Golfträning för barn och unga med funktionsnedsättning: En motorikstudie i Oxie golfklubb

Print Friendly

Ingegerd Ericsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Foto: Anna-Mi Wendel

Foto: Anna-Mi Wendel

Introduktion

Syftet med denna studie är att undersöka balans- och koordinationsförmåga hos några gymnasiesärskoleelever som deltar i projektet “Unga handigolfare – ett utvecklingsprojekt för barn och unga med funktionsnedsättning”.

Sport och fritid kan vara av stor betydelse för välbefinnande och ett socialt stöd för barn och ungdomar med funktionshinder. Det finns en stor variation av idrottande bland dessa barn och ungdomar. Emellertid har den organiserade föreningsidrotten ibland en social konstruktion som gynnar individer utan funktionshinder på bekostnad av andra, konstaterar Kristén, Patriksson och Fridlund (2002). Författarna betonar vikten av insatser där aktörer från olika delar av samhället samarbetar, eftersom fysisk aktivitet medför många positiva faktorer både på individ- och samhällsnivå.

Apelmo och Sellerberg (2006) intervjuade funktionshindrade ungdomar, som alla vittnade om de positiva effekter idrottsträningen har: förbättrad kondition, styrka, smidighet och snabbhet. Den ökade fysiska förmågan leder till känslor av frihet, självständighet och självsäkerhet. De intervjuade framhöll också idrottandets sociala funktion.

Samtidigt som idrotten tycks ha en särskilt stor betydelse för funktionshindrade ungdomar, är det en lägre andel bland unga med funktionshinder som idrottar i en förening, jämfört med unga utan funktionshinder (Trondman, 2005). Många familjer med barn och unga med funktionsnedsättning har ofta ett begränsat utbud av aktiviteter och arenor för socialt umgänge att tillgå och dessutom ofta en kärv ekonomisk situation. Detta medför bl a att många barn och unga med funktionsnedsättning blir inaktiva och får lite utrymme för fysisk aktivitet samt blir isolerade under sin fritid och skolornas lov. Barn med fysiska funktionshinder tenderar att bli alltmer isolerade från icke funktionshindrade barn. Ju mindre rörliga barnen är, desto mindre kontakt har de med jämnåriga. De är i större utsträckning ensamma på sin fritid konstaterar Apelmo och Sellerberg (2006).

Idrottsträning skulle kunna vara en väg att bryta denna inaktivitet och isolering. Träningen skulle också kunna ge möjlighet att få både nya kamrater och nya intressen, vilket bekräftas i Apelmo och Sellerbergs studie. Kristén, Patriksson och Fridlund (2002) undersökte fysiskt och psykiskt funktionshindrade barns och ungdomars uppfattningar om sitt deltagande i ett treårigt idrottsprogram. Ungdomarna fick prova på orientering, golf och bågskytte. Följande positiva effekter av träningen kunde märkas: barnen får stärkt fysik, de ”blir någon”, det vill säga självförtroendet stärks och de accepteras i gruppen, får nya lärdomar, upplever naturen, får nya kamrater och har roligt.

Bland personer med utvecklingsstörning/intellektuell funktionsnedsättning (IFN) finns en högre förekomst av fetma, låg fysisk aktivitet, fler fallolyckor och ökade hälsorisker jämfört med befolkningen i allmänhet. Det är välkänt att fysisk aktivitet har en positiv effekt på fysisk prestationsförmåga, fetma och hälsoriskfaktorer. Fysisk aktivitet kan också förbättra postural balans för personer med IFN i åldrarna mellan 18 och 45. Postural balans är komplext och kräver samspel mellan muskler och neurala system såsom de visuella, vestibulära och somatosensoriska systemen. Det somatosensoriska systemet verkar mogna vid 3-4 års ålder, medan de visuella och vestibulära systemen når vuxen nivå vid 15-16 års ålder (Blomqvist, Olsson, Wallin, Wester & Rehn, 2013).

