Om genus, idrott och kändiskultur i 1930-talets Kina

Hans Bolling
Historiska institutionen, Stockholms universitet

Kina under 1930-talet känns väldigt främmande. Min egen bild av landet under den perioden har i stor utsträckning formats av Hergés klassiska Tintin-äventyr Blå Lotus som publicerades för första gången 1934–35. Vi möter där ett Kina – Tintin befinner sig större delen av tiden i eller i närheten av Shanghai – där lokalbefolkning förtrycks av såväl västerlänningar som japaner, medan varken nationalister eller kommunister spelar några framträdande roller. I vanlig ordning när det gäller Tintins äventyr så intar inte idrotten, bortsett från hjältens duster med ondskans företrädare, någon framträdande plats i historien, av intresse är emellertid de kroppar som presenteras i seriealbumet. Det handlar inte om kinesiskor med lindande fötter, den typen av fördomar gör Tintin upp med i sitt första möte med Tchang (s. 43), utan på att vår europeiske hjälte är avsevärt kortare än i stort sett alla han möter vare sig de är européer, japaner eller kineser. Vi har allstå inte att göra med horder av kortväxta asiater, utan snarast personer med höjdhopparens kroppskonstitution.

Min Kinabild har dock fördjupats och nyanserats tack vare Yunxiang Gaos bok Sporting Gender: Women Athletes and Celebrity-Making during China’s National Crisis, 1931–45. Av bokens titel framgår att vi här har att göra med ett Kina som var långt mer influerat av västerländsk kultur än det Tintin besökte, ett land som rymmer kvinnliga utövare av västerländska idrotter som tack vare media blir kändisar. Gao studerar hur dessa kvinnor klarade av att handskas med de motstridiga kraven de ställdes inför, krav som orsakades av nationalistregeringens politiska agenda, oönskad uppmärksamhet från manliga beundrare i ett patriarkalt samhälle, samt berömmelsen. Det är författarens tes att de genom sitt agerande hjälpte till att skapa ett nytt kvinnlighetsideal i Kina.

Detta kvinnlighetsideal skapade de genom att navigera i spänningsfältet mellan the Modern Girl, en kvinna påverkad av internationella filmstjärnor och reklam för konsumtionsprodukter med mera, och the New Woman, ett kvinnoideal anpassat till den the new life-rörelse som formulerades av Chang Kai-sheks regering under 1930-talet. Det var en rörelse vars värderingar till viss del var fascistiska och som baserade på kristna läror men även på Konfucius och nationalism, och som tog avstånd från individualism och västlig demokrati samt socialsim och kommunism med det uttalade målet att stärka befolkningens moral samt att skapa ett starkt och alert folk som kunde verka i nationens tjänst under orostider.

Gaos tillvägagångssätt för att uppfylla sitt syfte är att presentera sitt källmaterial i sex empiriska kapitel vilka är utformade som enskilda fallstudier, ett dispositionssätt som gör boken något lång och trögläst. I det första kapitlet uppmärksammas gymnastikpedagogen Zhang Huilans (alla namn transkriberas i det följade så som de skrivits ut i Gaos bok, det finns alltså risk för att de inte stämmer överens med de gängse svenska av sagda personers namn) liv och karriär, en person vars betydelse för den kvinnliga fysiska fostran i Kina var stor även efter regimskiftet 1949. Hon var verksam inom fysisk fostran som lärarutbildare men även i frågor som gällde den fysiska fostrans utformning.

I det andra kapitlet uppmärksammas de åsikter om kvinnor och kroppskultur som torgfördes i tidningar och tidskrifter, framför allt Linglong, en veckotidning riktad mot kvinnor vilken kom ut i Shanghai 1931–37. Med tanke på landets storlek och invånarantal var inte tidskriftsmarknaden speciellt stor. I juni 1933 fanns totalt 23 periodiska publikationer av olika slag som riktade sig till kvinnor, varav 13 i Shanghai.

Det tredje kapitlet behandlar lagbollspelet basket och framför allt ett lag från en privat utbildningsanstalt i Shanghai som dominerade det nationella tävlingsspelet och även reste utomlands för att spela och göra propaganda för kvinnlig kinesisk kroppskultur.

Därpå följer kapitel om individuella idrottsutövare, först ett om friidrottsutövare och därpå ett om simstjärnan Yang Xiuqiong, den största stjärnan som också pryder bokens omslag. Varpå den empiriska genomgången avslutas med ett kapitel som uppmärksammar den sportiga filmstjärnan Li Lili. Allting avslutas med ett kapitel, kallat slutsats, vars avsikt är att knyta undersökning till dagens Kina för att på så vis göra den relevant.

Boken är tyvärr metodiskt en smula ofokuserad, vilket författaren medger i och med att ”No single approach can bring all these themes together, nor can a single method apply equally to the lives and social developments I describe and analyze in this book.” Det är i och för sig ett påstående som inte låter sig jävas, men å andra sidan så är ju en av forskarens uppgifter (skyldigheter kanske är ett allt för starkt ord) att bland möjliga perspektiv välja ut och argumentera för ett, eller flera, som varande mer relevanta än andra för den undersökning som genomförs.

Det är också väl värt att uppmärksamma vad Gao avser när hon talar om Kina, det handlar inte om ett sammanhållet rike. Nationalisterna kontrollerade från huvudstaden Nanjing stora delar av landets östra delar, men betydande delar av inlandet var under kommunistisk kontroll och 1931 upprättade Japan lydriket Manchukuo i Manchuriet.

Så även om det inte finns några skäl att återfalla i en Kinabild baserad på Hergés serieäventyr finns all anledning att påminna om studiens begränsade räckvidd. I vanligtvis välinformerade Nordisk familjeboks sportlexikons artikel om Kina, publicerad 1941, slås fast att landet trots gamla idrottsliga traditioner är en nykomlig som modern sportnation betraktad samt att fysisk fostran endast förekommer ”hos en ringa bråkdel av … befolkningen”. Mest förekommande är olika varianter av boxning och brottning, kroppskultur i Tintins smak.

För de läsare som får blodad tand av Sporting Gender och vill gå på djupet med sina studier av kinesisk kroppskultur innehåller boken också en ordlista med kinesiska begrepp, titlar och namn – inte enbart transkriberade med latinska bokstäver utan även med originaltecken. Personligen finner jag det en smula överdrivet, om det nu inte är så att boken mer handlar om att stärka den kinesiska identiteten som idrottsnation av i dag än att sprida kunskap om genus och kroppskultur i 1930-talets Kina, vilket skulle förklara bokens avslutande slutsatser om det kinesiska kommunistpartiets stora betydelse för idrottens utveckling i Kina vars höjdpunkt OS i Peking ”symbolized China’s ascent to power, the future extent of which no one can predict”.

Copyright © Hans Bolling 2014