Fotbollstjejer och TV-sporten

I mediernas sportbevakning dominerar mäns idrottande – mellan 1995 och 1998 handlade nästan 90 % av TV-sporten i Sveriges Television och TV4 om män. Män skildras som aktiva och presterande, i inslag som behandlar lagsporter. Kvinnor framställs i större utsträckning som passiva, estetiska objekt, utövande individuella sporter. Det är också fler män som tar del av TV-sport än kvinnor. Vid damfotbolls-VM 2003 tittade 44 % av männen mot 37 % av kvinnorna, och vid herrfotbolls-EM 2004 tittade 47 % av männen och 41 % av kvinnorna. Men vilken betydelse har då TV-sport i de kvinnliga tittarnas liv – hur tolkar de som själva sällan syns i TV-sporten den, frågar sig Britt-Marie Ringfjord i rapporten ”Fotboll är livet” – En medieetnografisk studie om fotbollstjejer och TV-sport.

Ringfjord studerar ett F15-lag (flickor 15 år). Då TV-sporten framför allt handlar om elitidrott, tillhör dessa tonåringar en grupp som är än mer underrepresenterad. Ringfjords frågeställning är: Vilken betydelse har TV-medierad sport i unga idrottsaktiva kvinnors sportkultur för hur de själva uppfattar och gör mening av genus och sport? Ringfjords syfte är dels att beskriva tjejernas vardagskultur, med fokus på gemenskapen i fotbollslaget och på tjejernas vardagliga medieanvändning, dels hur de unga kvinnorna positionerar sig med eller mot den medierade sporten och de genusideal som framförs såväl inom TV-sport som det övriga TV-utbudet. Syftet är mycket brett. Kanske hade studien tjänat på en snävare avgränsning och därmed ytterligare fördjupning. Just TV-sporten, som är central i frågeställning och titel, får relativt liten plats i rapporten.

Utifrån John B. Thompsons användning av begreppet appropriering, Stuart Halls receptionsmodell samt Robert Connells begrepp hegemonisk maskulinitet utvecklar Ringfjord en feministisk receptionsmodell. Den innehåller tre feminina idealpositioner. I den dominerande femininitetspositionen accepteras mediernas bild av den ideala västerländska kvinnan. I den förhandlande femininitetens position anpassas och tolkas den dominerande femininiteten delvis utifrån mottagarens egna sociala kontext, och i den oppositionella femininitetspositionen ifrågasätts eller förkastas den föredragna läsningen.

Ringfjord gör sitt fältarbete i tätorten i en kommun med 75 000 invånare. Hon följer F15-laget i sex månader, och använder sig av deltagande observation, intervjuer samt mediedagböcker, i vilka tjejerna skriver ned sina medievanor. Ringfjord väljer att inte göra vare sig observationer av själva medieanvändningen, eller innehållsanalyser av TV-sport eller av det övriga TV-utbudet. De observationer som görs av fotbollsvardagen ger en bakgrund till det som enligt Ringfjord är studiens egentliga fokus, nämligen spelarnas medievanor.

Ringfjord behandlar ingående tjejernas vardagliga medieanvändning, där såväl TV som dator ingår. I socialisationsprocesserna i familjen lär de sig att uppfatta vissa mediegenrer som mer lämpliga för kvinnor, exempelvis de som behandlar relationer och romantik, och andra som mer lämpliga för män, exempelvis sport. I materialet dominerar fyra genrer: serier, dokusåpor, romantiska filmer och komedier. Ringfjord visar hur genrerna på skilda sätt bjuder in till diskussion och distanserad reflektion över den egna vardagen. Tjejerna intar oftast en förhandlande position, då de förhåller sig kritiskt till programmens heteronormativa budskap, men skiftar till en oppositionell tittarposition då de avvisar såpornas överdrivna konflikter.

Tjejerna fördelar sig något förenklat i två grupper när de beskriver sin syn på TV-sporten. Den ena gruppen ser tämligen lite sport på TV. De har nästan helt slutat se herrfotboll, och väljer istället andra sporter eller genrer. En del intar en dominerande, feminin idealposition, då de föredrar att se kvinnor som utövar de mer estetiserade sporterna, de som anses vara mer feminina. Den andra gruppen ser mycket sport, både fotbollsmatcher och andra sporter. Flera av dessa tjejer överskrider generations- och genusgränserna då de ser på TV-sport med sina fäder. Större sportevenemang som EM och VM i friidrott tar båda grupperna del av. Friidrott uppfattas som en jämlik sport – det visas lika mycket dam- som herrfriidrott i TV-sporten, och kvinnliga elitfriidrottare får betydligt större uppmärksamhet än de kvinnliga elitfotbollsspelarna.

Intervjupersonerna är medvetna om sportarenans genusordning, där männen är de självklara subjekten, medan kvinnorna tilldelas en marginaliserad position. Denna genusordning reproduceras inom TV-sporten. Flera av tjejerna efterfrågar mer damfotboll och mer ungdomsidrott i TV-sporten, och protesterar på så sätt mot mediernas ideologiska budskap. En del av dem ser bara damfotboll, och får bekräftelse och lär av de kvinnliga spelarna. Andra följer herrfotbollsmatcherna med stort intresse. Ringfjord menar att de senare väljer att se de matcher och lag som värderas högst enligt sportarenans normer, men approprierar herrfotbollen för att förbättra sitt eget spel. På detta sätt gör de en motläsning av TV-sportens innehåll utifrån sin egen kontext.

I analysen av det empiriska materialet saknar jag en diskussion i relation dels till de teoretiska utgångspunkter som angivits, dels till den övriga forskning som nu endast nämns i förbigående. I exempelvis avsnittet om vardagen i fotbollslaget återkommer Ringfjord i redovisningen av empirin till frågan om idrottande tjejers eventuella relationsorientering. Lagets tre manliga coacher menar att tjejerna i laget är mer relationsorienterade än fotbollsspelande killar. Även Ringfjord själv får intrycket att den sociala gemenskapen i laget ibland är viktigare för tjejerna än själva fotbollen. Tjejerna å sin sida tar upp det faktum att tjejer sällan spontanidrottar, utan främst spelar fotboll i organiserad form. Detta gör att de kommer igång senare med fotbollen, och får mindre träning än killarna. Flera av tjejerna kopplar samman detta med betoningen av den sociala gemenskapen inom tjejfotbollen. I avsnittet refererar Ringfjord till Håkan Larssons och Eva Olofssons respektive avhandlingar (2006:60), men tar inte upp deras syn på idrottsrörelsens betoning av olikhet vad gäller mäns och kvinnors erfarenheter och intressen till diskussion. Ringfjord skriver vidare att hon inspirerats av studier av David Rowe, Michel A. Messner, Anja Hirdman, Jesper Fundberg och Fanny Ambjörnsson (2006:47). I ett resonemang kring klubblokalens avsaknad av omklädningsrum, och de följder det har för laggemenskapen, diskuteras helt kort Fundbergs studie av ett pojkfotbollslag och den betydelse omklädningsrummet har för pojkarnas in- och utträdande i lagkollektivet. I övrigt tas inte heller dessa inspirationskällor upp till diskussion. Studiens empiri är i och för sig en intressant läsning. Men avsaknaden av återkoppling till teori och relevant forskning gör dessvärre att analysen hänger lite i luften. Rapporten hade därtill behövt en språklig granskning, för att öka läsbarheten, och i några fall även förståelsen.