Fotboll i Mussolinis Italien

Då italiensk fotboll kommer på tal händer inte så sällan att det ännu gäller sambanden mellan spelet och fascismen. Nu senast då Lazios storstjärna Paolo di Canio saluterat supportrarna med en fascisthälsning. Just Romlaget Lazios supportrar är för övrigt ökända för sina fascistiska böjelser. När Sven-Göran Eriksson verkade i klubben nämnde han till exempel att det var närmast ogörligt att värva svarta spelare.

Att fascismen ännu äger sådan sprängkraft i den politiserade italienska fotbollen gör det än mer spännande att ta del av historien om hur fotbollen växte sig stark just under mellankrigstidens fascistiska tidevarv i Italien.  Om detta finns nu en engelsk bok tillgänglig i form av historikern Simon Martins Football and Fascism: The National Game under Mussolini.

Vad vi har att göra med är en rätt traditionell historieskrivning, som på sedvanligt brittiskt manér är tämligen lättläst. Empirin och berättandet går före teoretiserandet, även om den italienske socialistiske tänkaren Antonio Gramscis hegemonibegrepp passande nog används. Den tes som prövas är huruvida Mussolini och den fascistiska ledningen än mer lyckades knyta massorna till sig via fotbollssporten.

Till att börja med kan konstateras att källäget, som så ofta är fallet utomlands, gett vissa begränsningar. Martin har främst fått rikta in sig på tidningsmaterial och offentliga arkiv som behandlar de stora arenabyggena i Bologna och Florens. Det sistnämnda kan tyckas vara ett sidospår, men fungerar tvärtom mycket väl då just fascismens relativa öppenhet och experimentlusta inom konstens och arkitekturens område är intressant – inte minst som kontrast till nazismens allmänna intolerans.

Boken börjar emellertid trögt, med en något rörig genomgång av den fascistiska idrottspolitiken under 20-talet. Förkortningarna på olika organisationer är många och stundtals känner man sig förflyttad till en Dostojevskijroman, där man hela tiden finner sig själv bläddrande till den sida där huvudrollsinnehavarna står, i detta fall en massa organisationers namn. Kontentan är i varje fall att sporten aldrig blev ett prioriterat område inom de socialistiska och katolska kretsarna – de spelade 0-0 med Martins egna ord – varför fältet i princip lämnades öppet för fascisterna att knyta banden dit. Intressant är att fascismen efter sitt maktövertagande 1922 så väl lyckades skapa en moralisk och disciplinär hållning till sporten – inte alls olikt det gamla brittiska gentlemannaidealet – samtidigt som man välkomnade fotbollens spektakulära publika aspekter. Genom fotbollen gavs chansen att skapa den folkteater, som man misslyckades med inom den traditionella teaterns område.

Tydligt framkommer den ambitiösa politik som låg bakom att Italien förvandlades från ett u-land till ett i-land inom sporten på knappt 10 år. Fascismens satsning på sport i skolor och i lokalsamhällena ledde till att man redan i OS i Los Angeles 1932 blev näst bästa nation och till att man eftertryckligt dominerade världsfotbollen under hela 30-talet med två VM-guld (1934 och 1938) och ett OS-guld. Den moraliska hållningen framkommer bland annat av att OS-guldet i Tyskland 1936 vanns av det renodlade amatörlag man skickade till Tyskland, medan VM-gulden togs hem av professionella spelare. I det senare fallen ingick så kallade oriundi i lagen, det vill säga spelare som fötts i Argentina – och som spelat i Argentinas framgångsrika landslag – men som renaturaliserades av italienarna. Detta påminner om att rasbiologin aldrig var lika viktig i Italien som i Tyskland. För Mussolinis anhang gällde först och främst att via fotbollen stärka ett enat Italien och att göra världsomspännande reklam för nationen och dess regim. Det första åstadkoms bland annat genom att man skapade ett nationellt seriesystem och flyttade fotbollsförbundet till Rom från spelets kärnland i nord; det senare genom att prioritera en vägvinnande spelstil för landslaget som under Vittorio Pozzos ledning blandade teknik och taktik med manlig virilitet och hårdhet.

I mitt tycke är bokens mest spännande tema just hur nationsbygget via fotbollen hela tiden underminerades av landets starka lokala, men framförallt regionala, spänningar (så kallad campanilismo). Martin går så långt som till att hävda att hegemonin aldrig riktigt säkrades då lokala makthavare och framförallt supportrarna hela tiden tenderade att prioritera det lokala perspektivet. En följd av detta blev frekventa publikbråk mellan hemma- och bortafans. Dessa starka rivaliteter lever kvar än idag i högsta välmåga i italiensk fotboll, liksom alltså även fascismen gör på sina håll. Det nya i italiensk fotboll skulle väl snarast vara att vissa klubbars supportrar från och med 60-talet även politiserats åt vänster. Om Martins bok har en uppenbar svaghet är det att den är så hårt historiskt hållen i sin tidsram. Som läsare saknar man ett avslutande avsnitt som följer utvecklingen från 40-talet och fram till idag. Med en sådan avrundning hade Laziosupportrarnas dagsaktuella beteende kunnat göras mer begripligt.

©  Torbjörn Andersson 2006 

	Köp boken från AdLibris.se
	Kjøp boken fra Akademika.no
	Køb bogen fra Samfundslitteratur.dk