Nya norska perspektiv

Boken Nyere perspektiv innen idrett og idrettspedagogikk består av en samling texter, närmare bestämt elva stycken, där varje bidrag reflekterar ”på sin måte nyere perspektiv innfor idrettsvitenskapen”. Boken består av två delar, där den första handlar om perspektiv på idrott och idrottspedagogik medan den andra har fokus på barn- och ungdomsidrott. Boken spänner över skilda områden, som till exempel barn- och ungdomsidrott, moraliska aspekter vid tävlingsidrott, motivation och självtillit i tränarrollen, genusfrågor och maskulinitet i idrotten, fysisk aktivitetsnivå, lärande inom fysisk aktivitet och friluftsliv, liksom utvecklingen av ämnet idrott på universitet och högskolor och inom skolämnet ”kroppsøving” i Norge. Bidragen är var för sig intressanta och ger, precis som det anges, en problematiserad bild av idrotten inom ett antal aktuella områden utifrån pedagogiska, psykologiska och sociologiska perspektiv.

Första bidraget, ”Idrett og sportsånd: Moralske og motivasjonelle aspekter ved konkurranseidrett” av Tor Stornes tar sig an frågan om moral i idrotten och huruvida idrotten, inklusive elitidrotten, kan bidra till utvecklingen av fair play och ”sportsanda”. I artikeln ges exempel på hur teori och praktik kan befrukta varandra för att nå den önskade utvecklingen. I det andra kapitlet, ”Gir topp bredde”, diskuterar Dag Vidar Hanstad om elit ger bredd, dvs. om en elit är en förutsättning för bredd. Slutsatserna är att elitidrott kan generera breddidrott, men det beror på ett antal tilläggsfaktorer som bl.a. har att göra med ekonomi och val av strategi. Den tredje texten inriktar sig på tränaren, eller coachen, och dennes position som en signifikant vuxen och vad den rollen innebär. Rune Høigaard använder i ”Coaching efficacy – å ha tro på seg selv som trener” begreppet ”coaching efficiacy” för att exemplifiera hur tränaren kan förbättra sin förmåga att få de aktiva att utvecklas. I nästa artikel, ”Kunsten å skape et maskulint begjærsidol i idrett”, använder sig författaren av Kristian Kjelling, norsk stjärna inom handboll, som exempel. Bilden av Kjelling i medier gick enligt författaren under mitten av 2000-talet från att fokusera på ”idrottskroppen” till att Kjelling istället blev konstruerad som en ”maskulint begjærsidol”. Författaren använder sig av kritisk diskursanalys och utgår från artiklar och fotografier i en stor dagstidning i Norge.

Skriften väcker säkert nya och andra tankar och fungerar säkerligen bra som inspirationskälla för vidare studier. Som den hyllningsskrift den är till två pensionerade kollegor vid universitetet i Agder fungerar den utmärkt.

I en annan av texterna, Jon Besse Fjelds ”Fra legemsøvelser til akademia – fra lærerseminar til mastergradutdanning”, diskuteras idrottens utveckling inom akademin, ”(f)ra legemsøvelser og vaabenbrug til kroppsøving og idrett” och vidare mot forskarutbildning. Författaren beskriver hur utvecklingen gått mot ett universitet i Agder och hur fokus inom idrottsområdet förändrats från att ha varit ett färdighets- och praktiskt ämne mot att det nu i allt högre grad är ett akademiskt studieområde. Två av artiklarna behandlar perspektiv på lärande och inbjuder till intressanta tankar. Ingunn Fjørtoft använder i ”Læringslandskap: hvordan fysiske omgivelser fremmer fysisk aktivitet, lek og læring” till exempel Gibsons begrepp affordance i en diskussion om betydelsen av uterummet och den fysiska omgivningen för lärandet. Fjørtoft pekar dock på att närmiljöns och uterummets betydelse för fysisk aktivitet, lek och lärande er ett relativt outforskat område, ett område som måste beforskas betydligt mer för att åstadkomma, enligt författaren, ett önskvärt lärandelandskap som möter behov från elever i olika åldrar och med olika förutsättningar och som är utmanande för både pojkar och flickor. I den andra artikeln, ”Mesterlære i idrettspedagogikk – gammel vin i nye flasker?” tar Bjørn Tore Johansen sin utgångspunkt i Hutchinsons exempel med navigation, och för en diskussion om kontextens betydelse för lärandet och relaterar detta till inre mentala representationer. I sina slutsatser menar författaren att både den ”…individualistisk og sosial konstuktivisme er samlebegrep som omhandler flera ulike, heterogene retningar…”, men där båda riktningar har kommit med viktiga bidrag vad avser lärande och tillägnelse av kunskap. Detta pekar för övrigt även till exempel Mylov (2000) på, nämligen att det går att anlägga olika teoretiska perspektiv på lärande och utveckling som ömsesidigt förutsätter varandra, och dessa perspektiv tar sin utgångspunkt i fyra olika plan; det intrapersonella, interpersonella, kulturella och det samhälleliga.I artikeln ”Hvor trygg er barne- og ungdomsidretten?” diskuterar Kari Fasting barns och ungas rättigheter i idrotten och ställer frågan vad som görs inom norsk idrott för att förebygga mobbing, trakasserier och övergrepp. Författaren diskuterar dessa begrepp men ger även exempel på hur idrotten medvetet arbetar med förebyggande verksamhet. I ”Utvikling av barn og ungdoms idrettslige og fysiske aktivitetsnivå – hvorfor har det blitt så bra? problematiserar Jan Erik Ingebrigtsen bilden av att barn och unga generellt blir allt mindre fysiskt aktiva och menar att de flesta barn och unga ”…ikke er blitt mindre fysiske aktive de siste årene, snarere tvert imot”. Författaren menar att den generella bilden ger dels beskrivningar av barn och unga som problematiskt lite aktiva, dels att de som verkligen behöver stöd, de minst aktiva, kommer i skymundan då fokus riktar sig mot att öka aktivitetsnivån för alla.

