Susanna Hedenborg
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskolas
Du och jag och vi
343 sidor, inb.
Stockholm: Damm förlag 2012
ISBN 978-91-7351-852-9
Under senare år har hästens betydelse i Sverige uppmärksammats på flera sätt. I SOU 2000:109, En svensk hästpolitik, fogades ridsporten ihop med trav- och galoppsport och avelsfrågor i syfte att visa att hästsektorn är stor och betydelsefull i Sverige. Sverige är dessutom ett av Europas mest hästtäta länder (räknat i antal hästar per invånare). Förutom att travsporten är en av de största publiksporterna är ridsporten en av de största idrotterna bland barn och ungdomar. Den svenska ridskolans framväxt efter andra världskriget har påverkat utvecklingen. I Sverige, till skillnad från i många andra länder, har det varit möjligt att lära sig rida även om man inte tillhört den ekonomiska eliten.[1] Också bland vuxna utövare är ridsporten viktig. Det har till och med myntats ett nytt begrepp, ”återvändare”, för de vuxna utövare som ridit som barn och som sedan börjat om på nytt som vuxna. De två böcker som ska recenseras här är på olika sätt uttryck för denna utveckling. Böckerna är även exempel på en genre inom litteraturen – hästboken. Hästböcker är oerhört populära och når många läsare. Det finns till och med särskilda hästbokklubbar. En av de mest kända är Wahlströms ponnyklubb som kom med sin första bok 1963. Förlaget hade visserligen redan tidigare givit ut hästböcker, men Ponnyklubben stod för en egen idé. Där fanns en person, Fia, som köparna kunde identifiera sig med, en egen tidning, 20-i-topp planscher, märken och tröjor. Wahlströms Ponnyklubb fanns fram till 1985.[2] Fem år senare startades en annan hästbokklubb av Stabenfelts förlag AB – Pollux. Pollux finns fortfarande.
Trots att hästböckerna är populära och det finns hästbokklubbar är definitionen av hästbok inte självklar ens för litteraturvetare. Ofta ses dock hästboken som en typisk flickbok för flickor i bokslukaråldern.[3] Inom gruppen hästböcker finns dessutom olika genrer: vildhästboken, den klassiska hästboken och tamhästboken. I vildhästboken får läsaren följa vad en vildhäst tänker och gör. Den klassiska hästboken kännetecknas av att huvudpersonen är en pojke som möter en vild häst och tämjer den.[4] Tamhästboken däremot beskriver arbetet på en ridskola som är dominerad av flickor i tonåren. Där skildras drömmar om en egen häst, om att vinna en viktig tävling och kamratrelationerna. Huvudpersonen är en flicka.[5] Litteraturvetaren Ulrika Milles menar att stallet i den moderna hästboken, som i huvudsak handlar om flickor, har blivit särartspräglat. Här finns nästan bara kvinnor.[6]
Hästar, män och andra djur
227 sidor, inb.
Stockholm: Norstedts 2012
ISBN 978-91-1-304394-4
Om man ser till Hagmars och Lekanders böcker tillhör de knappast mittfåran bland hästböckerna, men kanske ändå kan räknas dit. Pia Hagmar är en välkänd barnboksförfattarinna i hästvärlden. Det är Hagmar som skrivit böckerna om Klara – en serie barnböcker som brukar räknas till typiska hästböcker. En berättelse om Klara är dessutom filmatiserad. Hennes nya bok Du och jag och vi är en roman som vänder sig till vuxna. Innehållet kretsar dock kring en grupp kvinnor och deras relationer i stallet. Jag har inte för avsikt att kommentera boken litterära kvaliteter här, utan vill istället understryka dess idrottsvetenskapliga betydelse. Hagmar visar tydligt att människor som inte annars skulle mötas gör det i stallet (precis som människor gör inom flera olika idrotter). På denna arena uppstår intressanta sociala krockar som bottnar i social klass, förväntningar på hästlivet och individuella levnadsöden. Stallet är, precis som påpekats ovan, kvinnligt genuskodat, men samtidigt finns det stora möjligheter att ifrågasätta en traditionell kvinnlighet och omförhandla denna till att omfatta tungt och smutsigt arbete.
