Hälsoekonomiska argument för mer idrottsundervisning i skolan

Ingegerd Ericsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Nu finns gyllene tillfällen att med all kraft verka för utökad undervisningstid i idrott och hälsa! Nu finns vetenskapliga belägg och ekonomiska analyser som tydligt visar vilka vinster som kan göras med daglig schemalagd idrottsundervisning, såväl pedagogiska som hälsoekonomiska samhällsvinster.

Europaparlamentet fattade redan 2007 beslut om att uppmana medlemsländerna att schemalägga och garantera skolelever idrott minst tre gånger i veckan. Skolorna rekommenderas vidare att så långt som möjligt ytterligare utöka idrott på skolschemat utöver denna lägsta gräns på tre lektioner per vecka. Daglig motion och fysisk aktivitet för alla danska skolelever ingår i den nya grundskolereformen som träder i kraft 2014. Men vad händer i Sverige?

I Malmö rekommenderas skolorna att förstärka ämnet idrott och hälsa till samtliga barn i Malmös skolor och Malmö Stad har utsetts till Årets Gymnastikkommun 2013. Malmö belönas för en långsiktig satsning på motorik, gymnastik och idrott i skolan samt en unik hälsoekonomisk analys. Priset delades ut i Almedalen under Idrottens Dag den 3 juli i år. Under debatten, dagen innan på samma plats, uttalade sig utbildningsutskottets ordförande Tomas Tobé, positivt om Bunkeflomodellen i Malmö och lovade verka för mer idrott på schemat i det svenska skolsystemet. Även socialminister Göran Hägglund förväntas arbeta för samma sak efter att, tillsammans med prins Daniel, ha besökt Ängslättskolan för att informera sig om Bunkeflomodellen.

Malmökommissionen (2013) skriver att Bunkeflomodellen väckt uppmärksamhet internationellt. Projektet omfattar en schemalagd idrottslektion för alla elever varje skoldag samt motorikobservationer enligt Motorisk utveckling som grund för Inlärning (MUGI) vid skolstart, och vid behov extra motorikträning 60 min/vecka. Denna modell är ett bra exempel på hur skolan, föräldrarna, eleverna, idrottsrörelsen och forskarsamhället tillsammans kan lägga grunden till ett förändrat arbetssätt som leder till både bättre hälsa och bättre skolprestationer. Skolans hela vardag fungerar som en stödjande och hälsofrämjande miljö för fysisk, social och psykisk hälsa och lärande. Hälsan är i centrum. Den vetenskapliga utvärderingen efter nio år visade att både flickor och pojkar förbättrade sin motorik och även att skolresultaten blev signifikant bättre, nästan tio procent fler behöriga till gymnasiet i gruppen med utökad idrottsundervisning, jämfört med en kontrollgrupp, enligt Malmökommissionen.

Forskningsresultaten i Bunkefloprojektet (Ericsson, 2003; Ericsson & Karlsson, 2012) visade att elever som haft daglig fysisk aktivitet och extra motorisk träning enligt MUGI-modellen fick bättre resultat i åk 2 på nationella prov i svenska och matematik än elever som endast haft skolans ordinarie idrottsundervisning två lektioner per vecka. I åk 9 hade 93% av eleverna i interventionsgruppen god motorik jämfört med 53% i kontrollgruppen, och 96% av eleverna i interventionsgruppen jämfört med 89% i kontrollgruppen var kvalificerade att söka till gymnasieskolan. Summan av betygen i svenska, matematik, engelska samt idrott och hälsa var högre bland pojkar i interventionsgruppen än i kontrollgruppen. Betygssumman var också högre bland elever med god motorik jämfört med elever med motoriska brister, liksom andelen av elever med god motorik som klarade grundskolans mål och var kvalificerade för nationella gymnasieprogram (97% jämfört med 81%). Slutsatsen är att daglig schemalagd idrott och hälsa samt anpassad motorisk träning i grundskolan är en möjlig åtgärd för att förbättra inte bara motoriken utan också skolprestationer samt andelen elever som klarar grundskolans mål och därmed behörighet till gymnasieskolan.

