas snarast mot hur mediala och politiska återgivningar av verksamheten naturaliserar och legitimerar en neoliberal socialpolitisk utveckling med fokus på rasifiering, individualisering och privatisering, där idrott spelar en central roll. De idrottsbaserade interventionerna byggde på samverkan mellan offentliga och privata aktörer.  Inom sådana samverkansorganisationer växte det under 1980-talet fram en ”social problems industry”. Denna industri av verksamheter utgjorde ett svar på nedskärningar i offentlig sektor där projekt av olika slag utvecklades för att möta sociala problem. En viktig del kring hur midnight basketball kan förstås som en del i en neoliberal socialpolitik berör verksamheternas former för finansiering. Utöver att verksamheterna var mycket mindre kostnadskrävande än andra sociala insatser, så utgjorde de också ett sätt att involvera sponsorer, stiftelser, välgörenhet och aktörer från privat sektor och civilsamhälle. Här kan också nämnas att donationer från aktiva och före detta idrottare i de amerikanska proffsligorna var vanliga. Genom offentlig och privat samverkan kunde dessutom midnight basketball utgöra och förstås som en föregångare för ett ny sätt att organisera samhälleliga insatser.

Hartmann gör vidare en poäng av några särdrag i den amerikanska idrottspolitiken, vilken präglats av en frånvaro av offentligt finansierad och understödd idrottsverksamhet för den breda befolkningen som har lett till en utveckling av marknadsdrivna verksamheter där tillgång till idrott varit en fråga om konsumtion. Tävlings- och rekreationsidrott har framförallt varit tillgänglig för de delar av befolkningen som haft ekonomiskt konsumtionsutrymme. Med denna bakgrund var förutsättningarna särskilt goda för att etablera en sociala problem-industri med idrott som verktyg riktade specifikt mot särskilt utsatta befolkningsgrupper och områden. Eftersom basket uppfattades vara ett slags aktivitet som tilltalade afroamerikanska unga män i utsatta stadsdelar, så kunde idrotten framställas som ett sätt att nå ut till dessa unga och få dem involverade i sociala verksamheter. Samtidigt kunde idrottsledare, särskilt i socialt och ekonomiskt utsatta områden, bevittna allt mindre offentliga anslag till verksamheter under 1980- och 90-talen och insåg att de för att kunna fortsätta med verksamheter så var de tvungna att motivera dem med sådant som kunde generera offentliga stöd. De började betona och utveckla verksamheter med uttryckligt fokus på brottsprevention och på att hantera sociala problem bland unga i vad som betraktades som risk och riskmiljöer.

Verksamheter som Hartmann kom i kontakt med omfamnade en rad olika och därtill delvis motstridiga inramningar av de problem som kunde mötas och på vilka sätt idrotten kunde vara ett verktyg för att bidra till att lösa dem. I fokus för dessa problembilder var emellertid återkommande just att det handlade om unga afroamerikanska män i särskilt utsatta områden i städerna. Men för Hartmann, i en tradition av kritiskt sinnad sociologi, handlade höga nivåer av brottslighet och social marginalisering bland den afroamerikanska delen av befolkningen om konsekvenser av strukturella förhållanden ifråga om arbetslöshet, boendesegregation och ökad relativ fattigdom. Samtidigt fanns det starka föreställningar i det offentliga samtalet och inom politiken om hur brottslighet och marginalisering bland unga afroamerikaner förklarades med kulturella och etniska särdrag, vilket lade skulden på deras egen kultur, deras livsstil och deras egna livsval. Med fokus på hur just den här gruppen konstrueras som det problem som ska åtgärdas och förändras lyfter Hartmann fram frågor om hur unga afroamerikanska män uppfattats som en risk för sin omgivning samt ifråga om hur de behöver övervakas och kontrolleras.

