Lättviktigt om tennis

Två tennisjournalister och en tidigare svensk världsspelare slår sig ihop om att skriva en bok som utlovar sensationella avslöjanden (om exempelvis appearance money, mörkläggning av dopingfall, bortskämda tennisdivor och spel på uppgjorda matcher), inblickar bakom kulisserna på tennistouren och Svenska tennisförbundet, tips om hur du blir en bättre tennisspelare, information om vad de senaste tjugofem årens svenska spelare ägnar sig åt sedan karriären tagit slut (det längsta kapitlet i boken) och som avslutning ett rejält knippe, mer eller mindre sanna, anekdoter från och kring tennisplanerna.

Resultatet är lika blandat som det låter. Det här är först och främst en bok avsedd för alla intresserade tennismotionärer, som alltid kan hitta något som just han eller hon får något ut av, inte fråga om resultatet av grävande journalistik med pålitliga källor som noggrant redovisas. Därmed inte sagt att dopingaffärerna som redovisas inte tycks ha fog för sig i de allra flesta fall. Och det är uppenbart att ATP i likhet med flera andra stora idrottsorganisationer gör vad de kan för att mörklägga eller i varje fall lägga ut dimridåer. Och det är illa när utredningar görs av folk som är anställda av ATP. Men man biter förstås inte den hand som föder en, om det nu är så att spelarna i någon mening har kontroll över sin organisation. Ibland kan man undra om de har det, som nu senast när förslag kommit om att endast spelare som också ställer upp i singel ska få spela dubbel, för att höja dubbelspelets status och, viktigare, se till att dubbeltävlingarna ger mer ekonomisk utdelning för arrangörerna.  Då blir det svårt för McEnroe, som ju aviserat come back på touren för att spela med Jonas Björkman i en turnering i början av nästa år. Likaså för Anders Järryd som lär ha uttryckt en önskan att också han pröva på dubbelspel ”på riktigt” igen. Ingen av dem är ju liksom vad de har varit i singel, inte ens på Delta Tour of Champions, turneringsserien för gamla storspelare där Ivanisevic blev kung 2005.

Att det svenska tennisundret inte är vad det var de tjugo åren 1975–1995 är sin sak. En relativt liten idrottsnation som Sverige kan inte vara på topp hur länge som helst åt gången. På herrsidan är det spanjorer och inte minst argentinska spelare som tagit över, om vi bortser från det schweiziska fenomenet Federer.  Vid sidan om spanjoren Nadal är det främst argentinarna  som har varit framgångsrika. Men eftersom tre av dem, Coria, Chela och Canas, har fällts för doping de senaste åren är det ganska olustigt. När kommer nästa avslöjande kan man undra, och hoppas att det inte visar sig att också segraren i årets mastersturnering, Nalbandian, tidigare mest känd för att överraskande ha tagit sig till en Wimbledonfinal för några år sedan, är nästa som åker dit.

Men något måste ändå ha hänt när vi knappt har några spelare alls bland de hundra bästa och svensk juniortennis är rankad på 20:e plats i Europa. Enligt bokens författare och deras många sagesmän, ligger skulden främst hos tennisförbundet. Det förefaller som om pojkar och flickor inte längre ”tillåts” spela i turneringar förrän de blivit lite äldre till skillnad från de flesta andra länders spelare. Alltså tretton-fjortonåringar. Om det kan man förvisso ha flera åsikter. Några av alla de porträtterade svenska spelarna, av vilka lite förvånande nästan alla sysslar med tennis också efter avslutad karriär, låter förstå att de nog kunnat göra/kan göra en god insats för att förbättra sakernas tillstånd om de bara tillfrågas.

Ett annat skäl till det svenska återtåget där egentligen bara Thomas Johansson är det stora undantaget, kan ju också vara att många unga i dag väljer helt andra sporter, och att alltså tänkbara goda spelare därigenom aldrig blir upptäckta.

Damtennisen lyser med sin frånvaro i boken, men det är egentligen inte så mycket att säga om, eftersom tyngdpunkten ligger på svensk tennis och dess förhållande till den internationella scenen. Och hur mycket man än önskar att någon på allvar ska ta sig upp bland de tio-tjugo främsta, som en gång Catarina Lindqvist, så finns det just nu inte så mycket att skriva om, Sofia Arvidsson till trots.

Tipsen om hur jag ska förbättra mitt tennisspel ges i form möjliga frågor från medförfattarna till Magnus Norman, vars svar i de flesta fall dessvärre inte handlar så mycket om konkreta ting. Det är mest allmänna och kloka råd inriktade på juniorer i början av sin karriär. Men vill man veta något om hur man servar, hur man ska röra sig på banan och hur man ska tänka när man spelar, då ska man välja någon annan tennisbok.

Allt som allt: trevlig läsning om viktigt och oviktigt ur en del av den egendomliga verklighet, där lek med en boll ur massmedial, ideologisk och ekonomisk synvinkel faktiskt blivit något i alla fall till synes lika allvarligt som val av ny påve, krig och svält. Det tål verkligen att tänka på.

©  Birger Hedén 2006 

	Köp boken från AdLibris.se
	Kjøp boken fra AdLibris.se
	Køb bogen fra AdLibris.se