Hårdtuggat men matnyttigt om kinesisk sport och idrott (tiyu)

SOMMAREN 1956 SPREDS i världspressen ett foto som visade hur Kinas ledare Mao simmade i Jangtsefloden. Våra massmedia gav bilden att det var en del av personkulten kring Mao. Men en rimligare tolkning är att det var Kina som simmade. Mao ville visa att det nya Kina kunde besegra naturen. Kort efter simturen nämnde han för sin husläkare att hans önskan var att dämma upp Jangtse vid de Tre ravinerna – ett projekt som håller på at bli verklighet idag, nästan femtio år senare. Dammen skulle bli en motsvarighet till kejsar Qins mur, Kinesiska muren.

Men redan 1907, nästan femtio år före Maos simtur formulerades den första stora utmaningen för Kina, en utmaning i global skala. Det var funktionärer vid KFUM i staden Tianjin som ställde frågan: ”När kommer Kina att vara berett att inbjuda hela världen till Olympiska spel i Peking?” En av missionärerna noterade att dessa ord väckte starka känslor hos de kinesiska lärarna och studenterna. Nu vet vi att det skulle ta etthundraett år innan drömmen blev verklighet.

Den amerikanske historikern och sinologen Andrew Morris har i en ny bok om idrottens historia i Kina demonstrerat att det kan vara ett mycket fruktbart sätt att nå kunskap om Mittens rike att gå just till idrotten, tilltiyu. Detta kinesiska ord tror jag motsvarar det svenska idrott. Morris har problem med att översätta det till engelska. Det betyder inte bara ”sport”, ”athletics”, ”physical education” eller ”physical fitness”. På sovjetisk ryska finns emellertid ett ord som Morris menar passar, ”fizkul’tura” (som han dock stavar fel). Därför väljer han att skriva ”physical culture”. Tillägget ”sport” i titeln skall ange att boken handlar också om tävlingsidrott, om de olympiska sporterna och inte bara om den livsstil och det moderniseringsprogram, den medborgarfostran, som finns inbakat i begreppet tiyu.

Benämningen Republiken Kina i titeln till Morris bok syftar på den stat som existerade från 1911, då den siste kejsaren avsattes, till 1949, då landet splittrades i två, Folkrepubliken Kina och Republiken Kina, idag känd som Taiwan. Den historia som Morris presenterar handlar i huvudsak om de första femtio åren av förra seklet, men författaren visar att de linjer som då drogs upp har satt sin prägel på det Kina vi känner idag. Eller som vi bordekänna. En viktig poäng i boken är att idrotten – tiyu – är ett gemensamt arv för dagens båda kinesiska stater,

Morris demonstrerar förvisso att det kinesiska språket, som skrivs med ideogram, ”bilder”, har begrepp som är mycket svåra att direkt översätta till de europeiska språken. Tiyu är ett sådant begrepp. Men begreppens innebörd behöver inte alls vara främmande eller exotisk. Det vi på svenska kan kalla kinesisk gymnastik, sport och idrott var och är inte minst idag en mäktig rörelse, där grunden var och är att finna likheter mellan Kina och den västerländska civilisation som på ett oemotståndligt sätt har kommit att forma den nutida globala civilisationen. Morris avvisar, utan att ens nämna den, Edward Saids berömda tes om orientalism när han skall analysera hur Kina tog till sig den vänsterländska idrotten. Inte så att Said skulle ha fel i sin analys av europeisk etnocentrism när det gäller arabvärlden, men den passar inte alls när man skall söka förstå Kinas förhållande till Västerlandet. Morris väljer att istället för att tala om orientalism använda Michael Taussigs tes om civilisationers mimetiska förmåga. Poängen är att en kultur som utsätts för imperialism och kolonialism kan reagera med att aktivt interagera med motparten enligt principen ”if you can’t beat ’em, join ’em.” Man kan tala om kreativt härmande där lärjungen blir jämlik med läraren.

