Welcome to the jungle, eller, Humphrey Bogart sa aldrig ”Play it again, Sam”

Aage Radmann
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Flashback.org har den 18 april 2013 755 305 medlemmar varav 30 330 är aktiva besökare online kl. 15.43 denna dag. Forumet har tills detta datum haft 40 722 648 inlägg. Över 40 miljoner inlägg om stort och smått, sant och osant, rätt och fel, personligt och privat, avslöjande såväl som integritetskränkande, sida upp och sida ner. Ett nätets Hades; den som ger sig in i Flashbacklandskapet bör utrusta sig med mediemedvetna glasögon och ett stort tålamod.

Författarna Torsten Thurén och George Strachal tar läsaren med på en upptäcktsresa i det digitala medielandskapet med ambitionen att vi själva skall kunna navigera och mera aktivt utveckla vår källkritiska medvetenhet.  Och de lyckas rätt väl. Genom pedagogiska förklaringar om hur de konkret går tillväga när de jämför olika källor på internet visar författarna att nätet är en revolutionerande kunskapsådra om man vet hur och var man skall leta. Laswells gamla utgångspunkt om vem säger vad, till vem, i vilken kanal, och med vilken effekt kan verka lite gammalmodig när man diskuterar det nya medielandskapet, men det verkar fortfarande vara adekvata frågor att ställa när man skall analysera internetkällor. Genom nio källkritiska fallstudier under kapitelrubrikerna Vetenskap och pseudovetenskap, Spanska sjukan, Kritiken mot Sida, Iran, Lyckoundersökningar, Om flickors och pojkars färgpreferenser, Näringsbrist och hälsa, Kosttillskott, samt om en viss Dr Donsbach visar författarna att det behövs särskilt kunskap och uppmärksamhet för att analysera information på internet. En stor skillnad mot de så kallade gammalmedierna är att det som regel saknas gatekeepers såsom redaktörer och etiska riktlinjer på internet vilket gör att det ofta är mycket svårt att avgöra kvalitet och sanningshalt i det som produceras för och publiceras på nätet. Som författarna skriver:

På internet samsas den värdefulla informationen och skräpet, sida vid sida (s 9).

Författarna lyfter fram fyra viktiga aspekter kring källans allmänna tillförlitlighet som man särskilt bör ta i beaktande: egna kunskaper, öppenhet, kompetens och källans sätt att uttrycka sig. De egna kunskaperna handlar om att ha en adekvat förförståelse av det man skall undersöka och att därigenom kontextualisera informationen på rätt sätt. Att veta vem som står bakom webbplatsen och vad dess syfte är stärker öppenheten och därigenom tillförlitligheten. Att kompetenskriteriet är särskilt angeläget i internetanalyser förtjänar att uppmärksammas eftersom det finns enormt mycket fickfilsosofi – ”så här tänker jag, det är rätt, och det bör världen få veta, jag startar en blogg” – på nätet.  Författarna slår ett slag för de vetenskapliga artiklarna och ber läsaren vara särskilt uppmärksam kring internetsidor som ger sig ut för att vara strikt vetenskapliga, men som inte är det. Testa själv: Gå in och jämför sidorna Institute for Historical Research och Institute for Historical Review – vilka står bakom dessa sidor och vilken av dem litar du mest på?

Författarna har fyra källkritiska kriterier som går igen i boken;

• Äkthet – där frågor ställs om det är mycket förfalskningar,  om man skönmålar man bilden, om man kan lita på informationen?
• Tiden – webbplatser förändras ständigt vilket gör att informationen förflyktigas.
• Beroendekriteriet – här menar författarna att man skall ha minst två källor som är oberoende av varandra och att man skall anstränga sig för att använda primärkällor. Författarna blir själva förvånade att Wikipedia i många fall är mycket tillförlitlig – i fallstudien kring Spanska sjukan konstateras att Wikipedia är mera tillförlitlig än både WHO och svenska myndigheter (s 132).
• Tendensen – varför ser informationen ut som den gör och vilka intentioner har avsändaren – varför har ett dokument kommit till och vilka förutsättningar har källan?, frågar sig Thurén & Strachal. Här handlar det om traditionell källkritik, om urvalskriterier, sanningens gråzoner, urvalets betydelse, begreppsdefinition och representativitet.

Boken avslutas med fem konkreta råd till internetanvändaren:

1. Prova olika sökvägar
2. Tänk på att ord och utryck kan ha olika betydelse
3. Kontrollera källorna
4. Åsikter och opinionsyttringar – om representativitet och uppriktighet
5. Spara intressanta webbplatser som bokmärken

Boken ger en nyttig och informativ hands-on kunskap kring analyser av internetmaterial och är ett bra stöd för både studenter och forskare som navigerar i det nya medielandskapet. Dock saknas det en mycket viktig del – en diskussion om sociala medier – och där jag menar att författarna har gjort det på tok för lätt för sig. Författarna utesluter de sociala medierna såsom bloggar, Twitter, Facebook, Instagram, då de menar att de sociala medierna ”är viktiga, men huvudsakligen av andra skäl än som källor till information” (s. 6). Detta kan verkligen diskuteras, då alla medier idag, gamla såväl som nya, genomsyras av information från sociala medier – och alla som vill ha sina 15 sekunder/minuter i offentligheten verkar blogga, twittra, facebooka och instagramma (om de två sistnämnda inte är verb än, så blir de det snart, är min gissning).  Inte minst inom elitidrotten verkar de sociala medierna sätta agendan allt mera. Dels genom de professionella journalister som bloggar, twittrar, etcetera, och kanske än mera genom alla de prosumenter, det vill säga de som både producerar och konsumerar (sociala) medier.  Erving Goffmans begrepp onstage-backstage verkar snart ha spelat ut sin roll, då det mesta som sker bakom scenen, som till exempel i omklädningsrummen, på fester eller i sängen, förr eller senare verkar nå allmänheten.  Den nu mera berömda bilden på Malmö FF-tårtan, där tårttoppen dekorerades med en naken kvinna, togs på en privat födelsedagsfest för en MFF-spelare, men hamnade snart i de sociala medierna och efter någon dag kunde i princip alla tidningsläsare i Sverige ta del av en bild på födelsedagstårtan. Att Facebook snabbt gör människor till kändisar är också ett välkänt fenomen idag; några kan hantera detta, andra använder kändisskapet för att utöva makt. Det senare kan exemplifieras med den vuxna Malmö FF spelare som blev dömt för sex med minderårig efter att ha bestämt sexträff på Facebook med en 14-årig flicka. Att idrottsklubbarna inte tar de sociale medierna på större allvar i sitt värdegrundsarbete är för mig en gåta.

Därför hoppas jag att de två skickliga och erfarna författarna Torsten Thurén & George Strachal kommer med en del två av sin källkritiska bok med titeln: Källa: internet: Sociala medier.

Och jag bjuder på titeln som sig bör i dessa delningstider.

Och vad sade egentligen Bogart i filmen Casablanca? Jo, han sa “Play it again, play it” och inte “Play it again, Sam”. En myt är en myt hur ofta den än upprepas, konstaterar Thurén & Strachan (s. 16).

Copyright © Aage Radmann 2013