Jag finner i synnerhet Yngvar Ommundsens kapitel ”Hvem er talentene, må vi spesialisere tidlig, og hva er en god trener? Spenningsfelt mellom barne- og ungdomsidrett og eliteidrett” intressant då den egentligen berör en fundamentalt viktig fråga inom barn- ungdomsidrotten, nämligen hur den idrottsliga praktiken för barn och unga bör och kan utformas. Dels ska idrotten utgå från barnets perspektiv och barnets utveckling, och dels är ett av flera mål inom delar av idrotten att skapa en elit – alltså två till synes inte alltid förenliga perspektiv. Ommundsen använder bl.a. begreppen ”deliberate play” och ”deliberate practice” för att diskutera detta dilemma och pekar på att vinsterna med en lekpräglad idrott (deliberate play) och allsidig aktivitet sannolikt är att ”…slik aktivitet preget av variert motorisk g fysisk utfodrelse i unge år stimulerer indre motivasjon, emosjonell binding till en idrett, lyst till å fortsette samt lyst å involverer seg i ”Deliberate Practice” – en treningsform som krever disiplin och selvregulering”. Om idrotten utgår från barnets behov och förutsättningar så menar författaren att detta i förlängningen innebär att när barnen blir äldre ökar sannolikheten för att fler intresserar sig för en ökad specialisering och involvering i en alltmer elitinriktad verksamhet. Den sista artikeln är ett kortare bidrag som fokuserar på ”kroppsøvingsfaget” och som diskuterar trivsel, fysisk aktivitet och en fysiskt aktiv livsstil.

Efter att ha läst boken så har jag lite olika upplevelser. Fördelen med den typ av antologi som denna bok är prov på är att man får ta del av ett brett spektrum av olika perspektiv inom ett område.  Det som kan bli problematiskt, av samma anledning, är dels att artiklarna spretar och det är svårt att få en klar bild av vad redaktörerna vill uppnå, dels att artiklarna, just av denna anledning, kan bli för övergipande och generella och inte bidrar till den fördjupning som kanske är önskvärd. Boken riktar sig till studenter i olika idrotts- och lärarutbildningar med inriktning mot idrott men vänder sig också till ledare, tränare, föräldrar och lärare. För idrottsledare, idrottslärare och studenter riskerar boken att vara för begränsad genom de relativt korta artiklarna inom vitt skilda områden. Samtidigt tror jag boken är för svår för de som är noviser inom området då flertalet artiklar kräver förkunskaper. För redan initierade inom respektive område är boken intressant, dock begränsande just för att den behandlar så vitt skilda områden. Skriften väcker säkert nya och andra tankar och fungerar säkerligen bra som inspirationskälla för vidare studier. Som den hyllningsskrift den är till två pensionerade kollegor vid universitetet i Agder fungerar den utmärkt.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att boken behandlar en mängd intressanta och viktiga områden, betydelsefulla för idrottens och idrottspedagogikens utveckling. Det är kanske just här som boken har sina förtjänster, att väcka intresse för fortsatt läsning och fortsatta studier inom ett antal olika och viktiga områden.