Så här långt inser läsaren att Marrow of the Nation är en vetenskaplig avhandling med ett tekniskt fikonspråk. Sant. Boken innehåller förutom alla de begrepp som man måste sätta sig in i drygt femtio sidor fotnotstext, bibliografin är på nästan fyrtio sidor, och det finns en engelsk-kinesisk ordlista på tio sidor med alla kinesiska namn i texten. Men allt detta kan man utan vidare hoppa över och ändå få behållning av boken. Morris inte bara förklarar de begrepp han använder. Han lyckas också visa hur gymnastiken och tävlingsidrotten i Kina blev en del av en strävan att med hjälp av modern samhällsvetenskap och forskning skapa bättre levnadsvillkor och en upplevelse av social gemenskap. Om man går till boken för att få kunskap om idrotten i Kina får man inte bara lära känna hur denna växte fram, hur patetik, stolthet och förödmjukelser i en våldsam blandning kännetecknade de kinesiska idrottsmännens möten med omvärlden, från den tafatta början med de Östasiatiska spelen på 1920-talet och deltagandet i OS i Los Angeles 1932 fram till framgångarna i vår egen tid. Man får också en inblick i hur enormt stark den amerikaniserade västkulturen är: den moderna tävlingsidrotten är ett både reellt och symboliskt utryck för detta. Bokens hårdtuggade vetenskaplighet motsvarar alltså de fullkorn man måste krossa mellan tänderna om man vill äta riktigt hälsosamt bröd!

Tiyu har sina utländska källor dels i svensk och tysk gymnastik och exercis, dels i brittisk och amerikansk tävlingsidrott. Till historien hör att de traditionella kinesiska kampsporterna wushu nedvärderades i den moderna kinesiska idrottsrörelsens början därför att wushu dels byggde på muntlig tradition och inte på skriftliga anvisningar och regler, dels inte lämpade sig som tävlingsidrott i modern mening.

Genusaspekten kom tidigt in i kinesisk idrott i direkt anslutning till det program för hälsa och sundhet som ingick i moderniseringssträvandena. De kinesiska kvinnorna måste bli ”hälsosamt sköna” för nationens skull. Samma fördomar mot kvinnors förmåga att utöva vissa idrotter som vi känner från vår egen historia fanns i Kina, och på samma sätt som europeiska kvinnor erövrat fältet, gjorde kvinnorna i Kina det. I början av 1930 var Kinas mest populära idrottsman en kvinna, simmerskan Yang Xiuqiong. Hon kallades ”Den vackra sjöjungfrun” och ”Miss China”, och det var kanske inte en tillfällighet att en av de ledande i idrottsutbildningen, Wu Cheng, i en artikel år 1934 föreslog att simning skulle bli Kinas nationalsport. Hans argument var att fotboll, baseball, handboll och gymnastik, vilka alla var populära, var utländsk importvara. Simningen däremot var en urgammal kinesisk sport och, tillade han, med alla de floder som fanns i Kina behövde man inte bygga några västerländska överklassbassänger eller andra anläggningar för att göra det kinesiska folket starkt och modigt. Tjugotvå år senare lät sig Mao fotograferas när han simmade i Jangtse-floden.

I kvinnornas tecken kom de kinesiska kampsorterna tillbaka på arenan redan under 1920-talet. Det fanns en tradition av kvinnliga hjältar i kampsporterna, kvinnor som fungerade som rollmodeller. Utmärkande för kampsporterna var också att de uppfattades förena alla kineser, inte bara invånarna i Republiken Kina utan även dem i de områden som idag är staterna Malaysia, Indonesien, Kambodja, Vietnam och Thailand. Idag är som bekant asiatiska kampsporter – inte bara de kinesiska – en del av det olympiska programmet. Vi kan tala om en ”omvänd mimesis”, där inte bara Kina utan även Japan och Sydkorea sätter sin prägel på det centrala inslag i den västerländska civilisationen som tävlingsidrotten är.

Morris är inte originell i sin tes att tävlingsidrotten har varit central vid befästandet av perspektivet att världen måste bestå av nationalstater som mäter sina krafter med varandra. Men sätt och vis går han ett steg längre och därmed förbi den legendariske nederländske fotbollsledaren Rinus Michels tes ”fotboll är krig” och synes istället hävda att man kan ha idrott istället för krig. Tänk bara på bordtennisen: när USA:s president Nixon skulle bryta med USA:s isoleringspolitik mot Folkrepubliken Kina 1971 och normalisera förbindelserna mellan de två länderna, sände han ett amerikanskt bordtennislag till Kina. När Kinas lag i sin tur kom till USA fick tränaren Zhang Xielin skaka hand med den amerikanske presidenten. Morris nämner inte exemplet, men det passar väl in i hans historia om idrotten som en global rörelse. Inseglet på att globaliseringen har fullbordats är det faktum att Beijing kommer att stå som värd för de Olympiska sommarspelen 2008.