Hartmann poängterar reflekterande att analysen av detta inte bara visar hur verksamheterna som studerats utgör en lins genom vilken den bredare neoliberala socialpolitiken kan förstås. Det betydelsefulla här är istället hur verksamheterna kom att bli ett skyltfönster, en prototyp och en modell för spridande och legitimering av neoliberal socialpolitik. Till att börja med fanns det delar i midnight basketball som skapade ett politiskt konsensus om dess potential som rimligt socialpolitiskt verktyg. Hartmann menar att en förklaring till denna långtgående samstämmighet bland olika politiska läger var just att så många olika föreställningar om samhället och individen kunde ramas in av midnight basketball, att sätten att tänka kring dess medel och mål var så ospecifika och svagt definierade att närmast vilka ideologier som helst lätt kunde antas som en del i midninght basketball. Men inte minst kombinerade midnight basketball en mer liberal syn på individuell utveckling av medborgerligt självbestämmande och empowerment med en mer konservativ syn på kontroll, disciplin och regelefterlevnad, vilket framstår som särskilt viktigt i en amerikansk socialpolitisk kontext.

Viktigast för att förstå dess politiska betydelse var emellertid hur verksamheten kunde göras till en slagkraftig medial berättelse. Å ena sidan frågar sig här Hartmann om verksamheterna var en faktisk framgång. Ifråga om att påvisa konkreta effekter av minskad segregation eller minskad kriminalitet saknas väsentligen belägg för detta; empiriska underlag för utvärderingar saknas eller är undermåliga och verksamheterna är svåra att följa upp eftersom det saknas handlingsplaner eller tydligt definierade beskrivningar av mål och medel.

Å andra sidan, menar han, så var det inte detta som var det viktiga. På ett område visade sig midnight basketball ha en mycket påtaglig effekt och på det området var det definitivt en framgång – det handlar om hur midnight basketball blev en oöverträffad PR-succé: en ”commercial for neoliberal social policy”. Trots omfattande medial uppmärksamhet kring midnight basketball saknades i princip helt kritisk granskning av verksamheterna. De påståenden om verksamheternas positiva inverkan på de som deltog, och den effekt de sades ha ifråga om att reducera ungdomsbrottslighet, som fördes fram av organisatörer och involverade i verksamheten, upprepades och togs för sanna i den mediala rapporteringen.

Genom återkommande mediabevakning och spridning av politiska företrädares hyllningar som återgavs i media, blev midnight basketball en renodlad triumf – inte minst en triumf för det slags ideologiskt ramverk som genomsyrade verksamheternas antaganden om och representationer av idrott, ras, risk och social förändring. Hartmann kallar det här för midnight basketball’s ”legitimeringsfunktion”: den mediala framställningen av midnight basketball legitimerar den nya neoliberala inriktningen på sociala insatser och framställer den som rimlig och okontroversiell. Förklaringen till att berättelsen om midnight basketball blev en sådan framgång och PR-succé låg inte minst i att deltagare, organisatörer, beslutsfattare och media var omedvetna om den vidare samhällskontexten och den rasifierande undertexten som gav berättelsen liv och som fick den att framstå som rimlig och självklar.

Det är ett återkommande tema som berörs, relationen mellan hur verksamheten faktiskt har bedrivits, vilka effekter som kan observeras av den och hur den framställs i mediala och politiska sammanhang, hur den görs till en modell för en neoliberal socialpolitik. Hartmann är inte på något sätt negativ till just den idrottande praktiken, men den idealiserade mediebilden och problematiseringen av denna i boken tar överhanden. Oavsett vilka bidrag idrottsbaserade interventioner kan ge ifråga om att förbättra livet för barn och unga i utsatta situationer, menar Hartmann att vi måste vara försiktiga med att inte förvänta oss för mycket av dem. Sociala insatser i allmänhet och brottsprevention särskilt är komplexa och utmanande verksamheter som till och med i de fall där de har utvecklade handlingsplaner som präglas av långsiktighet och av goda ekonomiska resurser, riskerar att misslyckas. De till och med misslyckas oftare än de lyckas. Att förvänta sig annat från verksamheter just för att idrott är ett verktyg för dessa ändamål är inte bara att överskatta kraften i idrotten utan framförallt att underskatta svårigheten i sociala interventioner och därutöver kraften i de sociala strukturer som villkorar sociala problem, brottslighet och marginalisering.

