Betydelsefull avhandling om ungas delaktighet i ridsporten och hästnäringen

Gabriella Torell Palmquist
Ridskolan Strömsholm

Thérèse Waerners sammanläggnings­avhandling behandlar ett högaktuellt ämne: ungas rätt till delaktighet, med ridsporten som kontext och särskilt fokus på ungdomar i åldern 15–17 år. Valet av ridsport motiveras dels av att det är en av Sveriges största barn- och ungdomsidrotter, särskilt bland flickor och kvinnor, dels av att Svenska Ridsportförbundet länge betonat ungdomsinflytande. Författarens egen bakgrund som ridlärare och lärare vid hippologprogrammet vid Sveriges lantbruksuniversitet har gett henne både djup insikt i sporten och god tillgång till verksamheter, något som underlättat datainsamlingen. Ridsporten har på flera plan en unik struktur och kultur, vilket gör att den inte alltid är lika lättillgänglig för idrottsforskare som andra 0idrotter. Författarens dubbla roll som forskare och erfaren ridlärare har därför varit en tillgång i genomförandet.

Avhandlingen är väl disponerad och består av sju kapitel i kappan, följt av fyra artiklar som behandlar ungas upplevda och önskade delaktighet, ledarperspektiv samt kulturella normer. Inledningsvis definieras centrala begrepp såsom ”unga”, ”rätt till delaktighet” och ”villkorad rättighet”. Här framgår att det inom det idrottsvetenskapliga fältet saknas tillräcklig kunskap om ungas delaktighet, särskilt inom ridsporten. Syftet är därför att undersöka och analysera villkoren för unga ryttare att utöva sina rättigheter att vara delaktiga. Fyra forskningsfrågor,

1. 1. Vilka möjligheter har unga ryttare att vara delaktiga i utformningen av sin idrott?
   2. På vilka sätt uttrycker de unga ryttarna att de vill vara delaktiga?
   3. Hur påverkar ridlärares konstruktioner av unga deras sätt att möjliggöra (eller inte) för unga ryttare att vara delaktiga?
   4. Vad kännetecknar sammanhang där unga ryttare har möjlighet (eller inte) att vara delaktiga?

har varit vägledande genom två delstudier:

• • Delstudie 1: En enkät till drygt 500 unga ryttare, både från ridskolor och privatägda stall. Författaren förklarar tydligt skillnaderna mellan dessa miljöer, vilket är värdefullt då många läsare kanske saknar denna kunskap.
  • Delstudie 2: Etnografisk fältstudie vid två ridskolor innehållande observationer, fokusgruppsintervjuer med unga ryttare och intervjuer med ridlärare.

Bakgrunden sammanfattar tidigare forskning om barns rättigheter, Barnkonventionen och särskilt artikel 12, begreppet delaktighet, ledarskapsperspektiv och ridsportens organisering i Sverige. Denna del ger en tydlig förståelse av centrala begrepp och tidigare kunskapsläge, och motiverar valet av teoretiska utgångspunkter. Eftersom begreppet ”delaktighet” inte nämns explicit i artikel 12 använder författaren Lansdown (2011) för att belysa dess komplexitet och förklara hur det kan tolkas i sammanhanget.

Valet att använda kulturell hegemoni ger en intressant dimension till förståelsen av stallbackskulturen, som tidigare analyserats utifrån institutionell teori eller Foucault-inspirerade perspektiv.

I kapitlet om det teoretiska ramverket framgår att författaren utgår från ett sociokulturellt perspektiv för att analysera villkoren för ungas delaktighet, kompletterat med ett pedagogiskt perspektiv med fokus på hur normer och kunskap överförs och traderas. Hon använder flera teorier i analysen: Delaktighetsstegen (Hart, 1992), The Lundy Model (Lundy, 2007), vuxnas konstruktioner av unga (Lang, 2022) och kulturell hegemoni (Parry, 1983; Gramsci, 2011; Henning & Andreasson, 2022). Dessa teorier bidrar både till att tolka resultaten och till att kritiskt granska de normer och maktstrukturer som präglar ridsporten. Valet att använda kulturell hegemoni ger en intressant dimension till förståelsen av stallbackskulturen, som tidigare analyserats utifrån institutionell teori (Thorell & Hedenborg, 2015) eller Foucault-inspirerade perspektiv (Forsberg, 2007).

Metodkombinationen av enkät och etnografi är välmotiverad och har möjliggjort både en bred kartläggning och en fördjupad förståelse av ungas delaktighet. Covid-19-pandemin påverkade delar av genomförandet, men det metodologiska arbetet är ändå utförligt beskrivet och väl reflekterat kring, med tydlig redovisning av styrkor och svagheter. Författaren lyfter även vetenskapsteoretiska och etiska överväganden samt reflekterar över sin egen förförståelse i relation till forskningskontextens påverkan. Genom att inspireras av Larssons (2016) idé om att vara en ”kritisk vän” till idrotten visar hon att även om resultaten delvis speglar en positiv bild av delaktighet, finns det underliggande normer, värderingar och missförstånd som behöver synliggöras för att idrottslig praktik ska kunna utvecklas vidare.

