Om Pierce Egan, sportjournalist på 1800-talet med boxning som specialitet

Birger Hedén
Litteraturvetenskapliga institutionen, Lunds universitet

Boxiana var en populär årsbok med oregelbunden utgivning som påbörjades 1813 och fortsatte 1818, 1821, 1824, 1828 och 1829. Alla utom en innehöll artiklar skrivna av journalisten Pierce Egan; 1824 hette författaren John Badcock, som skrev under pesudonymen Jon Bee. Skälet till detta undantag var att Pierce Egan hade blivit oense med förläggaren. Han kunde dock återkomma med de båda sista årsböckerna med förbehållet att Boxiana då skulle utkomma som New Series. För den som är intresserad av att se hur den såg ut ska sägas att i slutet av 1990-talet återutgavs den första boken och fler har publicerats på senare år.

Egan har nu ägnats en egen bok av David Snowdon, engelsk akademiker som efter några år som lärare vid Sunderland University nu är fri forskare. Dessutom driver han en hemsida, www.pierce-egan.co.uk, där allt man kan önska sig om Egan återfinns.

Pierce Egan som i boken studeras mest i sin egenskap av sportjournalist, gjorde sig också ett namn i offentligheten med Life in London, or, The Day and Night Scenes of Jerry Hawthorn, Esq. and his Elegant Friend Corinthian Tom, accompanied by Bob Logic, the Oxonian, in their Rambles and Sprees through the Metropolis (1821) som först publicerades i månatliga utgåvor. Bakom de fiktiva namnen döljer sig Egan själv och bröderna Cruikshank. Av de senare var George en tecknare. och hans genombrott blev de satiriska illustrationerna i Egans tidskrift. Huvudpersonerna befann sig ofta på mindre salongsfähiga pubar i East End. Londonskildringarna har varit en inspirationskälla för Dickens. Boken trycktes om flera gånger under 1800-talet, gav upphov till teaterspektakel och har – jo, faktiskt – hängt med ända in i den tecknade filmens värld, närmare bestämt som ett slags förebilder för kortfilmerna om katten och musen, Tom och Jerry!

Snowdon inleder sin bok med en översikt av boxningens stigande popularitet under 1700-talet och den därmed ökande rapporteringen i tidningar och årsböcker. Vid den här tiden handlade det om boxning utan handskar och ofta pågick matcherna tills den ena kombattanten låg utslagen på golvet.

Snowden ägnar stor uppmärksamhet åt det slangspråk som var storstadens eget så som det tog sig uttryck i Egans nämnda tidskrift, ofta med impulser från boxningsvärldens jargong och hur denna såg ut i Boxiana. Den betecknas med termen Flash style. Till det yttre karakteriseras den av ett omfattande bruk av versaler och kursiver. För dem som har Torsten Tegnérs Idrottsbladet i minne och i synnerhet hans ledarartiklar känns detta bekant. Men så hade den också inlemmats allt mer i engelska sportreportrars stilistiska repertoar under 1800-talets gång och levde vidare in på 1900-talet. ”The Boxiana Style” är det arv som Egan främst har lämnat efter sig, menar författaren, och ger flera exempel på detta också från skönlitteratur. Han visar med citat ur George Bernard Shaws boxningsroman Cashel Byron’s Profession (1886), att författaren var väl bekant med Boxiana. Hos Dickens förekommer också en terminologi som vittnar om kännedom om boxningspublikens vokabulär, till exempel i The Pickwick Papers och i Hard Times.

Snowdens bok myllrar av detaljupplysningar om dåtidens boxningsmiljö i vid mening alltifrån de olika samhällsskikt som bidrog med åskådare, huvudsakligen de lägre klasserna, och pengar, som förstås kom från de besuttna, både i form av flitig vadslagning, och som prispengar av varierande storlek. I sina reportage tycks Egan medvetet hylla de flesta boxare oavsett börd och hudfärg. Kanske var tanken att läsarna ville läsa om champions. Och lyfter man fram dem alla så blir fler läsare nöjda. Trots ansträngningar från Egans sida att verka för att boxningen skulle nå ut till alla medborgare, inklusive potentiella kvinnliga åskådare, får detta sägas ha kommit på skam.

Och så finns här rikligt med citat ur Egans skriftställning med livfulla matchreferat. I dag kan nog en och annan finna det en smula roande och märkligt på samma gång att människor med stort intresse en gång i tiden läste om idrottshändelser som tilldragit sig inte igår och ofta inte ens i förrgår utan åratal tidigare. Men man behöver inte gå längre än femtio-sextio år bakåt så finner vi hyllmeter med böcker om idrottshjältar (spökskrivna memoarer) och detaljerade referat. Man kan erinra sig titlar som Mina femton olympiader eller målvaktsfenomenet Kalle Svenssons Greppet direkt.

Allmänt sett är det här nog mest en bok för den specialintresserade, typiskt engelsk i sina underhållande, faktabemängda iakttagelser av stort och smått, och av allt att döma är författaren mycket trovärdig i sina slutsatser och påståenden om boxningen betraktad i ett sociologiskt perspektiv.

Copyright © Birger Hedén 2015