Moralisk scientism och ytlig idrottsetik

Att reflektera över moraliska frågor på ett trovärdigt sätt är inte alltid lätt. Detta gäller oberoende om reflektionerna berör etik på ett teoretiskt – principiellt – plan eller i konkreta sammanhang. För att inte tala om att leva, tänka och känna på ett moraliskt trovärdigt sätt, där de principiella etiska resonemangen blir personliga, existentiella och pockande – insatta i ett livssammanhang, där reflektionen i sig är en del av det egna moraliska förhållningssättet. Jag störs alltmer av så kallade handböcker i etik som å ena sidan utger sig för att förenkla de etiska frågeställningarna och komma med enkla svar på komplicerade frågor. Eller som å andra sidan blott förmår reflektera över moraliska frågor som om de endast skulle behöva en teoretiskt formbar strategi för sina lösningar eller lösningsförslag. Robert C Schneider, som är professor i Sport management vid State University of New York, utkom ifjol, 2009, med en grundbok i idrottsetik. Efter att ha läst den boken kan jag inte tänka mig annat att den är tänkt att vara en första orientering på lägsta grundnivå i idrottsetik. Dess målgrupp är uppenbarligen studenter i idrottsutbildningen som för första gången sätter sig ner för att diskutera etiska frågor inom idrottskulturen.

Det positiva med Schneiders Ethics of Sport and Athletics är att den är pedagogisk. Både i struktur, layout-mässigt och praktiskt genomförande. Boken är uppbyggd i två delar. Den första delen ger en preliminär inblick i idrottsetikens och idrottsfilosofins värld. Den andra delen är olika försök att tillämpa första delens teoretiska resonemang på konkreta idrottsrelaterade teman. Dessa är rätt traditionella och berör frågor såsom dopning och prestationshöjande preparat inom idrottskulturen, våld, rasfrågor, jämlikhet, men också några speciella, för amerikansk kontext mera relevanta teman som skol- och collageidrottens etiska frågor och etiskt beslutsfattande bland idrottsmanagers. Varje avsnitt och delkapitel samlas i korta, slagkraftiga sammanfattningar med förteckningar över centrala begrepp och referenser som använts i resonemangen. Likaså är varje nyckelbegrepp layout-mässigt synliggjorda i särskilda inramningar under textens gång. Därtill utmynnar varje frågeställning i några case-exempel med tillhörande instuderingsfrågor. Alla resonemang belyses av praktiska exempel från den amerikanska idrottshistorien från dåtid och nutid, kända incidenter inom den, men också av färska internationella så kallade etiska tillspetsningsexempel från idrottens mångfacetterade värld.

Den distinktion mellan teori och praxis som boken ger uttryck för ter sig i mina ögon helt föråldrad, som en relik från den tid då teoretisk kunskap ansågs vara epistemologiskt frikopplad från praxis av olika slag och samtidigt universell, kulturobunden och distanserad.

I den ständigt växande floran av etikböcker inom internationell idrottsforskning är Schneiders bok antagligen en av de bästa – i pedagogiskt hänseende. Innehållsligt är den däremot ett praktexempel på etisk reflektion som förfaller till både alltför kraftiga förenklingar, ytliga betraktelser och fyrkantigt, högst okänsligt teoretiserande kring etiska frågor. I slutändan blir jag blir ytterst tveksam till om konceptet med teoretisk inledning som ytligt behandlar stora normativa etiska teorikonstruktioner för att sedan tillämpas på tematiska och praktisk-etiska frågor överlag är ett vettigt grepp. Inte för att det idrotts- och moralfilosofiska avsnittet i boken är så intetsägande och förenklande – för det är det – utan för att boken som helhet inbjuder till en förståelse av moral och etisk reflektion som en teoretisk reflektion som är generellt tillämpbar på i stort sätt vad som helst. Den distinktion mellan teori och praxis som boken ger uttryck för ter sig i mina ögon helt föråldrad, som en relik från den tid då teoretisk kunskap ansågs vara epistemologiskt frikopplad från praxis av olika slag och samtidigt universell, kulturobunden och distanserad. Som en dygd i sig. Kontextlös och kontextokänslig. Redan i bokens inledning fastslås den moralfilosofiska grundsyn som Schneider erkänner sig till. Han vill nämligen motivera bokens nytta och legimititet med att säga:

Jag kan inte annat än fascineras hur ensidigt ett teoretiserande synsätt ställs mot alternativet att man gissar sig fram i moraliska frågor, hur föreställningen av människan som en total novis i etiska frågor ser ut, hur människan framställs som om hon aldrig skulle ha fostrats till någonting och aldrig i sitt liv tagit beslut, uppfattat normer och värderingar i sin omgivning och det samhälle hon lever i – och nu, äntligen kan få sig serverad en etisk teori som löser alla dessa dilemman hon aldrig tidigare kunnat ana sig till, och hur detta nya sätt att närma sig dessa etiska frågor nu är både systematiskt, logiskt och teoretiskt grundat. Vilken övertro på teoriers trollbindande makt. Vilken tilltro till att moralen har övervägande rationella lösningar, att ett moraliskt hållbart liv handlar om att få rätt information och styras av kunskap. Och samtidigt: vilken naivitet… De etiska resonemangen ställs aldrig in i någon kontext, där frågan kan handla om vilken roll idrott har i en människas liv eller i ett samhälle. Än mindre ställs frågor om etiska dilemman som faktiska dilemman, som inte får någon lösning av mera kunskap, bättre teorier eller nya infallsvinklar, utan som ter sig som tragiska. Ingen förståelse för att ett liv är att leva med medvetenhet om försakelser man kan tvingats till, svåra val där alla alternativ är förvrängda och allt annat än ideala.

Förutom min stora tvekan inför bokens innehållsliga premisser är jag skeptisk till bokens användning som undervisningsmaterial inom nordisk idrottsforskning av ett helt annat skäl också. Jag kan inte på trovärdiga grunder riktigt ta ställning till hur denna bok kan fungera i en amerikansk kontext, men i en nordisk kontext är den mer eller mindre förödande. Den naivitet som de teoretiska resonemangen utstrålar och som senare tillämpas i mera konkreta frågor är på sina centrala passager genomgående exemplifierade av den idrottsvärld som huvudsakligen präglas av NBA (basket), NHL (ishockey), NFL (amerikansk fotboll) och MLB (baseboll) på både professionell och collage-nivå. Ibland skymtar andra idrotter fram, och då handlar det om några fåtal idrotter golf, boxning, friidrott, tennis och liknande idrotter som amerikansk publik åtminstone i någon utsträckning förväntas känna till.

Man kunde väl tänka sig att acceptera detta som en bok för den amerikanske kontexten och lämna den därhän. Men det går inte att byta ut alla exempel till europeiska eller nordiska för att lyfta fram samma poänger. Och, inte minst, diskussionen om våld inom idrott blir en helt annan i en amerikansk kontext än i en europeisk eller nordisk. Mentaliteten och idrottens subkulturella tänkande förefaller vara så enormt olikartad. Därtill blir hela Schneiders diskussion om våld vinklat på ett märkligt sätt. Han talar generellt om idrottens våldsamhet, men behandlar endast idrotter som är utpräglat fysiska, så kallade kontaktidrotter. Amerikansk idrott förefaller vara dominerad av detta slags idrotter, och våld blir i Schneiders ögon en accepterad del av själva idrotten och det som folk de facto vill se i till exempel ishockey, amerikansk fotboll, basket, och boxning, för att inte tala om ultimate fighting. Men hur ska vi tala om idrottens våld i samband med golf, friidrott, konståkning, gymnastik, simning, skidskytte eller alpina grenar? Bara för att nämna några andra idrotter…

Jag är allt annat än imponerad. Det jag ser är kitsch och glansiga ytor som ännu inte nått till retro-stadiet. Men det kanske inte heller är tänkt att en docent i etik ska lära sig någonting av en bok som denna.