Blomqvist et al. (2013) jämförde balansförmåga och muskelstyrka bland 100 ungdomar i åldern 16-20 år med mild till måttlig utvecklingsstörning med 155 lika gamla ungdomar utan utvecklingsstörning. Resultaten visade att ungdomar med utvecklingsstörning i allmänhet hade signifikant sämre balans och muskelstyrka. Men varken längd, Body Mass Index (BMI) eller muskelstyrka hade något starkt samband med balansförmåga. Författarna menar att åtgärder för att förbättra balans och styrka krävs redan i unga år för personer med utvecklingsstörning.

Motorisk kompetens, såsom balans- och koordinationsförmåga, hos barn har försämrats från 1980 till 2006. Studier av fysisk aktivitet under barns och ungdomars uppväxt visar en nedgång från 9 till 15 års ålder, med en snabbare minskning bland flickor än pojkar (Ericsson, 2012). Det verkar som om människor med utvecklingsstörning förlorar sin posturala balansförmåga mer med ålder än andra människor (Blomqvist et al. 2013), vilket indikerar behovet av att ta itu med situationen i tidig ålder, exempelvis genom fysisk träning av reducerade kroppsfunktioner. Insatser med fysisk aktivitet behövs tidigt i skolan, eftersom många barn i behov av stödåtgärder inte nås av den organiserade idrotten utanför skolan.

Effekter av motorikträning

I det så kallade Bunkefloprojektet – en hälsofrämjande livsstil, följdes 220 grundskoleelever på två skolor under nio år, det vill säga hela sin grundskoletid. Motoriken utvärderades med Motorisk Utveckling som Grund för Inlärning (MUGI) och skolprestationer med betyg i svenska, engelska, matematik, idrott och hälsa samt andelen elever som kvalificerade sig för gymnasieskolan. Elever i en interventionsgrupp hade schemalagd fysisk aktivitet en lektion varje skoldag. Dessutom fick elever med motoriska brister extra anpassad motorisk träning en lektion per vecka. Den största förbättringen i motorik fanns hos elever som observerades ha stora motoriska brister vid projektstart. Av dessa hade nio av 22 elever fått extra motorisk träning en lektion per vecka förutom den ökade fysiska aktiviteten i skolan. Medianvärdet för motoriska brister minskade i denna grupp från 15,0 till 3,0 i årskurs 2 och till 2,0 i årskurs 3. I jämförelsegruppen, där elever med motsvarande svårigheter haft skolans ordinarie idrottsundervisning två lektioner per vecka, märktes i stället en försämring från medianvärde 12,0 vid projektstart till 14,0 i årskurs 3, vilket indikerar att två idrottslektioner per vecka inte är tillräckligt för att förbättra motorisk kompetens för dessa elever. Elever som haft både ökad fysisk aktivitet och extra individuellt anpassad motorisk träning fick mycket bättre motorik än elever med stora motoriska brister i jämförelsegruppen. Skillnaderna var mycket stora i såväl balansförmåga/bilateral koordination, öga-handkoordination som i motorik totalt både i årskurs 2 och 3. Allra störst var skillnaderna i balansförmåga/bilateral koordination (Ericsson, 2003; 2011; Ericsson & Karlsson, 2012).

Den grupp elever som fått extra motorisk träning utöver den ökade fysiska aktiviteten, hade vid projektstart sämre öga-handkoordination än andra elever med stora motoriska brister i interventionsgruppen. Då fanns det stora skillnader mellan grupperna, såväl vad gäller öga-handkoordination som motorik totalt. I årskurs 2 och 3 har eleverna som fått extra motorisk träning till och med något bättre motorikresultat än de andra eleverna i interventionsgruppen, som vid projektstart också hade stora motoriska brister.

Jämfört med alla de övriga eleverna i interventionsgruppen kan de elever som utöver ökad fysisk aktivitet dessutom fått extra motorisk träning sägas ha kommit ikapp sina kamrater motoriskt. Vid projektstart och i årskurs 2 hade de sämre motorikresultat än övriga elever i interventionsgruppen. Då var det stora skillnader mellan grupperna, såväl i balansförmåga/bilateral koordination, i öga-handkoordination som i motorik totalt. Allra störst var skillnaderna i öga-handkoordination. På vårterminen i årskurs 2 finns inga skillnader i öga-handkoordination och skillnaderna i balansförmåga/bilateral koordination samt motorik totalt minskade avsevärt. I årskurs 3 finns inga observerbara skillnader mellan elever som fått extra motorisk träning och övriga elever i interventionsgruppen, varken i balansförmåga/bilateral koordination, öga-hand-koordination eller motorik totalt (Ericsson, 2003).