Lekanders bok, Hästar, män och andra djur, har en lite annan inriktning. Berättelsen. som också är en essä, kretsar visserligen kring Lekanders eget liv, precis som hennes andra böcker, men här finns även intressanta iakttagelser om människors relationer till hästar. Iakttagelserna bottnar i hennes inläsning av posthumana teorier[7] och litteratur om människor och hästar. Dessutom finns det referenser till både äldre ridläror och hästböcker – bland annat i form av ett citat ur Pia Hagmars bok Över alla hinder. Lekander diskuterar, förutom de mellanmänskliga relationerna, frågor kring på vilket sätt människor och hästar kommunicerar och huruvida man kan förstå varandra; på vilket sätt hästar och deras agerande kan ses som subjekt i historien. Det är roligt att hästboken nu också riktar sig till fler än flickor i den så kallade bokslukaråldern – och inte minst Lekanders bok kan nog få de flesta idrotsvetare att tänka till kring frågor som berör det etiska med att använda djur i sport.[8]
Copyright © Susanna Hedenborg 2013
[1] Hedenborg, kommande.
[2] För en längre presentation av Wahlström Ponnyklubb, se Anna Sellberg, ”Wahlströms Ponnyklubb samlade Sveriges hästflickor”, i Ridsport 2003:8, 38–39.
[3] Lena Kåreland, Möte med barnlitteraturen: studiehäfte, LiberLäromedel, 1980, s. 66; Lars Furuland & Mary Ørvig, Ord och bilder för barn och ungdom I: Barnlitteraturen: Historisk kommentar, texturval, Rabén & Sjögren, 1990; B Lindstam, ”Hästboken som kärleksroman”, Barn & kultur, 1982: 1; K Hallberg, ”Hästböcker en litteraturart att ta på allvar”, Opsis Kalopsis, 2003, s. 35–39; Elisabeth Arvidsson, ”Övergivenhet, mobbning, hästar och förintelse”, Barn & kultur, 1998, 55–56. Begreppet flickbok är inte oproblematiskt, se Boel Westin, ”Flickboken som genre”, Om flickor för flickor. Den svenska flickboken, Ying Toijer-Nilsson & Boel Westin, (red.), Stockholm: Rabén & Sjögren, 1994, s. 10–14. För en analys av hur flickor respektive pojkar representeras i barnboken se Marika Andræ, Rött eller grönt. Flicka blir kvinna och pojke blir man i B Wahlströms ungdomsböcker 1914–1944, B Wahlströms, 2001.
[4] Milles, ”Spåren av en utopi…”, s. 109–112; Persdotter & Sjöholm-Andersson, ”En kartläggning av hästbokmarknaden …”, s. 10.
[5] Kåreland, Möte med barnlitteraturen, s. 66; Furuland & Ørvig, Ord och bilder för barn och ungdom; Lindstam, ”Hästboken som kärleksroman”; Hallberg, ”Hästböcker en litteraturart att ta på allvar”; Arvidsson, ”Övergivenhet…”; Ulrika Milles, ”Spåren av en utopi – en läsning av hästvärldens fiktioner”, Över alla hinder. En civilisationshistoria, Ann Hedén, Moa Matthis & Ulrika Milles, Albert Bonniers förlag, 2000, s. 103–119. Se också C Persdotter & I-L Sjöholm-Andersson, ”En kartläggning av hästbokmarknaden för barn och ungdom med fokusering på åren 1994–1998”, Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås, 1999; A Nilsson, ”Den svenska hästbokens form”, C-uppsats i Litteraturvetenskap, Högskolan i Halmstad, 1998; K Callahan, ”Bortom den binära oppositionen mellan män och kvinnor. En dekonstruktiv läsning av Enid Bagnolds roman National Velvet”, C-uppsats i Litteraturvetenskap, Stockholms universitet, 1996; A Sjöberg, ”Litteraturanalytiska aspekter på ungdomsromanen: traditionell och feministisk granskning av Enid Bagnolds En flicka till häst, Specialarbete, Högskolan i Borås, 1993; Conon, ”Lisbeth Pahnkes Brittaböcker.
[6] Milles, ”Spåren av en utopi…”, s. 113.
[7] T ex Donna Haraway och Lynda Birke
[8] Jämför Kutte Jönsson, till exempel Djuren, sporten och etiken (idrottsforum.org 081001)