Avhandlingens fyra artiklar följer forskningsfrågorna och redogör detaljerat för de framkomna resultaten och sätter dem i relation till tidigare forskning.

Artikel 1 – ”Participation Rights in Youth Sport: Voices of Young Swedish Equestrians”

Syftet var att genom en webbenkät kartlägga om, och på vilket sätt, unga ryttare upplever sig delaktiga. Med hjälp av Delaktighetsstegen (Hart, 1992) visar studien att delaktighet sker på olika nivåer – från symbolisk till verklig – men att många unga sällan når nivåer där de har reellt inflytande. Även där social delaktighet (tillhörighet, gemenskap) upplevs, saknas ofta politisk delaktighet. Delaktigheten är i hög grad begränsad till vuxeninitierade processer där unga konsulteras men sällan får beslutsmakt. Slutsatsen är att delaktighet inte kan reduceras till ett binärt ”ja eller nej”, utan bör förstås som en skala där unga ofta hamnar i mellanlägen – delaktiga på vuxnas villkor. Den blir därmed ofta symbolisk eller vuxenstyrd snarare än verkligt medskapande.

Artikel 2 – ”Respect me and Recognise my Ability – Young Equestrians on How to Have a Voice in Sport”

Här analyseras hur unga ryttare vill vara delaktiga och vilka villkor som påverkar detta. Även denna studie bygger på webbenkäten, men använder The Lundy Model (Lundy, 2007) som teoretiskt ramverk. Modellen strukturerar delaktighet som en process där fyra delar – space, voice, audience och influence – behöver uppfyllas. Analysen visar att många unga upplever en form av ”falsk delaktighet”: de får tala, men deras åsikter leder sällan till handling eller förändring. Brist på trygga forum begränsar möjligheterna att uttrycka sig och bli lyssnad på. Studien introducerar även begreppet hästcentrerad delaktighet, där relationen till hästen fungerar som en viktig drivkraft för både social och politisk delaktighet. Ridlärare framhålls som nyckelpersoner i att skapa sammanhang där dialog och engagemang kring hästen möjliggör verkligt inflytande.

Artikel 3 – ”Giving Orders or Facilitating Voices – Coaches’ Constructions of Youth in Equestrian Sports”

Denna studie bygger på etnografiskt arbete vid två ridskolor och undersöker hur ridlärares syn på unga ryttare påverkar deras möjligheter till delaktighet och inflytande. Utgångspunkten är Langs (2022) teori om vuxnas konstruktioner av barn: tabula rasa, det sårbara barnet och barnet som aktiv aktör. Resultatet visar att föreställningar om mognad, förmåga och ansvar kan begränsa inflytandet. Ridlärare kan uppfatta unga ryttare på olika sätt – som inkompetenta, ointresserade, intresserade eller som kompetenta aktörer – och dessa perspektiv kan samexistera. Det innebär att en ridlärare kan växla mellan olika sätt att betrakta unga beroende på situation. Studien pekar på att en medveten pedagogisk hållning och en vilja att ge ansvar kan öka ungas inflytande utan att kräva stora tidsresurser – vilket understryker behovet av förändrade attityder och arbetssätt.

Artikel 4 – ”Horses and Hierarchies: A Story of Young Equestrians’ Participation Rights Through a Cultural Hegemonic Lens”

Den avslutande artikeln fokuserar på kultur och makt och använder Gramscis (2011) begrepp kulturell hegemoni som analysverktyg, och bygger på en etnografisk studie och fokusgruppsintervjuer med unga ryttare. Resultatet, presenterat i berättelseform, visar att hästvälfärd värderas mycket högt, men att starka normer och hierarkiska strukturer gör att unga ofta anpassar sig för att få tillgång till hästar och aktiviteter – ibland på bekostnad av att uttrycka sina åsikter. För att skapa en mer inkluderande miljö krävs att dessa maktstrukturer utmanas, så att unga kan framföra sina synpunkter utan rädsla för negativa konsekvenser.

För ridsportens och hästnäringens framtid är ungas röster avgörande. De bör i högre grad ges möjlighet till verkligt inflytande – inte enbart symboliskt – på alla nivåer och i fler beslutsfattande organ, från lokal till internationell nivå.

Den övergripande diskussionen är strukturerad under flera tematiska rubriker: unga ryttares delaktighet och hästens roll, ridlärarnas betydelse, delaktighetens villkor, hur gamla strukturer påverkar villkoren, samt förslag på framtida forskning. Redan inledningsvis blir det tydligt att syfte och forskningsfrågor är styrande för diskussionen. Här framhålls att ungas rätt till delaktighet inom ridsporten är en komplex och ofta villkorad process. Trots att Barnkonventionen är lag och att Svenska Ridsportförbundet betonar ungdomsinflytande, råder starka sociokulturella strukturer där hierarki, tradition och normer begränsar ungas möjligheter att påverka. Hästen framstår som central för de ungas motivation att delta i verksamheten, men med hänvisning till säkerhet och välfärd används argument som legitimerar ordning och disciplin. Detta sker ofta på bekostnad av ungas inflytande. Normer och regler reproduceras, och ridlärare samt äldre ryttare fungerar som ”gatekeepers” som upprätthåller kulturen genom både uttalade och outtalade regler. Detta bidrar till en tystnadskultur där unga anpassar sig för att bli accepterade och för att få tillgång till hästar och få delta i aktiviteter. Delaktigheten blir därmed villkorad av att de följer rådande normer och förväntningar, snarare än att de fritt kan uttrycka sina egna idéer och åsikter.

