”Poliser och huliganer”, i regi av Megan O’Neill efter manus av Erving Goffman

Matchen mellan Hammarby och Djurgården aktualiserade, tråkigt nog, åter problematiken med läktarbråk, kontroller och ansvar. Filosofen Kutte Jönssons feature på idrottsforum.org är onekligen en intressant reflektion över problematiken. Men jag blev både nyfiken och glad när jag ombads recensera Megan O’Neills bok i ämnet, som visserligen utspelar sig på engelsk mark, men där det erbjuds en historia som är starkt präglad av huliganism.

I Policing Football: Social Interaction and Negotiated Disorder har O’Neill som ambition att förstå och analysera problematiken kring läktarvåld och polisbevakning med hjälp av Erving Goffman och has numera klassiska ”dramaturgiska” sociologi. Nu är det emellertid så att O’Neills bok varken har huliganer eller supportrar i huvudrollen, utan dessa grupperingar får mer karaktären av biroller i hennes uppsättning av Goffmans drama. I stället är det poliskåren och dess olika skiktningar som får iklädda sig huvudrollen. Valet att studera polisarbete i relation till fotboll är ganska genialt. Fotboll är nämligen väldigt stort för britter. De flesta kan säkert namnge de tre största klubbarna, kanske även det lag som leder Premier League. Däremot är det säkert väldigt få som har kunskap om att landets största polisstyrkor mobiliseras under dessa söndagsmatcher i brittiska fotbollsstäder.

Att Goffman blir manusförfattare till O’Neills produktion kan spåras till att den dramaturgiska sociologin, enligt författaren, kan skapa förståelse kring sambandet ”between the agents of social control and the subjects of their work” (s. 4.) samt även “discover the unwritten rules of social order” (s. 4). O’Neill menar att Goffman blir användbar när det gäller att belysa rutiner och mönster som skapas i en interaktion mellan olika aktörer, och hävdar att i dessa interaktiva draman, ritualer och spel är det möjligt att visa att ”morality and manipulation are not as separate as we may believe” (s. 5).

O’Neill belyser inledningsvis huliganforskningen, med bland annat författare som Armstrong, Guilianotti och Dunning, och visar hur denna forskning skiftat i karaktär i kölvattnet av Taylorrapporten, som i sin tur var en effekt av ett antal läktarkatastrofer på brittisk mark. Den tidiga huliganforskningen präglades av en strävan att förklara huliganismen i sociala, klassmässiga och maskulina termer, medan den mer moderna, post-taylorska, forskningen mer präglats av etnologiska ansatser i syfte att förstå huliganer och huliganismens olika yttringar och framträdelseformer, till exempel ”football casuals”.

Efter denna inledning och diskussion kring huliganism och olika forskningstraditioner, gör O’Neill en 180 graders vändning och skiftar fokus, varvid vi får ta del av en kort beskrivning av polisforskning, i vilken vi får reda på at Goffman inte är en gängse teoretiker inom detta fält. Däremot har, enligt O’Neill, Armstrong, huliganforskaren, förhållit sig till poliskåren med Goffman för ögonen, varvid han formulerat följande tes: ”[t]he police at football matches are aware that, to an extent, they are actors in a performance, participants in a ritual that occurs at every game. By the attention they pay to football hooligans, the police give those fans the drama they like to recount to others later” (s. 36). Det är polisens skådespelarprestationer som kommer under luppen, och nu börjar det stå ganska klart att skådespelet ”Poliser och huliganer” i O’Neills regi inte handlar om huliganer, trots att scenografin och rekvisitan gett dessa indikationer. Bokens fortsättning, och dess empiriska grund, handlar i stället om polisarbete, och hur polisers värderingar, kategoriseringar och beteende formas i samspelet med både huliganer och vanliga, trevliga, fotbollssupportrar. Nu är det även dags att få reda på att bokens empiri inte kommer att handla om engelsk fotboll och dess huliganer, utan om fotboll på skotsk mark, i Aberdeen. O’Neill påtalar själv i detta sammanhang att skotska huliganer är mindre problematiska än engelska, och åberopar Guilianottis studier av internationell huliganism; vi hade alltså kunnat få följa en ruskigare thriller. Men det är ett skotskt polisdrama vi ska få följa, vilket har sina praktiska förklaringar. O’Neill har nämligen haft möjlighet att intervjua poliser på olika nivåer i polishierarkin i sin hemstad (tror jag). Dessutom har hon haft möjlighet att på nära håll, under 1998-99, under beskydd av två poliser, följa polisarbete under ett antal matchdagar.