Resultaten efter nio år i grundskolan visade att 93% av eleverna i interventionsgruppen hade god motorik jämfört med 53% i kontrollgruppen. Anmärkningsvärt är också att 96% av eleverna i interventionsgruppen jämfört med 89% i kontrollgruppen klarade grundskolans mål i svenska, matematik och engelska, så att de blev behöriga att söka till gymnasiet (Ericsson & Karlsson, 2012).

Effekter av golfträning

Golf är en idrott som kan passa alla som på något sätt vill ägna sig åt fysisk aktivitet. I golf tränar deltagarna konkret sin förmåga att koncentrera sig samt utvecklar motoriska förmågor såsom balans och koordination. Golfens konstruktion med handikappsystemet gör att alla kan spela utifrån sina förutsättningar och utveckla sina förmågor i sin egen takt. Förutom den rent fysiska, sportsliga delen av golfen är också den sociala gemenskapen mycket viktig och många deltagare vittnar om hur de genom golfen hittat vänner för livet. På så sätt lämpar sig golf för barn och unga med olika funktionsnedsättningar (Johansson, 2011).

Broman, Johnsson och Kaijser (2004) undersökte äldre golfspelares syreupptagningsförmåga och resultaten visade att gå och spela 18 hål golf motsvarar en moderat till hög träningsnivå för 75-åriga golfspelare. I en annan studie som inkluderade 300 818 golfspelare, registrerade i Svenska Golfförbundet, fanns en minskad dödlighet för såväl män som kvinnor i alla åldersgrupper oberoende av socioekonomisk kategori. De skickligaste golfspelarna hade den lägsta dödligheten (Farahmand, Broman, de Faire, Vågerö & Ahlbom, 2009).

De flesta idrottare, tränare och psykologer är överens om att den viktigaste faktorn för framgång i idrott är förmågan att fokusera på det viktiga, samtidigt som distraktioner ignoreras. Weinberg och Gould (1995) anser att koncentration är en av de viktigaste psykologiska färdigheterna i idrottsutövande. I en väl utförd golfsving måste golfare behålla god balans och total kontroll av kroppshållning. Golf kräver också uthållig gång på ojämnt och kuperat underlag. Därför skulle regelbunden golfträning kunna förbättra balanskontroll och självförtroende hos golfspelare, menar Gau, Hui-Chan och Tsang (2011).

Sell, Tsai, Smolig, Myers och Lephart (2007) studerade 257 aktiva golfspelare. De skickligaste spelarna (hcp under 0) hade signifikant bättre värden i styrka, flexibilitet och balansförmåga än spelare med högre handikapp (1-20), vilket även redovisas av Hrysomallis (2011). Tsang och Hui-Chan (2010) undersökte om äldre golfspelare hade bättre balanskontroll och självförtroende än icke-golfare. Golfarna kunde hålla balansen på ett ben längre tid och uppnådde betydligt längre avstånd i det funktionella räckviddstestet än kontrollgruppen. De rapporterade också signifikant högre förtroende för sin balansförmåga. Dessa resultat redovisas även av Gao, Hui-Chan och Tsang (2011). Också Lephart, Smoliga, Myers, Sell och Tsai (2007) undersökte effekter av golfträning och fann att golfspelare förbättrade styrka, rörlighet och balans efter ett åtta veckors träningsprogram.

Golf är således en aktivitet som kan förbättra både fysiska och psykiska aspekter av balanskontroll. Det finns dock få, om alls några, studier som undersökt effekter av golfträning för barn och unga med funktionsnedsättning.

Syfte

Syftet med denna undersökning är, som tidigare nämnts, att genomföra en vetenskaplig utvärdering av projektet “Unga handigolfare – ett utvecklingsprojekt för barn och unga med funktionsnedsättning” i form av mätning och dokumentation av balans- och koordinationsförmåga hos några gymnasiesärskoleelever som deltar i projektets golfträning.