Malmökommissionen (2013) har gjort en hälsoekonomisk analys av Bunkefloprojektet, som visar att det varit en klart lönsam satsning för kommunen, såväl pedagogiskt som ekonomiskt. Analysen visar att ett införande av daglig idrott och hälsa i samtliga Malmös grundskolor skulle öka det potentiella produktionsvärdet med 59 miljoner kronor under den 10-årsperiod som följer efter fullgången grundskola. Den högre utbildningsnivå som åtgärden visats leda till skulle därutöver bidra till att reducera sjukvårdskostnaderna med nästan lika mycket; 56 miljoner kronor. Dessa värden överstiger de cirka 16 miljoner kronor som själva personal- och lokalkostnaderna uppgår till för att genomföra investeringen.

Hur kan någon låta bli att göra denna samhällsinvestering? Hans Rosling, professor i folkhälsovetenskap, menar att det är svårt att motivera skolan att ta en ökad kostnad nu som ger besparingar för landsting, försäkringskassa och arbetslöshetskassa om 10 år. Han raljerar och skriver att det krävs politisk klokskap för sådana beslut, ”så det är bara att gå med i politiskt parti, vinna valet och så bli skolansvarig. Det blir fina valaffisher! Lycka till, jag har alltid sett politik som överordnad vetenskap.”

Jag funderar på om kostnaderna för daglig idrottsundervisning nödvändigtvis måste inkludera

1. förlorade hyresintäkter: Betalande föreningar brukar väl ändå inte komma in förrän efter ca 17.00, eller hur?
2. ökade personalkostnader: Om Skolans val och Elevens val används och idrottslärare leder den utökade undervisningstiden, så behöver väl inte det kosta mer än om någon annan lärare undervisar på samma tid, eller hur?
3. utökad skoldag: Om Skolans val och Elevens val används, som redan finns på schemat, så behöver väl inte skoldagen förlängas, eller hur?

Daglig idrottsundervisning behöver alltså inte medföra ökade kostnader, eller hur? Rätta mig gärna om jag har fel.

Moderaterna skriver i Svenska Dagbladet:

Moderaterna bör lokalt verka för att fler skolor hittar samarbetsformer, för att arbeta som den så kallade Bunkeflomodellen eller liknande framgångsrika projekt, i syfte att främja mer rörelse i skolan eller på fritids. En timmes extra idrott eller rörelse per dag kommer inte ensamt att lösa problemet med övervikt och fetma bland barn och ungdomar, stärka deras benstomme eller förbättra studieresultaten av sig självt, men det är ett stort och viktigt steg framåt för att mota framtida utanförskap och ett steg för ett mer hälsosamt Sverige.

Texten ovan återfinns på ledarplats även i andra dagstidningar.  I Örebro finns motorikobservationer och daglig idrott och hälsa inskrivet i moderatgruppens skolrapport. Enligt Alf Kågström, skolöverläkare i Sandvikens kommun, har grannkommunen Hofors tagit beslut om daglig motion för alla skolbarn; snart förväntas Sandviken följa efter.

I Stockholm stöttar stiftelsen GoodSport rektorer som ska införa daglig idrott och hälsa för sina elever. Men varför verkar det finnas, om inte motstånd, så i varje fall tveksamheter ute på skolorna? Att andra lärare än idrottslärare är ”rädda om sina ämnen” och ängsliga att undervisningstid i dessa ska minskas är inte så svårt att förstå. Denna rädsla har ju alltid funnits, om än obefogad, eftersom tid i andra ämnen inte behöver minskas om Elevens val och Skolans val används för ökad idrottsundervisning. Men något för mig obegripligt är att rektorer är osäkra på om de kommer att ha idrottslärares stöd i införandet av daglig idrott och hälsa. Hur kan detta komma sig? ”De vill väl inte göra mer än de redan gör”, är ett antagande som uttalats. Kan det ligga någon sanning i det? Men hur kan det bli merarbete om idrottsläraren får undervisa samma elever fem i stället för två gånger i veckan? Då får ju varje lärare färre elever totalt sett, och därmed färre att lära känna, bedöma och betygsätta. För mig känns det som en ”win-win situation”. Innebär det merarbete om det blir fler idrottslärarkollegor att samarbeta med? Enligt min erfarenhet är det de ”ensamma” idrottslärarna som brukar uttrycka önskemål om att få kollegor att ”bollplanka” med. Finns det något skäl över huvud taget till att idrottslärare inte skulle vilja se en ökning av undervisningstiden per elev? Jag personligen skulle som idrottslärare känna en stor lättnad att äntligen få tid till att arbeta enligt läroplanens intentioner.