Det farliga med detta slags missuppfattningar eller överskattning är inte främst att projekt och verksamheter misslyckas i sina strävanden att förbättra livet för utsatta unga, utan den stora faran ligger i verksamheternas bredare kulturella symbolik och politiska innebörd ifråga om hur berättelsen om idrott som en lösning på sociala problem ger form och livskraft åt stigmatiserande föreställningar om unga i social utsatthet. Faran med detta och med hur berättelsen ger form och legitimitet till en neoliberal form av socialpolitik ligger därvid i hur detta bidrar till att återskapa och förstärka både faktisk segregation och föreställningar om att segregationens förlorare utgör en fara och risk för det övriga samhället. Därtill drar föreställningen om att idrott utgör ett rimligt och legitimt svar på de sociala problem som drabbar unga i utsatthet bort uppmärksamheten i det offentliga samtalet från de strukturella orsakerna till problemen ifråga om rasism, fattigdom, arbetslöshet samt nedskärningar i offentlig sektor i allmänhet och nedskärningar inom de verksamheter som tidigare riktats mot just dessa unga och dessa områden i synnerhet. Att unga med svagare sociala och ekonomiska resurser ges möjlighet att delta i idrott överhuvudtaget (som de annars inte har råd med) lyfts fram som den stora behållningen av midnight basketball och andra idrottsbaserade interventioner. De kan vara viktiga för hälsa, meningsfull fritid eller med fokus på rent idrottsliga prestationer – det vill säga sådant som tas för givet i det slags idrottspraktik där idrott mer betraktas som ett mål i sig självt.

Avslutningsvis resonerar Hartmann vidare kring hur det kommer sig att det riktas allt mindre intresse inom forskningen för idrottsbaserade interventioner med fokus på brottsprevention. Här bortser han från stora delar av den internationella forskningen under framförallt 2010-talet med fokus på idrott (och idrottsbaserade interventioner) och brottsprevention och inte minst social inkludering i en bredare mening. Den något bristfälliga uppdateringen ger viss genklang även i hur Hartmann reflekterar kring hur midnight basketball inte har samma framträdande roll i dagens socialpolitiska landskap i en amerikansk nationell kontext. Här hade han med små medel kunnat utveckla reflektionen ifråga om hur hela det amerikanska sammanhanget för idrottsbaserade interventioner varit en föregångare för hur verksamheter utvecklats internationellt.

Hartmanns analyser om sammanvävning mellan idrott, ras, risk, social förändring – neoliberalism – känns tydligt igen från den internationella litteraturen på fältet. Idrottsbaserade interventioner finner ständigt nya former i olika sammanhang, men mycket kan kännas igen i Hartmanns mycket genomarbetade och utförliga diagnos av föregångaren midnight basketball. Lika mycket som att se detta som en modell och prototyp för neoliberal socialpolitik i en nationell kontext, hade den kunnat beskrivas som en exportsuccé och internationell föregångare på området, men, vilket är lite synd, här stannar diskussionen huvudsakligen inom en nationell socialpolitisk kontext.

Detta är emellertid mindre invändningar som måste ses i sammanhanget av hur boken utgör ett imponerande rikt och nyanserat bidrag till fältet. Hartmann visar på ett pedagogiskt sofistikerat sätt hur frågor om idrott, ras, risk och social förändring uppkommer och bidrar till att skapa ideologi, socialpolitiska föreställningar och praktiska teknologier för att styra människor och samhället av idag. Boken svarar, genom att olika empiriska spår vävs samman till en sammanhållen helhet med en tydlig teoretisk fördjupning, väl upp mot ambitionen att bidra till att forma en kritisk sociologi för relationen mellan idrott, medborgarskap och neoliberal socialpolitik.

Copyright © David Ekholm 2017