Oxie Golfklubb, som är en ideell förening, har ansökt om och erhållit bidrag från Kungaparets Bröllopsfond till projekten ”Golf för barn och ungdomar med funktionsnedsättning” och “Unga handigolfare – ett utvecklingsprojekt för barn och unga med funktionsnedsättning”. Projektet riktar sig årligen till cirka 100 barn och unga med olika funktionsnedsättning, främst utvecklingsstörning och multihandikapp.

Oxie Golfklubb samarbetar med Föreningen Idrott För Handikappade (FIFH), Skånes Golfförbunds handigolftrupp, Barn- och Ungdomshabiliteringen Region Skåne, Parkskolans gymnasiesärskola samt Hylliekrokens Golfcenter i Malmö.

Syftet med projektet är att låta barn och ungdomar med intellektuell och fysisk funktionsnedsättning lära sig mer om golfsporten, så att de dels får en meningsfull och utvecklande fysisk aktivitet och dels får lära känna nya kamrater och bli del i en trygg och positiv social gemenskap. Verksamheteten består framförallt av träningstillfällen utomhus under perioden maj-oktober, vinterträning inomhus en gång per vecka under november-april, helg- och sommarläger samt en avslutande tävling. Flera välbesökta golfläger har genomförts på Hylliekrokens Golfcenter och Oxie Golfklubb. Utgångspunkt för aktiviteterna är att deltagarna först och främst ska uppleva rörelseglädje och känna sig motiverade att lära. Alla aktiviteter genomförs under ledning av av professionell golftränare och med hjälp av assistent/er (Johansson, 2011).

Metod

Studien är en interventionsstudie och har en pre-test, post-test design, vilket innebär att mätning av motorik har skett före och efter interventionen med golfträning. Lokalen som använts för golfträningen i denna studie är belägen i FIFHs idrottsarena och är utrustad med puttmattor, simulatorer, chipnät, utslagsnät, puttkoppar och konstgräs på hela golvet. Inomhusmiljön är uppbygd för att vara så lik utomhusträningen som möjligt. Träningen har bestått av teknikövningar med fokus på balans och koordination samt koncentration. Undersökningsgruppen har deltagit i golfträningen i Oxie golklubbs regi en gång i veckan i januari-april, sammanlagt 15 veckor.

För att observera och studera eventuella effekter på balans- och koordinationsförmåga i denna studie har motorikobservationer genomförts med MUGI observationsschema som underlag; se bilaga 1 och 2. MUGI-schemat (bilaga 1) är validerat och har testats för reliabilitet i det så kallade Bunkefloprojektet – en hälsofrämjande livsstil, där 220 grundskoleelever på två skolor följdes under nio skolår, det vill säga hela sin grundskoletid (Ericsson, 2003; Ericsson & Karlsson, 2012).

De övningar som används i MUGI observationsschema är färdigheter som man kan vänta sig att 6-7-åringar klarar att utföra utan stora svårigheter (Ericsson, 2003; 2011). För att inte riskera att elever med god motorik av misstag förs till elever med motoriska brister, på grund av att de tillfälligtvis råkar tappa balansen eller på annat sätt inte lyckas visa en eller ett par övningar så bra som de egentligen kan, har gränsen för god motorik satts vid 2 poäng. I denna studie används således begreppet god motorik för att beteckna en säkerhet i kroppsrörelser motsvarande 0-2 summapoäng i MUGI observationsschema. Med små motoriska brister avses osäkerhet motsvarande 3-9 summapoäng vid observationstillfället och stora motoriska brister motsvarar 10-32 summapoäng.

Deltagarna har prövat varje moment en till två gånger före bedömning. Observatörerna har fått utbildning i barns motoriska utveckling och att observera barn i rörelse, med utgångspunkt från övningarna i MUGI observationsschema. Samma personer har varit observatörer vid för- och eftertest. Bedömningarna har diskuterats efter varje observationstillfälle och observatörerna har enats om en gemensam bedömning av varje persons utförande av varje rörelseuppgift.