Det kan, enligt O’Neills förmenande, tyckas anmärkningsvärt att säkerhet och polisarbete vid fotbollsmatcher har varit en angelägenhet de senaste 75 åren, men att det är först under 1980-talet, efter Hillsborough, som olika reformer, lagar och säkerhetsföreskrifter implementerades i engelsk och skotsk fotboll. Därefter har även polisens arbete blivit en angelägenhet; de fick faktiskt en hel del skuld för Hillsborough-tragedin i Taylorrapporten, och i kölvattnet av att allt fler privata vaktbolag dykt upp på marknaden har polisen fått konkurrens när det gäller gängse service och säkerhet. Det innebär att i polisens image begrepp som service blivit allt vanligare, men, hävdar O’Neill, fortfarande erhåller polisen sin status i form av lag och ordning, något som de tydligt kan markera under fotbollsmatcher i interaktionen med supportrar och huliganer.

O’Neill har i sitt fältarbete studerat olika nivåer i polisens hierarkier, och när det gäller det uniformerade fotfolket har hon uppmärksammat att de arbetar i ett antal olika autonoma enheter, oavsett den gemensamma ledningen, och de har sina egna informella interaktionsmönster och –regler De skapar sina egna typologier och kategorier, som när det gäller fotbollssupportrar skiljer sig markant från typologisering av allmänheten i stort; här letar de ofta efter grupper av yngre män med baseballkepsar (idrottsstudenter, akta er!).

Polisen självbild och dess känsla av auktoritet tjänar, enligt O’Neill, på att kontrollera och hantera fotbollssupportrar och även huliganupplopp. Författaren skriver:

As football is an important, routine, and predictable event, it is an ideal situation for an often controversial organization to improve its image of control and effectiveness in reference to this presumed social and moral order. /…/ Football is far from being a chaotic event, but one that is carefully controlled and ordered by both police and the supporters in their own unique ways. It is only when this unique social order is violated (which does occasionally happen) that police officers bring in their legal sanctions and thus dramatically demonstrate their effectiveness to a wider audience via the media (s. 94–95).

I detta sammanhang – hej och hå – introducerar O’Neill Bourdieus begrepp ”fält” och ”habitus”, i den meningen att polis och fotbollssupportrar kan sägas utveckla ett eget interaktionsfält sinsemellan. Men här tillägger hon att Goffmans teorier, och hans (informella) grupper tar resonemanget ett steg längre (trots att Goffman skrev sin bok tidigare än Bourdieu, min anm.) genom att belysa att polisen som helhet inte ingår i ett gemensamt fält med supportrar, utan varje polisenhet utvecklar egna regler och typifieringar i interaktionen med publik och huliganer. Polisen är härvid, tillsammans med olika supportrar, skapare av dessa (olika) fält. Detta tillåter inte Bourdieu, hävdar O’Neill och åberopar Jenkins bok Pierre Bourdieu, från 1992, och därmed är Goffmans dramaturgiska sociologi mer användbar. Jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte är speciellt bevandrad i Bourdieus världsbild, men O’Neills och Jenkins påståenden förefaller mig märkliga, då olika habitus rimligtvis måste vara möjliga i olika grupper som konstituerar ett fält, annars blir begreppet, och relationen mellan fält och habitus, tämligen poänglöst. Jag är faktisk osäker på om O’Neill har förstått problematiken på rätt sätt, i varje fall är hennes redogörelse för skillnaderna rätt oklar.

Jag måste avslutningsvis tyvärr påtala att den här typen av resonemang, tillsammans med ett antal 180-gradare i boken och valet av metod, gör O’Neills arbete ganska tvivelaktigt. Förvisso finns det ett stort behov av att belysa och analysera olika kontrollfunktioner – bl a polisens auktoritet – i relation till olika idrottsevenemang, och speciellt dess våldsamma avarter. Men den kunskap som man får av att läsa O’Neills arbete, till exempel förekomsten av informella normer, är tämligen given, speciellt om man kan sin Goffman och redan sett eller läst dramat från 1959,The Presentation of Self in Everyday Life