I arbetet med införande av daglig idrottsundervisning är det viktigt att betona att det inte enbart handlar om kvantitet utan självklart även om en kvalitetshöjning. Enligt Engström (2005) har de mest aktiva motionsutövarna i vuxen ålder positiva erfarenheter av skolans idrottsundervisning i kombination med en högskoleutbildning. Kritik har riktats mot att idrottsundervisning ofta sker på pojkars villkor och liknar föreningsidrottens träning allt för mycket. Enligt min erfarenhet som idrottslärare och lärarutbildare har olika typer av bollspel mer och mer kommit att dominera innehållet i idrott och hälsa i svenska skolor, på bekostnad av redskapsgymnastik och fristående rörelseprogram. Detta bekräftas i olika studier (exempelvis Carli, 2004) och utvärderingar av Skolverket. Bollek och bollspelsövningar är alldeles utmärkta aktiviteter för att träna exempelvis öga-handkoordination och rumsuppfattning. Men för att träna och automatisera grovmotoriska rörelsemönster såsom att rulla, åla, krypa, klättra, hoppa och balansera behövs även dans, fristående och redskapsgymnastik (Ericsson, 2003). För att kunna planera, organisera och genomföra redskapsträning på ett bra sätt behövs goda kunskaper och erfarenhet av mottagning och skadeförebyggande åtgärder.

I kursplanen för skolämnet idrott och hälsa (Skolverket, 2011) betonas allsidiga rörelseaktiviteters betydelse och att positiva rörelseupplevelser främjar den motoriska förmågan. Vidare framhålls att barnet måste få utveckla olika förmågor och funktioner av sensomotorisk och fysisk karaktär samt att en allsidig rörelserepertoar kan lägga grund för en aktiv och hälsofrämjande livsstil. Att skolämnet idrott och hälsa har ett särskilt ansvar för barn som har fysiska och motoriska svårigheter framgår tydligt, ett ansvar som borde omfatta alla som planerar och leder fysisk aktivitet för skolelever.

Regeringen bekostade idrottsföreningars barn- och ungdomsverksamhet i det så kallade Handslaget med en miljard kronor. I Idrottslyftet satsades sedan dubbelt så mycket. Hur väl lyckades idrottsföreningarna och deras ledare med uppdraget att utveckla metoder som lockar alla skolelever till regelbunden fysisk aktivitet? Några positiva exempel finns, men så vitt jag förstår har varken Handslaget (Ericsson, 2007) eller Idrottslyftet fått avsedda effekter. Slutsatsen är att det är utbildade idrottslärare som är bäst lämpade att planera och leda skolans idrottsundervisning.

Både Skolverket och barnläkare betonar behovet av att på ett tidigt stadium kunna upptäcka när elever behöver särskilt stöd i undervisningen. Vikten av att tidigt identifiera barn med motorik- och koncentrationsproblem framhålls också av idrottslärare, läkare och forskare, så att elever i behov av stöd får det. Dessa synsätt förstärks av resultat i Bunkefloprojektet, när det gäller såväl motorik och koncentrationsförmåga som skolprestationer.

Skolhälsovårdens rutiner vid skolstarten har kritiserats för bristande kunskap och resurser. Barn med risk att utveckla koncentrationssvårigheter, motoriska och/eller kognitiva svårigheter skulle kunna identifieras vid skolstarten med hjälp av relativt enkla metoder. Motorikobservationer bör genomföras rutinmässigt under ledning av utbildade idrottslärare, för att tidigt fånga upp elever i behov av stöd i sin motoriska utveckling. MUGI observationsschema (Ericsson, 2003; 2005) kan med fördel användas vid skolstarten av idrotts- och speciallärare i samverkan med Skolhälsovården. Motorikobservationerna kan sedan vara ett stöd vid planering av idrottsundervisning för alla elever och av specialpedagogiska individuella åtgärdsprogram för elever i behov av särskilt stöd.