För att undvika känslan av ren testsituation och öka barnens motivation till att utföra övningarna så naturligt som möjligt har motorikobservationerna genomförts i grupp, snarlikt en vanlig lektion i idrott och hälsa, med uppvärmningsrörelser, boll- och imitationsövningar samt en enkel hinderbana som avslutning, där rörelseglädje varit ett viktigt mål. Sammanfattningsvis kan sägas att övningarna i MUGI observationsschema

  • mäter motoriska färdigheter som behövs i vardagliga uppgifter och i rörelselekar.
  • mäter grovmotorisk rörelseförmåga, framför allt balans och koordination.
  • representerar signifikanta aspekter av motorisk utveckling.
  • är relativt enkla att observera och bedöma.
  • ger indikationer om vilka barn som kan behöva stöd i sin motoriska utveckling.
  • kräver minimal verbal förståelse och minnesförmåga hos barnen.
  • innebär minsta möjliga skaderisk.
  • stimulerar barnens rörelseglädje: ”– Det är som tivoli – fast gratis!” ( se bilaga 2).

En redovisning av validitetstest och reliabilitetsprövning av MUGI observationsschema finns i bilaga 3. Sammanfattningsvis visar resultaten av faktoranalyser, reliabilitetstest och bedömar-överensstämmelser att MUGI observationsschema som mätinstrument uppfyller kraven på en acceptabel nivå av validitet och reliabilitet.

Statistiska analyser

Studiens urval är inte slumpmässigt, det vill säga urvalet från populationen gymnasiesärskole-elever är, i strikt mening, inte ett representativt urval. Under förutsättning att urvalet ändå i någon mån kan betraktas som representativt för en större population har signifikansanalyser genomförts med en alphanivå på 0,05.

På grund av att studiens mätinstrument ger data på ordinalskalenivå och att insamlade data oftast inte är normalfördelade används icke-parametriska test (Wilcoxon Signed Ranks Test) för att studera förändringar i motorik, det villsäga balansförmåga och bilateral koordination samt öga-handkoordination.

Undersökningsgrupp

Undersökningsgruppen har bestått av fem elever (två flickor och tre pojkar) som går i en gymnasiesärskola i södra Sverige. Gymnasiesärskolan är en avgiftsfri och frivillig skolform, som ungdomar med en utvecklingsstörning kan välja efter avslutad grundsärskola eller träningsskola (Skolverket, 2013). Alla kommuner är skyldiga att erbjuda utbildning inom särskolan för de ungdomar som inte har förutsättningar att gå i gymnasieskolan. Det finns åtta nationella program, som alla är 4-åriga och innefattar minst 3 600 timmar fördelat på kärnämnen, karaktärsämnen och valbara kurser. De olika programmen är främst inriktade på yrkesförberedelser. Gymnasiesärskolan har dock samma läroplan som gymnasieskolan.

Eleverna i undersökningsgruppen är mellan 17 och 20 år gamla. Två av dem har inga föreningsaktiviteter utöver golfträningen i Oxie golfklubb. Någon simmar och tränar med familjen ibland, en bowlar två gånger i veckan sedan flera år och en annan konditionscyklar hemma sju minuter dagligen sedan 1,5 år tillbaka. Ingen av eleverna har påbörjat någon ny fysisk aktivitet efter att golfträningen startade i januari 2013.

Etiska överväganden

Eleverna informerades om syftet med undersökningen och att all medverkan var frivillig. Elevernas föräldrar informerades skriftligen och alla gav sitt samtycke till sin sons/dotters medverkan i studien. Informationsbrevet till föräldrarna finns som bilaga 4. Alla insamlade data har behandlats konfidentiellt och i enlighet med Vetenskapsrådets forskningsetiska principer (Vetenskapsrådet, 2013).

Resultat

Resultaten från genomförda motoriskobservationer visar att medelvärdet för elevernas motoriska svårigheter var 18 MUGI-poäng vid första observationstillfället den 18 januari. Medianen var 17 poäng och kvartilavvikelsen ca 5 poäng. Ingen av eleverna hade under 10 poäng, vilket innebär att de alla hade stora motoriska brister. Efter drygt tre månader med golfträning en gång i veckan var spridningen i resultat något mindre, medelvärdet låg under 14 poäng och medianen hade sjunkit till 12. Se tabell 1.

tabell-1

Wilcoxon Signed Ranks Test visar att motorisk förmåga i gruppen förbättrats signifikant från första observationstillfället till uppföljningen 15 veckor senare (p=0.04). I båda komponenterna märks förbättringar. Balansförmåga och bilateral koordination har förbättrats signifikant, medan öga-handkoordination inte förbättrats i lika hög grad. Trots denna förbättring i motorik har alla elever 10 eller fler poäng, vilket gör att de fortfarande bedöms ha stora motoriska brister.

figur-1

figur-2

Även om underlaget är litet kan det var intressant att se variationen i motorisk förmåga, vilken är betydligt större bland pojkarna än bland flickorna. Detta märks tydligt vid såväl första som andra observationstillfället (se figur 1 respektive 2).