I den avslutande delen sammanfattar författaren sina slutsatser och presenterar ett antal praktiska implikationer. Hon betonar att för att stärka ungas möjligheter till delaktighet och reellt inflytande måste ridskolans maktstrukturer och normer ifrågasättas och förändras. Ridlärare behöver anta en medveten pedagogisk hållning där ungas röster ges utrymme, värde och leder till faktisk påverkan. En inkluderande kultur som möjliggör både social och politisk delaktighet kan inte bara stärka engagemang, utveckling och trygghet, utan även bidra till att fler unga stannar kvar inom ridsporten över tid. De praktiska implikationerna riktar sig främst till ridlärare, men även till tränare och ledare inom idrottsrörelsen i stort, och syftar till att skapa idrottsmiljöer där fler unga upplever verklig delaktighet.

*          *          *

Denna avhandling utgör ett välkommet kunskapsbidrag till både ridsporten och idrottslig verksamhet i stort. Akademiskt spänner den över såväl det idrottsvetenskapliga fältet som ämnet hippologi, vilket ger den dubbel relevans. Resultaten tydliggör en paradox: Ridsporten betonar ungdomars engagemang, men i praktiken är deras möjligheter till inflytande ofta villkorade, begränsade eller symboliska. Att unga främst upplever social – snarare än politisk – delaktighet är problematiskt. Normer och kultur behöver därför synliggöras för att möjliggöra förändring, då de utgör strukturella hinder för ett barnrättsperspektiv inom idrotten. Mer konkreta verktyg krävs också för att omsätta insikterna i handling – något avhandlingen bidrar med genom relevanta rekommendationer för ledare och beslutsfattare.

En begränsning är att pojkars röster i stort sett saknas, vilket författaren själv uppmärksammar. Ridsporten domineras av flickor och unga kvinnor, och antalet pojkar som deltagit i studien är mycket lågt. Detta är problematiskt ur ett representativitetsperspektiv och bör uppmärksammas i framtida forskning, liksom frågor om etnicitet och social klass i relation till delaktighet. Ur ett internationellt perspektiv är resultaten också viktiga, eftersom Barnkonventionens artikel 12 är en globalt erkänd rättighet. Ridskoleverksamheten i Sverige (och Skandinavien) skiljer sig visserligen från andra länder, men det finns många idrottsliga verksamheter världen över som är jämförbara även om de inte organiseras inom föreningsidrotten. Författaren understryker dessutom att de villkorade möjligheterna till delaktighet som framkommer i studien inte är unika för svensk ridsport, utan kan spegla utmaningar även i andra idrottskulturer. Resultaten kan därmed anses få betydelse i ett internationellt sammanhang.

Avslutningsvis är det värt att reflektera över hur dessa resultat kan få relevans i en tid då ridsporten och hästnäringen genomgår förändring. Ridsportens sociala licens har ifrågasatts efter flera händelser som väckt frågor om etik, välfärd, träningsmetoder, tävlingsformer och hästhållning. Begreppet hästvälfärd har därmed fått ökad tyngd, och efterfrågan på evidensbaserad kunskap är stor. Sådan kunskap kan både utmana och komplettera de praktiska, erfarenhetsbaserade kunskaper som traderats över tid. Utvecklingen har också satt press på hästnäringens styrande organ och intressenter att erkänna behovet av allmänhetens acceptans för användningen av hästar i sport och att utveckla strategier som tryggar ridsportens framtid. Det har resulterat i efterfrågan på mer forskning om bland annat interaktionen mellan häst och människa, liksom studier som rör etik, etologi och pedagogik. Dessutom krävs ökat fokus på ridsportens miljömässiga, ekonomiska och sociala hållbarhet. Sannolikt kommer ridskolans lärandemiljö att förändras i takt med att hästhållning, utbildning och verksamhetsformer utvecklas.

Mot denna bakgrund får avhandlingen stor betydelse. För ridsportens och hästnäringens framtid är ungas röster avgörande. De bör i högre grad ges möjlighet till verkligt inflytande – inte enbart symboliskt – på alla nivåer och i fler beslutsfattande organ, från lokal till internationell nivå. Genom att inkludera unga i beslutsprocesser, låta deras idéer och förslag påverka riktlinjer och involvera dem i strategiska utvecklingsfrågor kan ridsporten och hästnäringen både stärka sin demokratiska grund och bygga en framtid som är etiskt försvarbar, hållbar och förankrad i nästa generation.

Copyright © Gabriella Torell Palmquist 2025