Akademisk ambivalens i välskriven golfbok

Tags:

Print Friendly, PDF & Email

Erik Jönsson
Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi


Bradley S. Klein Wide Open Fairways: A Journey Across the Landscapes of Modern Golf 196 sidor, inb., ill. Lincoln, NE: University of Nebraska Press 2013 ISBN 978-0-8032-4037-7

Bradley S. Klein
Wide Open Fairways: A Journey Across the Landscapes of Modern Golf
196 sidor, inb., ill.
Lincoln, NE: University of Nebraska Press 2013
ISBN 978-0-8032-4037-7

Bradley S. Klein är arkitekturredaktör på Golfweek, och Wide Open Fairways kan kanske bäst beskrivas som hans försök att berätta ett antal personliga golfhistorier som tillsammans ska säga något om golfbanor som kulturlandskap. Det här är hans försök att berätta vad han letar efter i golfbanor, hur han bedömer dessa rekreationsrum och varför de är intressanta som kulturformer (s. vii).

Boken börjar med att Klein presenterar sig och hur han vill att boken ska förstås som en samling fall. Här blir Kleins bakgrund som akademiker uppenbar. Lockes, Machiavellis, Clausewitz’, Mahans och Mackinders inställning till land och kontroll över land flimrar förbi – och likaså gör centralgestalter i landskapsarkitekturens historia. Boken avslutas sedan med en lista på 110 böcker för de läsare som vill fördjupa sig i vad andra tidigare skrivit om golf, land och landskap. Här vävs miljöhistoriska klassiker samman med sportstudier, idéhistoria, centrala kulturgeografiska verk och nutida politisk ekologi. Mellan inledningen och den detaljerade bibliografin finns då själva berättelserna, vad Klein beskriver som en fullt ut impressionistisk redogörelse för golfbanor som kulturella markörer (s. viii).

Dessa berättelser bildar en serie detaljerade anatomier av hur banor runt omkring i USA byggts, byggts om och hur de fungerar idag. Tillsammans belyser dessa nedslag på olika banor runt omkring i landet framförallt vad antropologen Sidney Mintz (1996) kallat för ’inside meaning’, hur en praktik struktureras och förstås av de som utövar den. I dessa berättelser, sju till antalet, får vi bland annat stifta bekantskap med hur golf spelats kring kärnvapenanläggningen Los Alamos National Lab i New Mexico; med en översvämmad bana i North Dakota; med den bana som Klein varit med och drivit igenom i Bloomfield, Conneticut; och med hur golfbanorna under Kleins uppväxt fungerade som ett sätt att fly undan en pressad hemsituation med en psykiskt sjuk far. Jag går här in något djupare på två av dessa historier för att illustrera den sorts diskussioner som Klein initierar genom boken.

Bokens tredje nedslag, “New Mexico: The Road to Los Alamos” är den berättelse där Kleins akademiska bakgrund kanske blir allra tydligast. På ytan är detta kapitel en genomgång av den golfbana som färdigställdes 1949 för att ge vapenforskare ytterligare rekreationsmöjligheter, och hur denna bana sedan dess tillåtits förfalla till den grad att golfklubben 2011 tog in golfdesignern Andy Staples för en utvärdering och uppdatering av banan. Men kapitlet blir samtidigt en detaljerad redogörelse för själva Los Alamos-anläggningens historia och hur denna plats en gång i tiden befolkades av världsledande fysiker (fram till augusti 1945 i hemlighet). Här, på platsen där den första atombomben utvecklades, vävs Kleins intresse för golfbanan som kulturlandskap samman med hans tidigare akademiska intresse i USA:s kärnvapenstrategier och i Manhattanprojektet. Genom denna sammanflätning av berättelser blir kapitlet en möjlighet att läsa hur nationella strategier, geopolitik och världskrig tillsammans skapat en plats och hur de som kom att befolka denna plats förhöll sig till Los Alamos inte bara som där de arbetar utan även där de lever, inklusive letar efter rekreationsmöjligheter.

