Sportens paradoxer

Kan man förstå sporten utan att se dess olika sidor?

Professor D Stanley Eitzen försöker som erfaren sociolog verkligen förstå den motsägelsefulla sporten i sin bok Fair and Foul – Beyond the Myths and Paradoxes of Sport (2006). Många har redan läst denna bok och nu ges således den tredje upplagan ut. Jag vill klassificera den som en lärobok utifrån amerikanska exempel med tonvikt på collegesporten och dess värld. Utgångspunkten är att sporten innehåller de flesta aspekter av mänskligt liv som ses genom att sporten är en spegling av mänskliga erfarenheter. I sporten kan man se uttryck av byråkratisering, kommersialisering, rasism, sexism, homofobi, etnocentrism, alienation, penningbegär, förtryck och maktutövning. Detta å ena sidan, men å andra sidan finns sportens förmåga att kombinera spektakel, drama, excellens och klar skärpa. Vi vet alla vem som förlorade och varför, poängterar Eitzen. Det är alltså något speciellt, förborgat i denna sport, som kan få människor att växa och överskrida sig själva.

Han nöjer sig dock inte med detta utan vill ha svar på om vi verkligen förstår sporten; går det att skilja mellan myter och fakta i sportens värld och är vi klara över hur sporten på djupet är organiserad? Hans syfte är således att avmystifiera sporten och dess värld. God sociolog som han är när han dyker ner i sportens underbara värld analyserar han i bestämda och pedagogiska punkter. Ibland blir denna vana lite tröttsam till och med för en likasinnad. För att kunna ta itu med att försöka förstå sporten har han spaltat upp hela tio paradoxer inom sportens värld:

• sporten är både förenande och splittrande; sportens symboler är såväl medryckande som förtryckande;
• sportens karaktärsdanande kan slå över i regelbrott, dopinganvändning och rent hat;
• sportens trimning av kroppen till god hälsa kan gå för långt och leda till nedbrytning och överträning;
• sportens djupt socialiserande roll kan också fostra till traditionalism och könsförtryck;
• sporten är för alla men inom vissa sporter finns sociala ”streck” som inom segling, golf och tennis;
• den ideella collegesporten som är till för talangfulla ungdomar drivs alltmer som business;
• sporten som skall behandla alla lika särbehandlar i praktiken efter klass, kön och ras;
• sporten i stora städer gynnas på bekostnad av sporten i mindre samhällen och slutligen
• sporten är lokal men blir alltmer global.

De förenande och splittrande sidorna hos sporten är kända. Men hans exempel härvid är intressanta; som exempel på hur grupper har förenats väljs Nazi-Tysklands olympiad 1936 när Hitler använde spelen för att mobilisera landet. Han nämner även Castros Cuba som använt sporten på samma enande sätt. På den splittrande sidan har Eitzen betydligt fler exempel; här redovisar han utifrån klass-, ras- och genusperspektiv. Att se sporten som klassutjämnande menar han vara rent naivt. Exempel finns naturligtvis på att klass inte spelar roll, men huvudsidan är den motsatta inom amerikansk sport. Genus spelar också en särskiljande roll; det amerikanska samhället är paternalistiskt, slår han fast. Konklusionen är med andra ord att sporten ändå bildar en enhet trots de båda motsatta sidorna. En dialektiker skulle här tala om motsatsernas enhet.

Att använda symboler som flaggor etc. för att skapa sammanhang i sociala grupper tog redan Emil Durkheim upp i sin sociologi. Eitzen anknyter till detta när det gäller sportens alla symboliska attribut och påpekar dessutom med flera goda exempel att dessa symboler och namn också kan utesluta andra och sprida gamla fördomar. Sportens två motstående sidor framträder klart när det gäller dess fostrande roll; att följa regler och påbud kan ta sig olika uttryck. Här nämner han några oskrivna regler inom den professionella cykelsporten, där man inväntar någon som har vurpat om man inte är nära målgång till exempel. Men å andra sidan finns cykelsportens långa dopinghistoria, där många sportdirektörer, team och cyklister har varit inblandade. Den fundamentala paradoxen i sportens värld är, menar Eitzen, att denna sport som kan skapa så mycket hårt arbete, hängivenhet och laganda även kan uppmana till regelbrott, lögner och nedbrytande våld. Kärnan är konkurrens och målet är att vinna, men att vinna på ett juste sätt kräver ”fair play” vilket ibland inte är fallet – och här illustrerar han sin tes med alla dessa ”filmningar” inom den internationella elitfotbollen.

Sportens hälsobefrämjande aspekter är oomtvistade, men samtidigt finns där alla dessa avarter när unga människor, ibland barn, drivs för hårt i träning och tävling. Detta kallar han för sportens destruktiva sida och belägger det framför allt med förekomsten av doping samt förtryck av barn och kvinnor i sportens namn.  Andra viktiga poänger som han tar hem är när han belyser sporten som en konservativ institution, vilket innebär att sporten och dess breda och djupa organisationsnät kan befästa sociala ”streck” och könsförtryck i samhället. Den sidan har säkerligen många erfarit under samtal och diskussioner i omklädningsrum och på resor. Uppenbar är naturligtvis sportens alltmer kommersiella utveckling, vilken ofta kan leda till särbehandling och en fokusering till stora arenaidrotter i stora städer som inte kommer alla till del. I USA finns inte heller sporten representerad på små orter. På samma tema går också hans diskussion om att sporten som i själva verket är djupt lokal blivit global. Fansen till vissa fotbollslag och stjärnor finns spridda över hela världen. Här finns en viktig aspekt av globaliseringen.

Stanley Eitzen är inne på rätt spår när han ser sporten på detta sätt. Om man inte ser de olika sidorna blir det komplicerat att förstå hur de bästa avsikter och lusten att vinna och bli bäst, tävlingssportens väsen, kan slå över i sin motsats genom fusk, doping och förtryck. Sporten kan som vi alla vet frigöra och glädja utövare och publik men också föra bakom ljuset och propagera direkt och indirekt för obskyra metoder och makthavare.