Allra svårast för eleverna verkar vara att hantera ett handredskap och samtidigt förflytta sig framåt med springsteg. Alla de observerade eleverna hade stora svårigheter med övning 9a vid såväl första som andra observationstillfället. Övning 8b, att korsa sin egen mittlinje och vidröra örat på motsatt kroppshalva, hade alla stora svårigheter med vid första tillfället, men endast mindre svårighet vid andra tillfället.

Intressant att notera är att alla eleverna klarade två av MUGI-övningarna utan svårighet vid uppföljningstillfället. Övning 5b, att hålla balansen 10 sekunder på vänster ben, klarade alla, medan balanssvårigheterna på höger ben var desamma som vid första tillfället. Alla eleverna klarade även att springande hoppa över ett ”dike” på 1 meters bredd (övning 5b) vid uppföljningen, där två av pojkarna hade stora svårigheter vid första observationstillfället.

Diskussion

Resultaten efter 15 veckor med regelbunden golfträning visar på en tydlig förbättring av elevgruppens motoriska förmåga när det gäller balans och bilateral koordination samt öga-handkoordination. Dock har, som tidigare nämnts, urvalet inte varit slumpmässigt och undersökningsgruppen bestått av endast fem elever, vilket gör att resultaten inte går att generalisera utöver den undersökta population. Studien kan betraktas som en pilot- eller fallstudie (case study), som visar hur en grupp elevers motorik kan påverkas av golfträning.

Ytterligare en begränsning i studien är att den saknar kontrollgrupp, vilket innebär att det inte med säkerhet går att dra slutsatser om golfträningens effekt; det vill säga vi vet inte hur motoriken skulle ha utvecklats under undersökningsperioden om eleverna inte tränat golf. En omständighet som dock talar för att träningen påverkat elevernas motorik är att ingen av dem påbörjat någon annan fysisk aktivitet efter att golfträningen startade.

En reflektion efter genomförda motorikobservationer är att eleverna i gruppen var positiva till medverkan och verkade utföra MUGI-övningarna efter bästa förmåga. Inledningsvis fanns en viss farhåga om att mätinstrumentet skulle visa sig ha för låg svårighetsgrad för åldersgruppen, så att eventuell ”takeffekt” skulle uppstå, det vill säga att eleverna skulle klara flera övningar utan svårighet. Dock blev utfallet det motsatta; ingen av eleverna bedömdes ha god motorik vid första observationstillfället, alla hade över 10 MUGI-poäng, det vill säga stora motoriska brister.

Vid uppföljningstillfället kunde vissa koncentrationssvårigheter märkas hos eleverna, vilket kan ha berott på att det då förekom störningsmoment såsom pågående samtal i angränsande rum och något bländande solljus vid vissa övningar. Trots de nämnda svårigheterna visar alltså resultaten en statistiskt säkerställd förbättring av motorisk förmåga i gruppen. Men alla elever har 10 eller fler poäng, vilket gör att de fortfarande bedöms ha stora motoriska brister. I denna specifika elevgrupp hade möjligen ytterligare en indelning kunnat göras, så att 15 eller fler poäng motsvarar mycket stora brister. Med denna indelning har tre av eleverna förbättrat sin motoriska förmåga från mycket stora till stora brister. Ökad fysisk aktivitet i form av golfträning verkar ha haft störst betydelse för förbättring av balansförmåga och förmågan att kunna koordinera rörelser med båda kroppshalvorna samtidigt, vilket är i linje med resultat i Bunkefloprojektet (Ericsson, 2003).