Här, på platsen där den första atombomben utvecklades, vävs Kleins intresse för golfbanan som kulturlandskap samman med hans tidigare akademiska intresse i USA:s kärnvapenstrategier och i Manhattanprojektet.

I bokens sjätte nedslag, ”The Bronx: Two Master Builders” har vi lämnat New Mexicos 1940-tal för att istället landa i dagens New York. Här beskriver Klein hur Ferry Point i the Bronx genom ett samarbete mellan Donald Trumps Trump Organization och staden New York genomgår en förvandling från soptipp till vad de involverade beskriver som en mästerskapsbana. För Klein blir berättelsen om denna bana inte bara en möjlighet att belysa dynamiken kring den första banan som byggs i New York City sedan Marine Park 1964. Den ger också Klein en möjlighet att berätta om sin egen uppväxt i New York och en möjlighet att problematisera huruvida det överhuvudtaget är rimligt att betala 97 miljoner dollar för att skapa en bana som både blir den dyraste kommunala banan som någonsin byggts i USA – och en bana som kostar tre gånger mer att spela än stadens andra banor. Här lyckas Klein betona de konflikter som kan finnas kring hur golfbanor byggs ut i områden där nästan all mark redan är intecknad och ställa viktiga frågor kring vilka som egentligen tjänar när så pass mycket statliga medel plöjs ned i en golfanläggning som ett prestigeprojekt.

Men samtidigt finns det någonting problematiskt med Wide Open Fairways. De berättelser Klein presenterar är intressanta och lyckas förmedla något om golfbanors ställning i USA, medan Klein i de mer självbiografiska avsnitten lyckas förmedla vad golf betytt för honom. Själva språket påminner här om den sorts lågmälda, långsamma, betraktelser över livet som t.ex. författaren Richard Ford gjort sig känd för. Det problematiska är med andra ord inte att boken skulle vara dåligt skriven eller ointressant. Det problematiska är frågan varför ett akademiskt förlag ger ut boken i denna form. Att Klein har kompetensen att införliva golf i en vidare politisk och teoretisk kontext står klart. Det visar både hans tidigare skrifter och den lista över föreslagen fortsatt läsning som avslutar Wide Open Fairways.

Men samtidigt kan jag känna att teoretiska referenser gärna får finnas med som mer än bara frivillig fortsatt läsning. Frågan som aktualiseras här är just vad Klein menar att dessa referenser skulle kunna tillföra. På vilket sätt skulle t.ex. Donald Worsters (1985) miljöhistoriska klassiker Rivers of Empire: Water, Aridity, and the Growth of the American West kunna få oss att tänka på golfens historia som en miljöhistoria? Vad kan Robbins (2007) bok om hur gräsmattor skapar en sorts gräsmattesubjekt – lawn people – vars liv styrs av det gräset behöver för att överleva säga om hur golfare och golfbanearbetare lever med golfbanornas gräsmattor? Vad kan Bermans (1982) verk om modernitetens omvälvande kraft säga om golfbanor som landskap i ständig förändring? Klein måste ha tänkt kring dessa frågor. Han har trots allt listat dessa tre böcker som föreslagen fortsatt läsning. Men i själva berättelserna ges läsaren tyvärr inga ledtrådar kring hur de böcker som listas i slutet eventuellt påverkat Kleins läsning av golflandskapen – och det är synd. Om dessa böcker integrerats i själva boken snarare en lagts till i slutet av den skulle Klein kunnat erbjuda en initierad läsning av golfbanor som rekreationslandskap, som ekosystem, som planerade platser och som landskap genomsyrade av maktrelationer Men när de teoretiska reflektionerna hamnar mellan raderna blir Kleins bok bara en i mängden av berättelser om golfens befriande förmåga skriven av en golfentusiast för att läsas av andra golfentusiaster. Det är synd. Boken skulle kunnat vara så mycket mer än så.

Copyright © Erik Jönsson 2015

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message