Det finns inga standardiserade träningsprogram eller metoder som passar alla barn med motoriska brister och det är inte tillräckligt att pedagogen är en ”glad amatör”. För att kunna planera kvalificerad motorisk träning krävs specifika kunskaper om utveckling av sinnen och kroppsrörelser samt kunskaper och erfarenhet av att observera barns grovmotoriska rörelsemönster (Gjesing, 1997; Ericsson, 2005). Barn är olika och barn med svårigheter är i första hand barn som behöver det som alla barn mår bra av, fast i högre grad och på lite annorlunda villkor med hänsyn tagen till varje barns olika förutsättningar. Information om motorikobservationer och motorisk träning i Bunkefloprojektet finns på http://www.mugi.se och på www.bunkeflomodellen.com.

De effekter av medveten och anpassad motorisk träning som här redovisats motiverar en tydlig skrivning i läroplan och kursplaner, med betoning på barns behov av regelbunden motorisk träning. Om skolan enbart ska ”sträva efter att erbjuda fysisk aktivitet” blir det väldigt olika på olika skolor. För enskilda barn kan det få avgörande konsekvenser för såväl hälsa som lärande.

I väntan på mer övergripande nationella beslut vill jag härmed uppmana hela idrottslärarkåren, dvs. Svenska Idrottslärarföreningen och alla Sveriges idrottslärare att aktivt argumentera för och stötta sina rektorer i införandet av daglig idrott och hälsa-undervisning.

Referenser

• Carli, B. (2004). The Making and Breaking of a Female Culture: The History of Swedish Physical Education ’in a Different Voice’. (Doktorsavhandling). Göteborg: Utbildningsvetenskapliga fakulteten, Göteborgs universitet.
• Engström, L-M. (2005). Barnidrott och vuxenmotion som kulturellt uttryck. Stockholm: Idrottshögskolan & Lärarhögskolan. Tillgänglig på https://idrottsforum.org/articles/engstrom/engstrom 050831.html.
• Ericsson, I. (2003). Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer. (Doktorsavhandling). Malmö: Institutionen för pedagogik, Lärarutbildningen, Malmö högskola.
• Ericsson, I. (2005). Rör dig-Lär dig. Stockholm: SISU Idrottsböcker.
• Ericsson, I. (2007). Hur ser utbildningsbehovet ut bland idrottsledare i skolan? Rapport från ett forskningsprojekt om Handslaget. Stockholm: Riksidrottsförbundet. Tillgänglig 2007-06-08 på https://www.idrottsforum.org.; 07-08-19 på MUEP Malmö University Electronic Publishing; Handslaget nr 4.pdf; 07-08-25 på http://www.rf.se.
• Ericsson, I & Karlsson, M. (2012). Motor Skills and School Performance in Children with Daily Physical Activity in School – A Nine-Year Prospective Intervention Study. Scandinavian Journal of Medicine & Science in Sports. Available 2012-04-09 at http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1600-0838.2012.01458.x/abstract.
• Europaparlamentet (2007).  Betänkande 30.10.2007 om idrottens roll i utbildningen. Utskottet för kultur och utbildning. Tillgänglig 2013-08-04 på www.mugi.se
• Gjesing, G. (1997). Kropumulige Unger. Köpenhamn: DHLs förlag.
• Malmökommissionen (2013). Hälsoekonomiska utvärderingar. Tillgänglig 2013-08-04 på http://www.malmo.se/download/18.31ab534713cd4aa921379e6/H%C3%A4lsoekonomiska+utv%C3%A4rderingar.pdf#search=’h%C3%A4lsoekonomiska+utv%C3%A4rderingar
• Skolverket (2011). Grundskolans kursplaner och betygskriterier. Stockholm: Fritzes Kundservice.

Copyright © Ingegerd Ericsson 2013