Det verkar, enligt Blomqvist et al. (2013), som om människor med utvecklingsstörning förlorar sin posturala balansförmåga mer med ålder än andra människor, vilket indikerar behovet av att ta itu med situationen och göra insatser i tidig ålder, genom fysisk träning av reducerade kroppsfunktioner samt med medveten motorisk träning av balans- och koordinationsförmåga.

Resultaten i denna studie visar att motorisk förmåga är påverkbar med träning. Tidigare studier indikerar att ju tidigare åtgärderna sätts in, desto bättre blir de förväntade effekterna. Elever i Bunkefloprojektets interventionsgrupp, som bedömdes ha stora motoriska brister vid projektstart, hade mycket bättre motorik i årskurs 2 och 3 än elever i jämförelsegruppen som bedömdes ha motsvarande brister. Allra störst var skillnaden i balansförmåga/bilateral koordination, vilket tyder på att interventionen med ökad fysisk aktivitet och motorisk träning haft störst betydelse för förbättring av just dessa motoriska rörelsemönster, det vill säga förmågan att hålla balansen och förmågan att kunna koordinera rörelser med båda kroppshalvorna samtidigt. Särskilt pojkar verkar behöva mer än två idrottslektioner per vecka, för att både balansförmåga/bilateral koordination och öga-handkoordination ska förbättras.

Eftersom kunskap om motorisk utveckling bland särskoleelever är relativt begränsad skulle det vara intressant att genomföra en kontrollerad interventionsstudie i en större undersökningsgrupp och då även undersöka eventuella effekter av motorikträning på andra faktorer, såsom koncentrationsförmåga och/eller självförtroende.

Slutkommentar

Motorisk kompetens hos barn har försämrats från 1980 till 2006. Studier av fysisk aktivitet under barns och ungdomars uppväxt visar en nedgång från 9 till 15 års ålder, med en snabbare minskning bland flickor än pojkar. Insatser med fysisk aktivitet behövs i skolan, eftersom många barn i behov av stödåtgärder inte nås av den organiserade idrotten utanför skolan.

Resultaten i Bunkefloprojektet visar att specialundervisning i motorik är viktigt för elever med stora motoriska brister, det vill säga att en individuellt anpassad motorisk träning i en mindre grupp är av stor vikt för dessa elever. Samtidigt visade resultaten stora förbättringar hos alla elever som haft utökad idrottsundervisning, vilket talar för att mängden rörelseträning är väl så viktig. Det optimala verkar således vara att skolan schemalägger ett ökat antal idrottslektioner för alla elever och dessutom erbjuder specialundervisning i motorik för elever med behov av extra stöd i sin motoriska utveckling.

I särskolan finns en särskild kursplan för motorik där det framgår att:

Genom undervisningen i ämnesområdet motorik ska eleverna sammanfattningsvis

    • ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att
    • använda kroppens förmåga att röra sig allsidigt i olika sammanhang,
    • se samband mellan rörelse, hälsa och livsstil,
    • genomföra olika aktiviteter i utemiljö och i naturen, och
    • använda ord, begrepp och symboler inom ämnesområdet. (Skolverket, 2011, s. 1)

Ovanstående är exempel på motoriska färdigheter som alla elever, inte enbart särskoleelever, behöver utveckla. Särskoleelever behöver det som alla behöver, men kanske på ett lite mer anpassat sätt och med särskilt hänsynstagande till varje individs olika förutsättningar. Forskning och erfarenheter indikerar att allt fler barn och unga behöver extra stöd i motorisk utveckling, vilket skulle motivera såväl en utökning av undervisningstid för skolämnet idrott och hälsa som en tydligare skrivning om mål med medveten motorisk träning, även i grundskolans kursplan för ämnet.

