Wimbledon: ”En dröm, en fortlöpande nostalgi som vi aldrig kan få nog av”

Birger Hedén
Litteraturvetenskapliga institutionen, Lunds universitet

Också bland många av dem i Sverige som varken spelar eller intresserar sig för tennis är Wimbledon ett känt begrepp. Om inte annat kanske man förutom vetskapen att där spelas tennis, har hört något om champagne och jordgubbar med vispgrädde. Under en period var det annorlunda, när Sverige hade sin storhetstid inom herrtennisen, alltså från Björn Borg kring mitten av 1970-talet och tjugotalet år framåt. Framförallt Borg blev förstås den som gjorde Wimbledon bekant i de flesta hem och kojor. Kanske fanns det några som då ännu erinrade sig att två svenska spelare sensationellt hade tagit hem dubbeltiteln redan 1958, Sven Davidson och Ulf Schmidt.

Man kunde tro att det har skrivits mycket om Wimbledon och dess tennishistoria på svenska men efter 1978, när Björn Hellberg i en bok sammanfattade turneringens då hundraåriga historia, är det vad jag kan förstå först nu som det kommer en bok som både ägnar utrymme åt den tidiga historien och åt den tid som förflutit sedan Hellbergs översikt.

Sune Sylvén som har skrivit den – med förord av Hellberg ­– var sportchef på Svenska Dagbladet 1980–2005 och såg sin första turnering 1974. För fem år sedan skrev han boken Björn Borg och Wimbledon. Och nu greppar han helheten i sexton kapitel av vilka de tre sista ägnas en tänkt match 1988 mellan Edberg och Borg som plötsligt gör comeback, praktiska tips för den som vill vara på plats samt frågan om vad som är Wimbledons hemlighet.

När vi nu lever i den rörliga bildens all time high (tills vidare, bör väl tilläggas, inför vad som kan tänkas komma) skulle man kunna tro att det finns gott om historiska översikter och tidigare stormatcher att beskåda i TV och på internet. Nja. För fem år sedan uppmärksammades visserligen 125-årsjubileet med en dokumentär i BBC, och så sent som sommaren 2015 sände C More Sport en fem timmar lång dokumentär. I övrigt ser det relativt magert ut med historiken men det finns förstås en och annan DVD om enskilda legender eller på senare tid, om föregående års turnering.

Då är det gott att kunna slå sig ned några timmar med Sune Sylvéns översiktliga skrift. Här får man följa den historiska utvecklingen från crocketklubben som blev en tennisklubb för amatörer ur överklassen vid mitten av1870-talet till dagens stora anläggning med en takförsedd Centre Court där professionella spelare av båda könen under två sommarveckor lockar en stor publik. Under jubileumsåret 2011 kunde man räkna in över sammanlagt 475 000 åskådare.

Som gammal tidningsman har författaren sinne för rubrikerna, som ”Tennisens största drama genom tiderna.” Borg och McEnroe, förstås. Eller: ”Becker, Edberg och vardagsrummet.” Uttrycket om att  centercourten var hans vardagsrum myntade Becker lite övermodigt samma år han försvarat sin titel. Men snart var Stefan Edberg oförskämd nog att stövla in i finrummet utan att be ägaren om ursäkt.

Med ”Alla dessa magnifika brödrapar” befinner vi oss i början av turneringens historia, och sådana som bröderna Renshaw och bröderna Doherty. Författaren påminner oss också om bland annat Hans och Stefan Simonsson. När detta skrivs är för övrigt bröderna Andy och Jamie Murray världstvåor i singel respektive dubbel. Och här i Sverige, på en blygsammare nivå har vi bröderna Ymer.

I ett kapitel erinrar Sylvén om att redan 1957 kom ett genombrott för tennisspelare som inte kom från samhällets övre skikt, dessutom i form av den första svarta damspelaren: Althea Gibson, född i Harlem. Hon segrade två år i rad och vann damdubbeln tre år med tre olika medspelare. Den förste svarte manlige spelaren, Arthur Ashe, också han från USA, vann herrsingeln 1975.

Boken är en fröjd att läsa för den som till vardags luttrat resignerad noterar allehanda fel i alla slags publikationer. Korrekturläsaren, som naturligtvis har en stor del i omsorgen om texten, namnges med rätta på kolofonsidan: Emma Swahn.

Sist återfinns en del statistik. Där räknas bland annat tretton svenskar upp som gått till minst kvartsfinal, till exempel Carina Karlsson och Catarina Lindqvist, bägge på 1980-talet, samt de båda främsta svenska dubbelspelarna Anders Järryd och Jonas Björkman som med nära tjugo års mellanrum nådde semifinal. Dubbel nämns inte sammanhanget, vilket är lite synd eftersom förutom ovan nämnda svenska segrare 1958 ska inte glömmas bort Joakim Nyström i par med Mats Wilander som vann 1986 (vilket omnämns inne i boken).

Lite överraskande är det för mig att notera att bröderna Bryan som har dominerat världstennisens dubbel sedan 2003 ”bara” har vunnit Wimbledon tre gånger. Totalt har de hittills fått ihop sexton Grand Slam-titlar.

Det vimlar av sådant som setsiffror, årtal, namn med mera och det är självfallet inte lätt att få alla rätt. Men det enda fel som jag stött på (s 128) är uppgiften att Martina Navratilova vann åtta singeltitlar och att den sista kom 1987 mot Steffi Graf. För i statistikavsnittet anges korrekt att den nionde kom 1990 (mot Zina Garrison, som annars nådde sina främsta resultat i mixed dubbel).

Nå, hemligheten då, vilken är den? Sylvén pekar på ganska många ting, exempelvis gräset. Det är ju egentligen helt otidsenligt. Men däri ligger en viktig faktor för det unika med Wimbledon: traditionen.

Och när den samtidigt förenas med insikten om att man också måste förnya sig, om än efter tvekan, så har turneringen alltjämt sin särställning bland de fyra stora. Inte minst när man som ovan nämnts slog till med ett tak över huvudbanan. Regnet, som Sylvén också nämner som en av ingredienserna i hemligheten, är trots allt något som man kan undvara, vilket kan intygas av oss som tillbringat en hel dag traskande runt i vätan i den fåfänga förhoppningen att åtminstone få se ett halvt game.

Sylvén sammanfattar på sista sidan det han kallar den magiska Wimbledonkänslan med orden: ”En dröm, en fortlöpande nostalgi som vi aldrig kan få nog av.”

Copyright © Birger Hedén 2016