Referenser

  • Apelmo, E. & Sellerberg, A-M. (2006). “Shit, jag kan också lyckas”. Lund: Sociologiska institutionen, Lunds universitet.
  • Blomqvist, S., Olsson, J., Wallin, L., Wester, A., & Rehn, B. (2013). Adolescents with intellectual disability have reduced postural balance and muscle performance in trunk and lower limbs compared to peers without intellectual disability. Research in Developmental Disabilities, 34, 198–206.
  • Broman, G., Johnsson, L., & Kaijser, L. (2004). Golf: a high interval activity for elderly men. Journal of Aging Clinical and Experimental Research, 16(5), 375-81.
  • Bruininks, R.H. (1978). Bruininks-Oseretsky Test of motor proficiency. USA: American Guidance Service.
  • Ericsson, I. (2003). Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer. Doktorsavhandling. Malmö: Lärarutbildningen, Lunds universitet.
  • Ericsson, I. (2011). Motorisk Utveckling som Grund för Inlärning (MUGI) Observation Checklist [Database record]. PsycTESTS, American Psychological Association (APA). http://www.apa.org/pubs/databases/psyctests/index.aspx. doi: 10.1037/t02819-000.
  • Ericsson, I. & Karlsson, M. (2012). Motor Skills and School Performance in Children with Daily Physical Education in School – A Nine-Year Intervention Study. The Scandinavian Journal of Medicine and Science in Sports. Available 2012-04-09 on “Wiley Online”.
  • Ericsson, I. (2012). Key issues in childhood physical activity science. www.idrottsforum.org. Available 2012-12-12 on idrottsforum.org/121212.
  • Ericsson, I. (2013). Motor Skills Observations and Grades in Physical Education. Validation of MUGI observation checklists. Under arbete.
  • Farahmand, B., Broman, G., de Faire, U., Vågerö, D., & Ahlbom, A. (2009). Golf: a game of life and death reduced mortality in Swedish golf players. Scandinavian Journal of Medicine & Science in Sports, 19(3), 419–424.
  • Gao, KL., Hui-Chan, CW., & Tsang, WW. (2011). Golfers have better balance control and confidence than healthy controls. European Journal of Applied Physiology, 111(11), 2805-12.
  • Hrysomallis, C. (2011). Balance ability and athletic performance. Sports Med, 41(3), 221-32.
  • Johansson, B. (2011). Ansökan om stöd till projekt “Unga handigolfare – ett utvecklingsprojekt för barn och unga med funktionsnedsättning”. Malmö: Oxie GK.
  • Kristén, L., Patriksson, G., & Fridlund, B. (2002). Conceptions of Children and Adolescents with Physical Disabilities about Their Participation in a Sports Programme. European Physical Education Review, 8(2), 139-156.
  • Keogh, J. & Sugden, D. (1985). Movement Skill Development. USA: Macmillan Publishing Company.
  • Lephart, SM., Smoliga, JM., Myers, JB., Sell, TC., & Tsai, YS. (2007). An eight-week golf-specific exercise program improves physical characteristics, swing mechanics, and golf performance in recreational golfers. The Journal of Strength and Conditioning Research (JSCR), 21(3), 860-9.
  • Sell, TC., Tsai, YS., Smoliga, JM., Myers, JB., & Lephart, SM. (2007). Strength, flexibility, and balance characteristics of highly proficient golfers. Journal Strength Cond Res., 21(4), 1166-71.
  • Skolverket (2011). Kursplan i motorik för träningsskolan. Tillgänglig 2013-06-12 på http://www.skolverket.se/publikationer?id=2682
  • Skolverket (2013). Vad är gymnasiesärskola? Stockholm: Skolverket. Tillgänglig 2013-02-22 på http://www.skolverket.se/forskola-och-skola/gymnasieutbildning/gys2013/nuvarande-gymnasiesarskolan.
  • Trondman, M. (2005) Unga och föreningsidrotten. Ungdomsstyrelsens skrifter (9). Stockholm: Ungdomsstyrelsen.
  • Tsang, WW. & Hui-Chan, CW. (2010). Static and dynamic balance control in older golfers. Journal Aging Phys Act., 18(1), 1-13.
  • Vetenskapsrådet (2013). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet. Tillgänglig 2013-06-12 på http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf.
  • Weinberg, R.S. & Gould, D. (1995). Foundations of sport and exercise psychology (2nd ed.). Champaign, IL: Human Kinetics.

Bilagor (pdf-fil)

  1. MUGI observationsschema
  2. “Det är som på tivoli – fast gratis!” Hur kan man observera barns motorik samtidigt som barnen får en positiv rörelseupplevelse?
  3. Validitet och reliabilitet
  4. Information om utvärdering av Oxie golfklubbs projekt ”Golf för barn och ungdomar med funktionsnedsättning”

Copyright © Ingegerd Ericsson 2013

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message